Intervju: Norden har aldrig utvecklat sin kraft

I år fyller Nordiska rådet 70 år. Men vilken roll fyller det nordiska samarbetet idag för Sverige, som ju är med i EU och snart i Nato? En som pläderat för att det nordiska samarbetet ska få ta större plats och att Norden oftare ska höja sin gemensamma röst är den tidigare europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M).

Varför ska vi ha högre ambitioner med Norden?

-Norden betyder mer än vad vi själva inser. I de nordiska länderna har vi en gemensam kraft av samma värderingar och samma inriktning, samma syn på det globala samarbetet och samma syn på en rad av de globala utmaningarna. Och problemet är att vi aldrig riktigt kommit att utnyttja denna kraft.

Vad beror det på?

-Det beror på att i väldigt många enskilda frågor har varje nordiskt land intressen av andra slag också. Det gäller att driva dessa samman. Norden är en viktig och stark region, och tillsammans med de baltiska länderna förenar vi några av världens mest stabila gamla demokratier med några av världens mest stabila nya demokratier. Norden är ett kraftcentrum inom den Europeiska unionen. Jag tror att Norden står inför en tid som kan vara mycket mer utåtriktad i den bemärkelsen att den gemenskap man har spelar en mycket större roll på den globala scenen.

-Traditionen i det nordiska samarbetet har mest varit att likforma hur våra samhällen fungerar, med viktiga saker som passfrihet eller likheter i familjelagstiftning och mycket annat som har betydande värde, men själva kraften och förmågan att agera som en entitet i världen har vi aldrig utvecklat. Förutsättningarna finns där numera på ett annat sätt. EU-medlemskapet kommer att integrera de nordiska ekonomierna mer än vad de nordiska länderna själva kunnat göra, och det innebär att vi har där fått en starkare bottenplatta när det kommer till ekonomin. Och när Sverige och Finland går med i Nato får vi också en gemensam säkerhetspolitisk plattform som är ännu mer definierande för vad vi kan göra.

Det har under senare år funnits en debatt i USA om att detta kan vara slutet på den så kallade “unipolära tiden” där det bara finns en supermakt. Vad skulle detta innebära för oss?

– Det är en multipolär tid som vi lever i. Vi är vana att tänka i den bipolära tidens logik, det vill säga Kalla kriget där öst stod emot väst. Så ser inte världen ut längre. Vi har USA som är en absolut dominerande supermakt, och det ser vi inte minst i hur det västliga stödet till Ukraina formeras. Men det finns samtidigt en mängd andra regionala krafter. Vi har Ryssland som är en regional stormakt med ett väldigt högt våldskapital. Vi har Kina som är en global makt, som också har ett våldskapital och framför allt en uttalad vilja att påverka omvärlden och andra länder. Sedan har vi Iran och Saudiarabien, som varken av dem egentligen är inlemmad i den gamla öst-västkonflikten. Och ur detta perspektiv är det tydligt att Europa måste vara starkt och de nordiska länderna måste se till att vi är starka i Europa.

Temat för årets session när Nordiska rådet samlades i Helsingfors var “Norden i framtiden”. Skulle Norden kunna bli en pol i vår multipolära tid?

– Nej, det tycker jag inte. Däremot behöver vi som sagt vara en ledande kraft i EU som kan vara en global entitet som driver på för rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och den liberala demokratins värden. Förhoppningsvis tillsammans med USA, men vi bör definitivt se till att den kraften kanaliseras genom den Europeiska unionen. Och där spelar de nordiska länderna en väldigt stor roll.

EU-samarbetet har stärkts till följd av kriget i Ukraina. Men kommer solidariteten länderna emellan att hålla sig kvar när den ekonomiska krisen antagligen förvärras till vintern och nästa år?

–  Alternativen är farligare både när det kommer till välfärden och för säkerheten. Om Europa inte kan se till att bidra till att Ryssland besegras i Ukraina så kommer Ryssland att växa sig till ett allt starkare hot mot europeiska länder. Inte minst tillsammans med Kina, som inte är allierad med Ryssland men som har ett gemensamt intresse av att underminera den världsordning vi har. Det är i hela Europas intresse att Ryssland besegras i Ukraina för att det är en förutsättning för att upprätthålla respekten för internationell rätt och den europeiska säkerhetsordningen. Rysslands våldskapital är inte enbart riktat mot deras närmaste grannar, det såg vi exempelvis när landet gick in i Syrien och hur de agerade på Balkan, i Kaukasien och hur man riktar hot mot de baltiska länderna. En regional makts begränsning till det regionala finns inte längre, hot kan numera projiceras på långa avstånd. Dels på grund av digitaliseringen och på grund av att den moderna världen har mycket kortare avstånd för alla verksamheter.

I Danmark ser det i detta nu ut som att socialdemokratiska Mette Frederiksen vunnit ett förnyat förtroende att leda landet. Kommer detta ha någon betydelse när det gäller just att bygga ut elproduktionen i Sydsverige? Med tanke på Danmarks historiska strömningar mot kärnkraft, och Unipers besked att de nu vill bygga ny kärnkraft i Barsebäck.

– Det är svårt att bedöma. Men det har en betydelse att den politik som vår nya regering för är i flera avseenden samma politik som Frederiksen för i Danmark. Att även Magdalena Andersson uttrycker sig i liknande termer är ett uttryck för den samsyn som till stora delar gäller mellan våra länder. När det gäller Barsebäck så är det så att om man ska bygga små modulära reaktorer (SMR) i Barsebäck så kommer det göras med de säkerhetskrav som man har inom den Europeiska unionen, vilket också understryker hur viktigt det är med en gemensam lagstiftning för hur SMR ska byggas.

Från att ha varit relativt dött som projekt har Norden nu seglat upp alltmer som en politisk entitet. Exempelvis pratar statsminister Ulf Kristersson om Nordens betydelse för näringslivet och klimatarbetet. Före detta försvarsminister Peter Hultqvist har även pratat om en gemensam armé i norra Sverige. Är det troligt att Norden kommer integreras närmare varandra?

– Det är naturligt med mer nordisk integrering till följd av att Sverige och Finland går med i Nato. Då har de nordiska länderna samma bottenplatta för sin säkerhetspolitik, vilket är en starkt förenande faktor som vi inte sett egentligen sedan Kalmarunionen. Det ger möjlighet till ett mycket närmare samarbete.

Skulle även andra länder dra fördel av ett närmare nordiskt samarbete?

– Ja. Kanske särskilt de baltiska länderna, som gärna vill vara en del av det nordiska samarbetet. Det finns i dessa länder en stark vilja att identifiera sig med de nordiska länderna, vilket Norden bör bejaka.

Alex Vårstrand skriver för SNB