Print Friendly

Utvecklar Iran kärnvapen?

Av Åsa Gustafsson | 11 november 2011

Mohamed ElBaradei
The Age of Deception, Nuclear Diplomacy in Treacherous Times
Metropolitan books 2011

Håller Iran på att bygga upp ett kärnvapenprogram? Det var en av de stora frågorna under ElBaradeis tid i IAEA, så även i hans nyutkomna bok. Och hans bedömning tillfredsställer inte hard-liners i frågan. Det skriver Åsa Gustafsson om Mohamed ElBaradeis bok The Age of Deception, Nuclear Diplomacy in Treacherous Times.

I våras meddelade Mohamed ElBaradei att han avser att ställa upp i det kommande egyptiska presidentvalet, under förutsättning att det då står mer klart vilka strukturer som kommer att finnas i Egypten, till exempel rörande valsystem och presidentens makt. ElBaradei gav nyligen ut en bok om sin tid vid det Internationella atomenergiorganet (IAEA); The Age of Deception, Nuclear Diplomacy in Treacherous Times. Under sina tolv år 1997-2009 som IAEA-chef har ElBaradei ofta befunnit sig i den internationella diplomatins hetluft, inte minst när han satte sig till motvärn mot Bush-administrationen om Irak och när han utövade inflytande på hur Irans kärntekniska program kontrollerades av IAEA.

Utgör boken ett element i ElBaradeis eventuella ambitioner att bli vald till president? Javisst, säger en del, eftersom den naturligtvis är avsedd att framställa honom själv i fördelaktig dager. Andra menar att han framförallt vill berätta sin historia. ElBaradei ägnar en stor del – uppemot hälften – av boken åt frågan om Irans kärntekniska program och landets avsikter med det. Utrymme ägnas också Irak, Nordkorea, Israel, Indien, Libyen och den svarta marknad för kärnteknisk utrustning och tillverkning av kärnvapen som pakistaniern A.Q. Khan skapade, samt hur ElBaradei och IAEA blir mottagare av Nobels fredspris 2005.

För IAEA:s del tog Iran-frågan sin början runt mitten av 2002, när ”IAEA började motta information”, som ElBaradei uttrycker det, i form av satellitbilder som tydde på förekomsten av en urananrikningsanläggning nära Natanz, en mindre stad i Isfahan-provinsen.

Anrikning av uran kan ske både för fredlig kärnkraft och för att få höganrikat uran som kan användas i kärnvapen. Iran ville bygga upp ett fredligt kärnkraftsprogram, sade iranierna. Men den springande punkten för många var att Iran i ett tidigt skede bör meddela IAEA, som övervakar länders kärntekniska program, att en anrikningsanläggning byggs.

I februari 2003 gör IAEA det första besöket i Natanz och Iran med anledning av de nya uppgifterna. ElBaradei deltar själv i resan. Han har bland annat ett möte i Teheran med dåvarande president Khatami, åtföljd av Ali Akbar Salehi, dåvarande iransk ambassadör till IAEA i Wien, nu iransk utrikesminister. Khatami försäkrar ElBaradei att denne inte behöver vara orolig över det iranska kärntekniska programmet; ”vi har bara använt inert gas i körningen av vår centrifugkaskad”. Det tekniska svaret är avsett att lugna ElBaradei, som istället blir oroad över att till och med presidenten känner till sådana detaljer.

Inför den första IAEA-rapporten i juni 2003 framkommer ytterligare uppgifter som talar till Irans nackdel; det förefaller som import av uran i början av 1990-talet har hemlighållits.
Därefter följer en lång rad av IAEA-inspektioner i Iran och rapporter till IAEA:s styrelse av ElBaradei, där han – enligt vissa i alltför försiktiga ordalag – framhåller att det finns en historik av dold verksamhet och att Iran inte klargör det som IAEA efterfrågar.

