”1914 är den stora vändpunkten i det socialdemokratiska partiets historia. I yttre avseende betecknar detta år ett definitivt genombrott för partiet. De yttre framgångarna för partiet måste leda till oklarhetens upphörande inom partiet.”
Vem är det som splittrar samhället, om inte de som insinuerar att människor inte förmår bry sig om andra föräldrars barn? Som påstår att våldet förtigits och förnekats? Som inte sett vad dödligt våld på öppen gata gör med ett samhälle?
Så kom det sig att jag en kall vintermorgon tidigt i januari 1964 klev av nattåget och tog 96-ans buss till Stora Essingen, där SFS-kansliet med sina knappt tio heltidsanställda medarbetare var inrymt i en förhyrd gammal funkisvilla. Där skulle jag kampera det närmaste året i ett övernattningsrum innanför ordförandens arbetsrum.
”Principiellt innebär detta: riksdagen säger att det finns ingen övre gräns för skatteuttaget; alltså kan riksdagen ta 100 procent av inkomsten och egendomen i skatt. Och detta innebär att den enskilde äger inget av sin inkomst och sin egendom; allt han/hon tjänar och äger är statens potentiella egendom.”
Visst finns det monument som bör ifrågasättas, tavlor som kanske borde ges mer undangömda platser och namn som borde bytas. Men frågan är komplex, och måste få vara det. Diskussionen, med alla dess nyanser och konsekvenser, måste ske i varje enskilt fall.
”Ungern följde 1848 blott en tradition, som går tillbaka ända till 1200-talet. Liksom i England adeln utfärdade Magna Charta som skydd mot en svag och perfid konung, så tvingade Ungerns magnater den olycksalige kung Andreas II att utfärda den »gyllene bulla», som skulle trygga adelns personliga frihet och yttranderätt, och jus resistendi, rätten till motstånd mot en kungamakt, som skulle kränka de nationella rättigheterna, författningen.”
Det var ett lovvärt initiativ. Att anordna ett högnivåmöte om minnet av förintelsen och antisemitism över huvud taget. Att göra det i Malmö, staden som förutom allt annat blivit ökänd för situationen för stadens judar. Men den kvardröjande bilden är av polisavspärrningar, undangömda böcker och familjer som lämnar.
”De första problemen uppstod vid själva regeringsbildningen. Miljöpartiet, som avskaffat partiledarfunktionen och i stället höll sig med flera ”språkrör”, kunde inte acceptera den auktoritärt klingande benämningen statsråd. statsråden kom därför att kallas ”statsrör”. Någon statsminister skulle inte utses. Posten som ordförande vid regeringens sammanträden skulle alternera mellan ”statsrören”. Byte av ”huvudledning” skulle ske varje månad.”
En polis som skjuts på öppen gata. Två andra omkommer när de skyddar en konstnär som lever under dödshot för en teckning. Alla tre gav de sitt liv för att skydda det öppna samhället. Ingen av dem borde ha behövt göra det.