Hans Wallmark: En Försvarsberedning för orostider
Den 13 december presenterade statsminister Ulf Kristersson, försvarsminister Pål Jonson och minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin direktiv till en ny försvarsberedning med anledning av att Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Vår kontinent domineras av det faktum att en europeisk stormakt bedriver ett imperialistiskt anfallskrig mot ett grannland.
De tre vid pressträffen markerade tillsammans genom sin närvaro vikten och värdet av detta samrådsorgan. Att landets regeringschef själv deltog är en signal som inte kan misstolkas. Dessutom betonades att Försvarsberedningen ges ett brett mandat och ska återgå till den tidigare ordningen att utgöra ett forum för konsultationer mellan regeringssidan och representanter för de politiska partierna i riksdagen.
Försvarsberedningen består av ledamöter från de åtta riksdagspartierna, sakkunniga och experter samt ett sekretariat som ges en självständig roll i förhållande till departementen. I det kommande arbetet ska också koordination ske med den nationella säkerhetsrådgivaren då detta kontor samtidigt arbetar med att ta fram en svensk nationell säkerhetsstrategi. Detta arbete sker alltså parallellt inom regeringen i statsrådsberedningen.
En av de strider som tidigare utkämpades skedde då den dåvarande borgerliga oppositionen efter den massiva ryska inmarschen i Ukraina 24 februari krävde att en beredning skulle inkallas där dess ställning och status skulle värnas. S-regeringen valde istället att med ansvarig minister ägna sig åt direkta förhandlingar i Försvarsdepartementets fönsterlösa källare medan arbetet nu huvudsakligen kommer att ske i ett sammanträdesrum i det mer öppna riksdagshuset.
Det ryska anfallskriget mot Ukraina och den omkullkastning av den europeiska säkerhetsordningen som skett får långsiktiga konsekvenser och måste noga analyseras. Som en del i detta ingår också överbefälhavarens militära råd vad gäller försvarsberedningens arbete på det militära området och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap på det civila området.
Inom ramen för uppdraget ska Försvarsberedningen huvudsakligen fokusera på fyra konkreta områden som specificeras i direktivet:
Analysera viktiga förändringar i den internationella utvecklingen globalt med särskilt fokus på närområdet. Erfarenheter från Rysslands anfallskrig mot Ukraina ska ägnas särskild uppmärksamhet.
Redovisa en bedömning av omvärldsutvecklingens och sammanhängande konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Analysera följderna av ett svenskt Natomedlemskap med tillhörande prioriteringar.
Överse försvarspolitiska utgångspunkter och mål för det civila och det militära försvaret i enlighet med fattade beslut.
Det pågående kriget mot Ukraina påverkar vår syn på omfattningen av Rysslands beredvillighet att använda militärt våld mot grannländer, civilbefolkning och infrastruktur som el, vatten och försörjningsmöjligheter. Kriget har också gett oss information om den ryska operativa militära förmågan och dess tillvägagångsätt. Även om Ryssland genom kriget tillfogat inte bara andra utan också det egna landet stor skada ska inte den långsiktiga förmågan underskattas. Dessutom har kriget förts till en ny gruvligare nivå med den ”Aleppo-strategi” som numera används då civila mål på ett utstuderat sätt används av angriparen.
För svenskt vidkommande vet vi redan idag att det civila försvaret är eftersatt och det pågår omfattande arbete runt om i landet för att stärka denna del av totalförsvaret. Detta är viktigt och det civila samhället behöver vara robust och motståndskraftigt och kunna stödja det militära försvaret i deras uppgifter samtidigt som de viktigaste samhällsfunktionerna behöver säkerställas och civilbefolkningen skyddas. Försörjningsfrågorna uppmärksammas med rätta mer och mer.
Sveriges – och Finlands – Natomedlemskap kommer att få genomgripande konsekvenser både för försvarsplanering och militär förmågeutveckling. Det handlar om att vi inte bara ska kunna ta emot stöd och hjälp utan också ge försvarsgarantier. Grundambitionen måste vara att bli en aktiv och framåtlutad medlem, både politiskt och militärt. Det kommer betyda förändringar i Sveriges operativa agerande och inkludera det nu inledda arbetet vad gäller förstärkningar och ökat fokus på civilt försvar. I grunden handlar det om en helt ny doktrin efter den medvetet valda allianslöshet som präglat Sveriges säkerhetspolitiska val sedan förlusten av Finland och därmed den dåvarande östra rikshalvan 1809.
Den Försvarsberedning som nu formellt utsetts av Pål Jonson har som uppgift att lägga grunden för Sveriges största försvars- och säkerhetspolitiska omställning på 200 år. Beredningens arbete har inletts och den första rapporten med fokus på säkerhetspolitik ska presenteras i juni 2023 med en analys av hur försvarsbeslutet 2020 förverkligas samt långsiktiga ekonomiska planeringsramar redan i april. Huvudrapporten med fokus på totalförsvarets fortsatta inriktning och utformning ska läggas fram i april 2024.
Beredningens styrka är det förtroende och den tillit som finns i samtalet de elva ledamöterna emellan. Där finns en förnämlig tradition att bygga vidare på efter Björn von Sydows tidigare ordförandeskap. Han upprätthöll en hög debattnivå med respekt för olika tankar, perspektiv och erfarenheter. I en god akademisk tradition gick det sedan att resonera sig fram till skrivningar och därmed ställningstaganden som rönte brett samförstånd.
Att Hanna Gunnarsson som vänsterpartiets ledamot uttalar sig vänligt (till Altinget säger hon apropå valet av ordförande att han är ”en person som visserligen är moderat men som visar att han är villig att diskutera över partigränserna och komma fram till gemensamma lösningar och förslag”) är ett hoppfullt tecken på att just denna respektfulla anda kan säkras i den Försvarsberedning som nu har ett mycket viktigt arbete framför sig i den allvarstid som råder.
Hans Wallmark (M) är ordförande för Försvarsberedningen