Den israeliske historikern och journalisten Tom Segev gav nyligen ut boken Simon Wiesenthal: The Life and Legends om ”nazistjägaren” Simon Wiesenthal, som dog i september 2005, några månader före sin nittiosjunde födelsedag. Åsa Gustafsson recenserar.
Med den peruanske författaren Mario Vargas Llosa har Svenska Akademin gjort ett utmärkt val. (Efternamnet uttalas ”vargas josa”). Få litteraturkännare skulle säga annat än att han är den spanskspråkiga världens främste nu levande författare. Han är född 1936 och har bakom sig ett långt och produktivt författarskap som dessutom kännetecknas av utveckling och bredd.
Per Albin– som han fortfarande ofta familjärt kallas även i offentliga sammanhang – beskrevs i decennier med närmast religiös vördnad. Det var med stort intresse man öppnade Niklas Ekdals bidrag om Per Albin Hansson i Bonniers statsministerserie. Hur skulle ”landsfadern” presenteras och hanteras? Anders Edwardsson recenserar.
Nyårsdagen 2008 sätter sig Skytte i sin bil och åker till klostret i akt och mening att få svar på en teologisk fråga kring det egna ständigt närvarande högmodet. Detta blir startskottet på en 200 timmars lång intervjuserie mellan journalisten Skytte och katolske teologen Stinissen. Markus Lagerquist har läst Ansikte mot ansikte. Samtal om kristen tro.
Fattiga länder kan inte öka sin handel med utlandet utan att först vidta omfattande reformer på hemmaplan. Att det är omöjligt för länder att hoppa över de olika stegen i utvecklingen mot högre välstånd visar med önskvärd tydlighet Olof Sjöströms bok om Sveriges ekonomiska historia under Karl XIV Johan. Pär Krause recenserar.
Ola Ullsten kom in i politiken 1957. Det var mest en slump som gjorde att den 26-årige Tegpojken hamnade i folkpartiet och inte hos socialdemokraterna. Ett fp-jobb dök upp. Trevlig och välklädd, smart maktspelare men inte någon stor folklig politiker.
Det är den bild av folkpartiledaren som framträder i Mats Bergstrands biografi Ullsten i Bonniers serie om Sveriges statsministrar under 100 år. Claes Arvidsson recenserar.
Afghanistan har varit ett tidvis infekterat ämne i höstens svenska valdebatt. Vilket inte alls är konstigt eftersom det handlar om risker som vi svenskar inte längre ser som en del av vår egen verklighet. De flesta andra länder har inte varit lika lyckligt lottade. I Afghanistan är det på allvar. Det skriver Mats Fält.
Det är obegripligt hur Maria Wetterstrand har lyckats bli framställd som något slags storstadsliberal, menar Fredrik Segerfeldt som har läst hennes bok Den nya gröna vågen.
Nyamko Sabunis framtidsvision om det mångkulturella Sverige når inte ända fram, men det hedrar henne att hon vågar föra fram även obekväma budskap, menar Markus Jonsson.
Skulle Klas Eklunds bidrag om Olof Palme vara ännu ett exempel på hur en författares ego kom emellan pennan och objektet och därigenom sänkte seriens anseende? Icke så. Misstanken om försköning och tillrättaläggande faller direkt efter ett förord där den forna talskrivaren och rådgivaren distanserar sig från huvudpersonen, som beskrivs som gnistrande och dominant – vilket är sant – men med ett ”svårdefinierat arv och kluvet eftermäle”. Mats Johansson recenserar boken om Olof Palme i Statsministerboxen.