Förhandlingarna som påbörjas mellan ”EU-3”, Frankrike, Storbritannien och Tyskland, och Iran förefaller i vissa skeden lovande. I oktober 2003 lägger till exempel de fyra länderna fram ett uttalande som de benämner Teherandeklarationen. I den åtar sig Iran bl.a. att som en förtroendeskapande åtgärd göra ett uppehåll i sin anrikningsverksamhet under de pågående förhandlingarna med EU-3. Men sist och slutligen uppnås inte egentligen något substantiellt via förhandlingsspåret. Kraven från ett antal länder växer småningom på att Iran ska rapporteras till FN:s säkerhetsråd av IAEA:s styrelse, så att säkerhetsrådet ska behandla fallet.

I början av 2006 meddelar Iran så IAEA att man kommer att bryta sitt frivilliga uppehåll av urananrikningsverksamhet. Reaktionen blir skarp från många länder. Ett extrainsatt IAEA-styrelsemöte sammankallas den 2-4 februari 2006 och styrelsen fattar vid det slutligen beslut om att Iran-frågan ska rapporteras till FN:s säkerhetsråd. (Jag närvarade själv vid det styrelsemötet som en delegat i den svenska delegationen. Beslutet när Iran-frågan slutligen rapporterades till säkerhetsrådet närmast blev närmast något av en antiklimax, efter den utdragna diskussion om när Iran borde rapporteras till rådet som pågått under en längre tid.) Men någon återhållande inverkan på Irans urananrikning får det inte, inte heller det faktum att säkerhetsrådet upprepat kräver att Iran gör ett uppehåll i anrikningen; Iran fortsätter och utvidgar istället produktionen av (låg)anrikat uran allt mer.

IAEA har fortsatt sina försök att helt klarlägga Irans kärntekniska program. Till dags dato har IAEA sammanställt 35 Iran-rapporter. Den senaste, daterad den 8 november i år, bedöms av många som alarmerande. FN:s säkerhetsråd har sedan 2006 antagit sex resolutioner, som sammantaget innehåller tämligen omfattande sanktioner med fokus på de kärntekniska och missiltekniska programmen i Iran.

De senaste åren har förhandlingsmöten hållits allt mer sällan mellan å ena sidan Iran och å andra sidan EU-3, EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton och representanter för Ryssland, Kina och USA, och inga substansframsteg har kunnat uppnås.

FN:s säkerhetsråd har upprepat pekat på den förtroendebrist som finns för Irans fredliga avsikter. Men Iran har inte uppfyllt säkerhetsrådets krav, t.ex. att suspendera urananrikningen, utan fortsatt med vidareutvecklingen av sitt program. I dagsläget har Iran producerat mer än 4 900 kg låganrikat uran, som i höganrikad form kan användas för kärnvapen. Förtroende­klyftan mellan Iran och de som misstänker att Iran vill utveckla kärnvapen är nu mycket stor.

Så vad svarar ElBaradei själv på den avgörande frågan; håller Iran på att bygga upp ett kärnvapenprogram? Den är den vanligaste frågan som ställts till honom i off the record-samtal, skriver ElBaradei; i ministermöten på tu man hand, av den som sitter bredvid honom på flygplanet eller av journalister som stängt av bandspelaren. ElBaradeis bedömning baserar sig på ”en magkänsla, påverkad av den historiska kontexten”: Iran kan ha haft avsikter att bygga upp ett kärnvapenprogram till en början, när man kände sig i utsatt i samband med Iran-Irak-kriget på 1980-talet. (Till journalisten Seymour M Hersh har ElBaradei enligt The New Yorker’s nummer den 6 juni i år sagt att det finns bevis för att iranska vetenskapsmän har studerat frågor rörande konstruktion och användning av kärnladdningar, men den gemensamma bedömningen av amerikanska säkerhetstjänster är att ”t.o.m. de studierna upphörde år 2003”.) Sedan kan Iran mycket väl ha beslutat sig för att utveckla till exempel egen urananrikning för fredliga syften och förbli en icke-kärnvapenstat i enlighet med icke-spridningsavtalet, NPT.

