Print Friendly, PDF & Email

Oro och hopp för Belarus

Av Amanda Wollstad | 28 maj 2021



Rapporteringen från protesterna i Belarus har trillat ner från förstasidorna – eller hade i alla fall, till dess att regimen begick ett regelrätt terrordåd mot ett EU-registrerat passagerarflyg som passerade belarusiskt luftrum. Men situationen har inte stabiliserats, och Lukasjenko är hårt pressad. Det är både ett hot och en möjlighet, skriver Amanda Wollstad.

Att en stat, hur dysfunktionell och odemokratisk den än må vara, begår ett sådant flagrant brott mot allt vad internationell rätt, praxis och proportionalitet heter är ett hot mot den internationella ordningen. Det går knappast att ta till överord om den Belarusiska regimens statsterrorism när de med ett falskt bombhot tvingar ner ett europeiskt passagerarflygplan för att arrestera en dissident, en misshaglig journalist, som befinner sig ombord på väg mellan två europeiska storstäder. Reaktionen från EU och det internationella samfundet måste vara kraftig och omedelbar. Att låta Lukasjenko komma undan sätter en praxis som inte tål att tänkas på.

Inte minst då det finns anledning att se attentatet, eller i vart fall efterspelet, som en testballong för Kreml. Den ryske presidenten Vladimir Putin möter idag Aleksandr Lukasjenko i ryska Sotji, i vad som närmast får betraktas som en uppvisning i solidaritet med den vitryske diktatorn. Ryssland har i flera fall också avvisat förfrågningar från europeisk reguljär lufttrafik om att nyttja ryskt luftrum för att av säkerhetsskäl kunna undvika att flyga över Belarus. Även när det handlat om plan med destination Ryssland, som således ändå skulle behöva flyga i ryskt luftrum. Här om dagen ställde Air France in ett flyg från Paris till Moskva av just den anledningen.

Det är svårt att tänka sig att den internationellt relativt impotente Lukasjenko skulle våga sig på ett så djärvt brott mot rim och reson utan Putins tillåtelse, men oavsett hur det är med den saken följer Kreml uppenbarligen efterspelet noggrant. Ytterligare en linje i sanden har korsats. Kommer EU och USA våga sätta ner foten den här gången? Annars är det fritt fram även för Ryssland.

Men det, till dumdristighet gränsande, våghalsiga attentatet visar också hur pressad Aleksandr Lukasjenko faktiskt är. Att riskera att få hela det internationella samfundet mot sig för att kunna arrestera en journalist är desperat. Regimen griper efter de sista halmstråna. Protesterna mot det uppenbart riggade presidentvalet förra året har blivit för breda, för högljudda, för långvariga. De kan bara kväsas med våld under en begränsad tid.

Det är ett oerhört farligt läge, för den Belarusiska oppositionen och befolkningen, men också för Belarus närområde, och den geopolitiska balansen. En pressad diktator är farlig. Och Belarus ligger allt för nära Ryssland, geografiskt och inflytelsemässigt, för att Putin ska låta ytterligare en sammetsrevolution svepa honom och hans hejdukar ur Minsk.

Men Lukasjenkos desperation och de segdragna protesterna ger också hopp. Anden är ute ur flaskan. Belarus har en chans att välja en annan väg. Men de behöver allt stöd de kan få, på alla plan. Det innebär att EU måste markera mot regimen och alla dess missdåd, men också att vi måste arbeta direkt med oppositionen – på alla nivåer.

Sverige har en historia att dra lärdom av. Under nittiotalet gjorde svenska myndigheter och frivilliga stora insatser för att stödja demokratibygget i de baltiska staterna. Politiska ungdomsförbund, scouter och kyrkor hade långtgående utbyte med sina baltiska motsvarigheter, svenska poliser, domare och åklagare utbildade och stöttade sina kollegor, svenska publikationer erbjöd de nya, fria medierna stöd och vägledning.

I det korta perspektivet kan det handla om visum, möjligheter att studera på Europeiska universitet, utbildningar, kontakter, stöd i form av reda kontanter eller material och trycksaker, arenor och plattformar att diskutera och mötas, och – inte minst – garanterad säkerhet för dissidenter och oppositionella i diasporan. Ingen ska behöva se sig över axeln efter Lukasjenkos hejdukar när de väl lyckats ta sig till EU.

Belarus står och väger. Vare sig Sverige eller EU kan avgöra hennes öde, men vi kan lägga fingret på vågskålen. Och vi har allt intresse av att stöda den demokratiska oppositionen, av både humanitära och realpolitiska skäl.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism