Erik Bengtzboe: Under skatter, regleringar och register vi digna ner
Att en rad statliga myndigheter vill ha ett register över alla svenskars samtliga tillgångar borde mötas av större motstånd. Det handlar inte bara om rädsla för en stundande återinförd förmögenhetsskatt. Intrånget i den personliga integriteten är stort, men också onödigt och inte helt riskfritt. Ett nytt förmögenhetsregister kommer inte heller kostnadsfritt. Håller Sverige på att reglera ihjäl sig?
I betänkandet En ny statistik över hushållens tillgångar och skulder som precis varit ute på remiss föreslås att staten ska upprätta ett centralt register över alla individers och hushålls tillgångar och skulder. Riksbanken och Finansinspektionen driver på för att kunna få bättre uppsikt över risker i det finansiella systemet, ivrigt påhejat av SCB som gärna vill ha fler register och högre anslag för att driva dem. Men få ställer sig frågan om så heltäckande register verkligen behövs och om det är ett rimligt integritetsintrång för den enskilde. Det föreslagna registret är inte rimligt varken sett till integritetsintrånget det utgör, eller prislappen det kommer med. Priset riskerar att bli mycket större än nyttan.
Ända sedan utredningen om ett förmögenhetsregister tillsattes har motivet bakom förslaget varit omdiskuterat. Från statliga myndigheters håll har man argumenterat för att man behöver bättre data för att enklare kunna analysera risker i det finansiella systemet. Men i den politiska debatten har idén gått hand i hand med allt starkare krav från Socialdemokraterna och övriga partier på vänsterkanten om nya förmögenhetsskatter av olika slag. Ett register är ett första steg i den riktningen, även om få partiföreträdare vill säga det högt. För den som motsätter sig den samhällsekonomiskt självskadliga idén om förmögenhetsskatt finns det med andra ord goda skäl för att säga nej till registret redan där. Men registret, och idén bakom det, förtjänar faktiskt mer kritik än så.
Alla typer av registreringar och övervakning, oavsett om det är av finansiell eller annan karaktär, måste alltid ställas i proportion till intrånget i den personliga integriteten. Vi är inte statens undersåtar, utan de medborgare som faktiskt utgör grunden för statens existens. Att vi valt att ordna vårt samhälle i en stat betyder inte att vi avsagt oss all rätt till en personlig sfär. Det är för de flesta en självklarhet, men ändå något som statens företrädare ständigt måste påminnas om. Mer övervakning och fler register underlättar självfallet myndigheters arbete, inte minst om man inte ens behöver be om lov för att använda dem. Men det finns andra värden att slå vakt om. Det föreslagna registret över samtliga tillgångar och skulder är inte rimligt. För många kan det handla om personliga och känsliga uppgifter som man vill hålla för sig själv. Dessutom ökar risken att informationen hamnar i orätta händer bara av att de sammanställs och överförs. Det borde räcka för att åtminstone kunna kräva vassare argument från förespråkarna än att det minsann är smidigt för deras dagliga arbete. Snarare som regel än undantag verkar statens behov gå först i debatten och den enskilde får försöka hävda sin rätt i stället för tvärtom.
För att bedöma om registret är proportionerligt mot intrånget så måste man även se till om det går att möta myndigheters önskemål om mer data och insyn på annat sätt. Och det är just det som det handlar om här. Olika myndigheter som sköter tillsyn av och gör analyser på finansmarknaden behöver säkerligen bättre underlag för att kunna bedöma riskerna. Men det kräver inte ett så omfattande register som är föreslaget. Stickprover och frivillig insamling av en mycket mer begränsad mängd skulle på ett mer acceptabelt sätt kunna möta behovet. Att man ändå från politiskt håll driver på för ett så omfattande register blir bara begripligt om man sedan också vill använda det för nya skatter.
Förmögenhetsskatten avskaffades på goda grunder. Att beskatta tillgångar som redan beskattats när de tjänats in framstår för många som godtyckligt. Att de dessutom inte sällan beskattas på nivåer av uppblåsta värderingar som i realiteten inte går att realisera sina tillgångar till gör det inte bättre. Företagare tvingas sälja av delar av sina bolag för att betala skatt för att man äger samma bolag. Och en vanlig villaägare hamnar lätt i samma situation, men utan möjligheten att sälja några tegelstenar eller kvadratmeter för att betala den fiktiva skatten. Av lätt insedda skäl driver förmögenhetsskatter kapital utomlands, vilket gör det svårare att driva verksamheter i Sverige. I långa loppet blir vi alla fattigare. En förmögenhetsskatt har kanske politiska förespråkare, men för samhället kommer den till ett högt pris.
Stora heltäckande register kommer även de till ett pris. Sammanställning, insamling och hantering av uppgifter medför stora kostnader för alla de företag och organisationer som ska lämna uppgifter. Sedan kostar det för staten och skattebetalaren när uppgifterna ska hanteras. För den enskilde riskerar mycket tid gå till att slita allt gråare hårstrån när mer svårvärderade tillgångar än ett bankkontosaldo ska registreras. Det är kostnader som lägger ytterligare en börda på svenska företag och som försämrar svensk konkurrenskraft. Ytterligare små, små droppar som fortsätter att gröpa ur den sten som bygger allt vårt välstånd. Enskilda förändringar av skatter och regler som enskilt motiveras, men vars helhet snart ingen borde vilja försvara. Politiken, som rimligen ska stå för den stora bilden, måste lyfta blicken. Redan idag är svenska företag hårt reglerade. Skatter och avgifter lägger sin börda. Men en alltmer omfattande regelbörda gör det svårare och svårare att driva lönsamma företag. Vi skulle snarare behöva lätta på regelbördor och kostnader för att stärka konkurrenskraften, inte lägga på nya pålagor. Det finns med andra ord många goda skäl för att slänga förslaget om ett förmögenhetsregister i soporna och få om något för att förverkliga det. Förutom då möjligen den politiska illusionen om att det alltid finns någon annan som betalar.
Erik Bengtzboe är chefekonom för Skattebetalarna