Men, Iran har inte återgett hela sanningen om det initiala skedet av det kärntekniska programmet, vidgår ElBaradei. Till exempel kan det ha funnits militär inblandning i nukleär experimentverksamhet. Men de skeletten i garderoben är troligen ganska betydelselösa, annars hade det funnits en större mängd bevis som hade varit svår att dölja, resonerar ElBaradei. Hans intryck är att Iran kan ha haft för avsikt att redogöra för alla delar, inklusive eventuella tidigare kärnvapenambitioner, men när förhandlingarna föll samman och läget blev konfrontatoriskt ändrades bedömningen på iransk sida.

Men varför har Iran varit så fast besluten att fortsätta med urananrikningen trots sanktioner och bindande krav från FN:s säkerhetsråd att uppehåll ska göras? ElBaradei menar att svaret kan vara Irans fasta avsikt bli erkänd som en makt i regionen. Ett sådant erkännande är enligt iransk syn nära förknippat med möjligheten att uppnå ett omfattande avtal med väst, är ElBaradeis slutsats. Iran har inte för avsikt att bli som Nordkorea som lämnat NPT; innehavare av kärnvapen men en paria i det internationella samfundet. Snarare vill Iran bli ett Brasilien eller Japan inom NPT:s ram, med en kunskap samt ett material- och teknikinnehav innebärande att man skulle kunna producera ett kärnvapen, om den politiska situationen skulle ”kräva det”. (ElBaradei går inte in på vare sig frågan om huruvida ett faktiskt beslut fattats i Iran vid någon tidpunkt om att landet verkligen ska utveckla kärnvapen eller om eventuella åsiktsskillnader inom det iranska ledarskiktet.)

Det behöver knappast sägas ett ElBaradeis bedömning inte tillfredsställer hard-liners, som vanligen menar att kausaliteten är ungefär; Iran har för avsikt att utveckla kärnvapen, därför har Iran undanhållit information.

ElBaradei upprepar återkommande att internationella normer ska vara lika för alla och tillämpas lika för alla, samt att förhandlingar kan lösa frågor, inte konfrontation och sanktioner. Men han går egentligen inte in på vad som behöver eller kan göras när stater ihållande vägrar genomföra det som IAEA, baserat på NPT, eller FN:s säkerhetsråd begär eller kräver. Vad gäller Nordkorea skriver han apropå den bekräftelse det internationella samfundet fick om existensen av ett urananrikningsprogram i Nordkorea genom ett amerikanskt expertbesök i november 2010, att avslöjandet var ytterligare en bekräftelse på det omöjliga i att försöka hindra spridning av kärnvapen genom konfrontation, sanktioner och isolering.

Också rörande Iran är han inne på samma linje. Även om iranierna förvisso är svåra att ha att göra med är han mycket kritisk till den amerikanska Iranpolitiken. Ett exempel av många i boken på hans sammanstötningar med Bush-administrationen: När han går i svaromål mot USA om Iran-frågan under ett styrelsemöte i november 2003 säger ett antal delegationer till honom efteråt att det var historiskt att se en internationell tjänsteman stå upp mot ”bullying by the United States”. Återkommande visar ElBaradei hur frustrerad han är, och vilken (mer eller mindre öppen) aversion han hyser gentemot framförallt USA:s, men även vissa andra västländers, agerande.

Han berör också på ett flertal ställen att de stater som enligt NPT 1968 tilläts inneha kärnvapen – USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien – inte gör sin del av den grand bargain som NPT utgjorde; man skulle förhindra att fler stater skaffade sig kärnvapen och de fem skulle nedrusta. Men de nedrustar inte, åtminstone inte tillräckligt. På den punkten är det nog många företrädare för icke-kärnvapenstater som skulle hålla med honom.

Åsa Gustafsson är ambassadråd vid Sveriges ambassad i Kabul och har tidigare varit chef för gruppen för nedrustning och icke-spridning i internationella fora vid enheten för nedrustning och icke-spridning (NIS) på UD.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism