I dag dominerar en nygammal kritik mot ledarsidornas form som riktas direkt mot genren som sådan. Den anses stå i motsats till journalistiska ideal som oberoende och saklighet. Den påstås till och med försvaga trovärdigheten för journalistiken.

Ryssland är experter på hybridkrigföring. Vi talar ofta och gärna om hur de koordinerar desinformationskampanjer, genomför sabotageaktioner och utnyttjar proxykonflikter för att försvaga sina fiender och skapa sig inflytande. Vi talar däremot alldeles för sällan om deras förmåga att utöva mjuk makt.

”De rika blir rikare och de fattiga fattigare” – få påståenden upprepas lika ofta, och därför tror många att det stämmer. Många tror till och med att det finns ett samband mellan dessa två utvecklingar, alltså att de fattiga blir fattigare för att de rika blir rikare. Detta kallas för ett nollsummetänkande.

Så snart någon börjar tala om “konsten” eller “kulturen” i bestämd form singularis finns det skäl att vara misstänksam. Konst och kultur kan innebära många olika saker, med vitt skilda logiker, förutsättningar och konsekvenser. Utsagor om att “konstens uppgift är att provocera” eller “kulturen är en förutsättning för demokratin” är således enbart tomma utsagor, oftast framförda för att driva en politisk agenda, eller främja egna intressen.

Ungefär så ser jag på ledarsidornas uppgift. Det är att skapa öar av analys och fast mark för den som vill höja blicken över samtidens trivialiteter. Så ännu mer nu än tidigare. Vi lever i en tid som kan beskrivas med August Strindbergs formulering: Folk reflekterar inte längre, de har känningar.

Efter andra världskriget skulle världen aldrig bli som förr: så mycket hade gått förlorat, så mycket ondska hade omsatts i storskalig handling. På något sätt behövde man försöka läka och bygga upp Europa igen. De konservativa såg att den västliga kapitalismen var oöverträffad i att skapa tillväxt, men också att den kunde, och behövde, kombineras med ett kristet försvar för det mänskliga livet och värdigheten.

Så var det dags igen. Kina känner sig förolämpat av uttalanden som japanska politiker har gjort. I det här fallet är det den nya japanska premiärministern, Takaichi Sanae, den första kvinnan på sin post, som fick frågan i ett parlamentariskt utskottsförhör vad som skulle hända om Kina invaderade Taiwan. Hon svarade att det skulle kunna vara ett agerande som hotade Japans överlevnad. Underförstått skulle Japan därmed kunna hamna i en situation där landet var tvunget att försvara sig.