Sverige skickar av allt att döma in en ansökan till försvarsalliansen NATO lagom till toppmötet i Madrid i slutet av juni. Regeringen har dragit benen efter sig och tvingas till slut att slakta socialdemokratins heligaste ko i säkerhets- och utrikespolitiken. Men kan vi verkligen ha en regering som egentligen inte tror på idén?
Upploppen var provocerade inte bara av högerextremisten Rasmus Paludan utan även av extremistiska islamister. De senare avgår med en delseger. För det första inskränks demonstrationsrätten när Paludan nekas demonstrationstillstånd på grund av ordningsstörningar iscensatta av islamisterna. För det andra har vi fått en diskussion om inte bara demonstrationsrätten, utan även om yttrandefriheten.
En del samhällsfenomen verkar helt omöjliga att hantera på ett konstruktivt sätt. Färgen på Stockholms slott, bostadsmarknaden och frånvaron av en ringled runt huvudstaden är några exempel. Ett annat, minst lika deprimerande, är kunskapsfallet i den svenska skolan. Problemet är inte unikt för Sverige men det är ingen ursäkt för att låta ett dysfunktionellt skolsystem förbli ett av vårt samhälles största misslyckanden.
Enligt den svenska opinionen skall Natofrågan inte avgöras av hur Sveriges politiker analyserar konsekvenserna av ett Natomedlemskap. Det är istället de finländska politikernas analys som skall avgöra både Finlands och Sveriges ansökan om medlemskap.
Långläsning: Rysslands historia brukar, i enlighet med en grovt förenklad, något orättvis men dock populär illustration, skildras såsom en ständig dragkamp mellan två olika samhällsmodeller: Den moskovitiska och den petersburgska. Moskva är Ivan den förskräckliges och Stalins huvudstad som symboliserar det mer isolerade, det österländska och auktoritära Ryssland. Sankt Petersburg däremot, Peter den stores och Katarina den storas huvudstad, representerar enligt denna modell det europeiska, öppna, moderna Ryssland.
Efter 1945 blev den danska slutsatsen att livet som svag, militärt isolerad småstat var ett dåligt alternativ. 1864 hade varit en katastrof men detsamma gällde april 1940. Det fanns bättre alternativ än ansvarslös äventyrspolitik och pinsam, självutplånande passivitet. Svaret blev medlemskap i NATO, utan vare sig kärnvapen eller utländska baser på dansk mark.
I botten av socialdemokratins Natomotstånd finns en ganska oklädsam antiamerikanism. Det är i denna politiska undervegetation som frodats sedan 1960- och 70-talet en del av argumenteringen hämtar sitt stöd. Magdalena Andersson borde därför lyssna lite mer till sin norske statsministerkollega som intervjuad i Sveriges Televisions 30 minuter ger ett annat perspektiv på Natos roll för nordisk säkerhet.
I ett läge där protektionistiska vindar blåser och den globala ekonomin och handeln är under stor press är Sveriges frihandelsvänliga linje inom EU helt avgörande. Under ledning av det franska ordförandeskapet i EU höjs istället röster om att industriproduktionen ska tvingas tillbaka till Europa på politisk väg. Den sortens protektionism och statliga inblandning i det fria näringslivet har aldrig varit lyckosam.
Nu präglas Centerpartiets budskap av en ny myt. En myt som partiledningen med stor energi, men föga framgång, försöker blåsa liv i – myten om den breda mitten. Myten om att C är politikens sol som alla andra tvingas förhålla sig till och samarbeta med. Så har det inte blivit. Tvärtom framstår den traditionellt sett mest attraktiva platsen på schackbrädet som öde och ogästvänlig.
Ungern har genomgått djupgående förändringar sedan Orbáns makttillträde 2010. Kritiker talar om en urholkad demokrati med minskad pressfrihet, försvagade rättsstatsmekanismer och ett orättvist valsystem utformat för att gynna regeringspartiet Fidesz. Men i den mån som det skett ett illiberalt skifte i Ungern har det främst slagit mot konkurrerande eliter. För de breda folklagren har de ekonomiska framstegen under samma period spelat större roll.