I svensk debatt belastas ordet konservativ av aktörer med mer fokus på partipolitiskt spel än på politikens sakliga innehåll. Ordet konservativ har blivit ett slagträ, inte minst hos de som anser att liberalkonservatism skulle vara en omöjlighet. Ofta kopplas ordet dessutom till enstaka smala symbolfrågor, skriver Anders Ydstedt.
Allt färre svenskar har längre en naturlig relation till skogen, och det avspeglas i politiken. Likt kyrka och jordbruk har skogen blivit en kuliss, en projektionsyta i strävan efter ett idealiserat förflutet och idén om ett naturtillstånd i harmoni, skriver Amanda Wollstad.
“Något annat som ligger i julens absoluta kärna, oavsett om man bekänner sig till Team Tomten eller Team Jesus, är dess helighet. I en samtid som präglas av oförmåga att hålla isär fest och vardag, och som därför förlorar känslan för fest mer än tristessen hos vardagen, är julen fortfarande ganska unik. Julaftons status som en helt speciell dag är slitstark. Det är en dag som inte kan firas var som helst, med vem som helst eller på vilket sätt som helst.”
Med ”Frihet och ansvar” som ledord ansluter det väl till den liberalkonservativa traditionen från Gösta Bohman. Man har elegant vävt in tanketrådar från senare år till ett sammanhängande balanserat mönster. Nya företeelser i vår tillvaro som massinvandring, utanförskap och gängkriminalitet uppmärksammas. Mot denna bakgrund är betoningen och tron på fortsatt mänskligt framåtskridande välkommen, skriver Lars Tobisson.
Här förefalls ljuskronan bäras av en ung man. Hädelse! Om han inte är student, förstås, då kan det väl som gamla tider ursäktas för att tigga ihop till skolavgifterna. Eller i de militära, där har ju gossarna fått sköta traditionen själva länge nog för att det ska vara förståeligt. Eller kanske etnolog, en av Sveriges första dokumenterade lucior ska ju ha varit en man.
Till och med Ronald Reagan har med åren motvilligt fått om inte vänsterns godkännande, så åtminstone acceptans. Men tre decennier senare utmålas Thatcher fortfarande som den demon som ryckte ifrån arbetarna dess levebröd, lade ner och sålde ut den brittiska välfärden och drog in mjölken i de allmänna skolorna, skriver Amanda Wollstad.
”Med framgång började man under femtiotalet odla föreställningen att politikerna skapade välstånd, när de i själva verket bara tillgodogjorde sig och fördelade det som åstadkommits på annat håll, nämligen ute i samhället. Man kan ännu i dag finna spår av denna illusion. Det ska inte uteslutas att det till och med finns politiker som tror på bedrägeriet.”
”Den lilla ginspiratören – pekbok för nya ginspiratörer” guidar med varsam hand genom ginens underbara värld, och de fantastiska illustrationerna skänker även den mest välbevandrade ginälskaren den tillfredsställelse som normalt bara kan uppnås genom väl kylda droppar med en hint av enbär.
”Det finns två sätt att förändra våra skolor: det naturliga och det mirakulösa sättet. Det naturliga sättet innebär att en grupp änglar kliver ner från himlen och förvandlar skolorna. Det mirakulösa sättet innebär att en grupp lärare, genom samarbete, lyckas åstadkomma samma resultat.
Coronatider är med nödvändighet en tid av avcivilisering, av okultur. Nödvändigt, men även en aning skrämmande, skriver Peter J Olsson.