Ett företag bedriver affärsverksamhet, ett fotbollslag spelar fotboll. De kan inte förvänta sig att politiken ska lösa varenda liten beståndsdel av deras vardag, men de bör däremot förvänta sig att området de bor i är lugnt och tryggt. Det ska de kunna göra utan att för den sakens skull dela det ansvarsområdet med landets justitieminister.
Årets valrörelse handlade i stor utsträckning om Sverigedemokraterna och partiets skadliga inverkan på det som visade sig bli en majoritet för Ulf Kristersson. Riksdagsvalet resulterade ändå i en samlad majoritet för M, Kd, L och Sd. Men det finns behov av att bredda debatten om det finns pariapartier som skall bojkottas och vilka andra partiers väljare som inte skall få påverka politikens innehåll.
Den historia jag berättar nedan kom till mig när statsminister Andersson hastigt kallade till pressträff lördagen en vecka före valet med riksbankschefen och chefen för Finansinspektionen för att meddela att regeringen garanterar 400 miljarder till ett antal elproduktionsbolag för att rädda marknaderna från kollaps. Det var bara den svenska regeringen som slog på trumman för att visa handlingskraft och på måndagen visade det sig att inga andra marknader påverkades mer än de svenska. Ingen skillnad, men i slutet av en valrörelse griper socialdemokrater efter allt staten kan åstadkomma för att rädda dem kvar vid makten.
När vinsten ställs mot barnen och deras skolgång är det få som törs ta den förras sida. Eller som ens ifrågasätter logiken bakom uttalandet. Och att vinsterna tas ut av riskkapitalister som dessutom skickar ”miljoner” till skatteparadis i Karibien så sticker det rejält i ögonen. Retoriken är kraftfull: ”marknadsskolan” stjäl från barn och ger till de rika. Vi skulle få mer skola för pengarna om inte vinst togs ut. Men detta stämmer inte. Och det finns dessvärre ingen kraft i svensk politik som har vett och kunnande att försvara vinsten.
Ingångsvärdet var att Magdalena Andersson gick in i valrörelsen med ytterst starka förtroendesiffror och Socialdemokraternas valrörelse syns för en utomstående ha planerats för att hon statsmannalikt skulle stå som garant för säkerhet och fortsatt välstånd när andra partier ”käbblade” om dagsfrågor. Många svenskar fortsatte att ha stort förtroende för den sittande statsministern, men det räckte inte för ett segerval.
Arbetet med att lösa gemensamma problem på europeisk nivå pausar inte på grund av ett nationellt val eller en potentiellt segdragen regeringsbildningsprocess i något EU-land. Och tur är väl det.
Nooshi Dadgostar har försökt att göra något liknande. Den som tvivlar kan räkna hur många affischer som pryds av hennes ansikte jämfört med hur många som domineras av Vänsterpartiets budskap. Det här valet skulle handla väl så mycket om den kaxiga, charmiga och sympatiska partiledaren som om politik.
På längre sikt måste det stå klart att Sverige kommer att bli en helhjärtad medlem och inte ett land som är halvhjärtat eller till och med strävar emot de åtaganden som Nato bygger på. Ska vårt utanförskap på vägen till medlemskap bli så kort som möjligt måste Sverige ha en regering som är stark, samlad och överens i Nato-frågan. Det är därför nödvändigt att kräva Magdalena Andersson på besked om hon utesluter en regering med Nato-motståndarna V och Mp eller inte.
Till en början var det självklart för mina föräldrar att rösta på Socialdemokraterna. De älskade den svenska modellen, välfärden och tryggheten. De identifierade sig med mottot: ”Gör din plikt och kräv din rätt”. Idag känner de sig – precis som jag – svikna av tomma löften.
Att gå till val på höjda skatter när Sverige redan idag har bland världens högsta skattetryck är närmast perverst. Bättre vore tvärtom att sänka skattetrycket så att människor får behålla mer i plånboken samt för att stimulera jobb och företagande.