Amanda Wollstad: Håll hårt i kontanterna

Sedan ett par månader tillbaka tar Malmös enda jourapotek, Apotek Gripen på Bergsgatan vid Möllevångstorget, inte längre kontanter. Beslutet fattades i samråd med Arbetsmiljöverket, för att garantera personalens säkerhet. Kort sagt – risken för rån, hot och våld är för stor.  Det innebär att den som behöver få ut medicin på jourtid Malmö men av någon anledning inte har tillräckligt ordnade förhållanden för att ha tillgång till bankkonto och betalkort, eller av någon anledning inte vill att inköpet ska kunna spåras elektroniskt, nu inte längre kan få hjälp hos den statliga kedjan.

Samtidigt är det knappt två veckor sedan Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap uppmanade svenskarna att alltid ha minst 2000 kronor i kontanter, små valörer, hemma i händelse av nödläge. De digitala betallösningarna är sårbara för IT-attacker, och kräver dessutom el och internet för att fungera. I tider av oro och aggressioner behövs ett alternativt system, som funkar även om delar av infrastrukturer slagits ut.

Frågan är vad MSB tycker att vi ska ha kontanterna till, när allt färre restauranger och butiker överhuvudtaget vill befatta sig med dem?

Till del är utvecklingen naturligtvis förståelig. Att hantera kontanter är dyrt, och riskabelt. En kontantlös butik är menlös att råna, svår att försnilla ifrån och slipper kostnader för insättning och värdetransporter. För staten är digitala transaktioner lättare att övervaka, och beskatta. För privatpersoner är det smidigare att blippa kortet än att hantera mynt och sedlar.

När företag väljer att sluta ta emot konter trycker de ofta på hur mycket smidigare kortbetalningar är för kunderna. Det är en sanning med modifikation. För den bemedlade medelklassen med fast anställning och ordning på ekonomin är kort enkelt. För andra är de ouppnåeliga. När lunchrestaurangen eller fiket slutar ta kontanter slutar de också vara tillgängliga för alla. För privata näringsidkare må det vara ett beslut de har rätt att ta, men sprider det sig blir effekten ett samhälle där alla inte längre är välkomna, där vissas pengar inte duger.

I det offentliga blir konsekvenserna orimliga. Tar vårdcentralen, akutmottagningen eller det jouröppna apoteket inte kontanter blir det i princip omöjligt för de mest utsatta att söka vård. Möjligheten att kunna fakturera i efterhand hjälper inte den som inte vet var de kommer sova i natt, än mindre nästa månad.

Också den som av någon anledning inte vill skylta med sitt besök hos vården missgynnas när besöket inte längre går att betala kontant. En kortbetalning lämnar alltid spår. spår som riskerar komma i orätta händer på grund av förslagna IT-brottslingar – eller för att en kontrollerande partner eller förälder oombedda öppnar kontoutdraget.

Digitala betalningslösningar blir allt vanligare över hela Europa, men Sverige har tagit det längst. Man behöver inte åka längre än till Tyskland för att kontanter ska bli en absolut nödvändighet, eftersom mindre serveringar och butiker inte tar kort. I stora delen av Europa är lokaltrafiken fortfarande helt kontantberoende, och att hitta en taxi som tar kort en utmaning.

Det kan tolkas som att Sverige är ett digitalt föregångsland – men också som att det är något vi missat. De flesta europeiska länder lever ännu med minnet av krig, politiskt förtryck och massövervakning. Att kunna blippa kortet i utbyte mot en limpa bröd och en liter mjölk ingen naturlag. Att ingen använder dina transaktioner emot dig idag säger ingenting om framtiden.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift