Print Friendly, PDF & Email

Ett fyrfaldigt leve för monarkin

Av Amanda Wollstad | 30 april 2021



Hans majestät Kung Carl XVI Gustaf fyller sjuttiofem år, och till och med Svensk Tidskrifts skånska ledning stämmer upp i ett fyrfaldigt leve. I oroliga tider behövs mer än någonsin en ikonografi och en tradition att samlas kring, och ingen är så allmängiltig som det svenska kungahuset, skriver Amanda Wollstad.

I snart 48 år har han suttit på tronen, mannen som blev föräldralös i ung ålder och som mitt i sorgen efter sin farfar, förebild och fasta punkt Kung Gustaf VI Adolf axlade ansvaret för ett helt land. Det är en imponerande och på alla sätt otidsenlig pliktkänsla, som han tycks ha förmedlat vidare till sina tronföljare, kronprinsessan Victoria och arvsprinsessan Estelle.

Kungafamiljens värde för varumärket Sverige kan knappast överskattas. Tyska hotellnätter och kitschiga souvenirer i samband med dop, bröllop och jubileum i all ära, men det verkliga värdet ligger i det outtröttliga arbete kungafamiljen utför för Sverige. Man öppnar dörrar som annars hade varit stängda för en liten nation i Europas utkant, möjliggör affärer och kulturutbyten över hela världen.

Men det största värdet har de ändå på hemmaplan. Kungafamiljen är den lägereld kulturskribenterna så ofta efterlyser, den symbol vi kan samlas ikring i relativ enighet. När landet är i kris, när pandemin slår till eller katastrofer i fjärran semesterparadis över en natt splittrar hundratals svenska familjer och stat och regering desperat fumlar efter riktning och politiska grupperingar gräver sig djupare ner i vallgravarna är det kring statschefen vi samlas. Där skapas en samhörighet över allt som skiljer oss, en kort stunds andakt oavsett ålder, ursprung, partitillhörighet och religionshemvist. Hans majestät är allas vår kung, på ett sätt inget valt statsöverhuvud kan drömma om.

Republikanerna är, om än högljudda, få, och till och med de har svårt att vända sig mot den faktiska kungafamiljen och dess arbete. Kampen mot monarkin utmynnar i förnumstiga debattartiklar vid värsta möjliga tillfällen, de dop, bröllop och födelsedagar som innesluter resten av oss i varm, rojalistisk yra. Till och med Expressen föll i veckan till föga och lämnade kravet på att kungahuset skulle avskaffas.

I diskussionen efter Prins Philip, Hertig av Edinburghs bortgång är det i Storbritannien prinsen och Drottning Elizabeths pliktkänsla som kommit att dominera. I Sverige har debatten inte fått lika mycket utrymme, men det är hissnande att tänka sig vilka uppoffringar det kräver att regera ett land – även när den reella politiska makten är begränsad. Livet vigs, från vaggan till graven, åt tjänsten. Något privatliv existerar inte, den egna viljan får alltid stå tillbaka för pliktens krav.  Det relativa välstånd de lever i är en högst måttlig kompensation, det finns betydligt enklare sätt att bli rik.

Det är det den falska republikanska omsorgen om tronarvingarnas valfrihet aldrig förmår inse. Iden att det finns ett högre syfte, en plikt större än det egna jaget är för dem obegriplig.

Så inte för Carl XVI Gustaf. Så grattis, ers majestät. Och tack för 75 år i nationens tjänst. Må det bli många fler.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism