En värdig åttioårspresent

Staffan Bergsten
Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt
Albert Bonniers förlag 2011

Den främsta åttioårspresenten för Tomas Tranströmer måste förstås ha varit nobelpriset. Men därefter kommer kanske Staffan Bergstens begleitbuch, Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt.

Staffan Bergsten har alltsedan han under tidigt sextiotal doktorerade på T. S. Eliots Four Quartets skrivit en rad studier, som i synnerhet behandlat den svenska dikten, befattande sig med så olika författarskap som Karlfeldt och Frostenson. Sin position som en av vårt lands främsta poesikännare befäste han med sin brett upplagda Den svenska poesins historia. Denna gång har han tagit sig an generationskamraten och vännen Tomas Tranströmer.

Ville man genrebestämma boken, ville man gärna kalla det en biografi. Bergsten har emellertid valt undertiteln med omsorg. I bokens inledning beskriver han problemet att skriva en biografi om en diktare som Tranströmer, vilken alltid varit mycket mån att inte blotta sitt privatliv. Boken vägleds också av en respekt för föremålet och en ambition att avhålla sig från alltför intima detaljer. Därför, uppger Bergsten, har han istället valt titeln porträtt, avlett från latinets protrahere, ”dra fram”. Det liknar ändå mycket vad man på svenska ibland kallar liv och verk (efter motsvarigheter i de stora kulturspråken: Leben und Werk, Life and Letters, la vie et l’oeuvre). Att han avhållit sig från varje övning i snaskighet är väl bara att berömma – så borde alla biografer agera. Ty är ändå inte en biografi ett verktyg för att förstå biografiobjektets verk, snarare än en tillfredställare av skvallerlusten?

De stora dragen i den Tranströmerska biografin finns här: uppväxt, utbildning, yrkesliv och levnadsbana. Bergsten bygger här, förutom på publicerat material, på muntliga uppgifter från makarna Tranströmer, egna minnen av samtal med poeten före dennes stroke, samt opublicerade brev och utkast som ställts till dennes förfogande. I och med detta tillgängliggörs alltså en stor del biografiskt vetande för en större allmänhet, på ett sätt som inte skett tidigare. Dessa saker belyses särskilt i sammanhang med diktningen, och intressanta frågor om sambandet däremellan, såsom: i vad mån är det av betydelse att Tranströmer är psykolog till professionen? Biografiskt-kronologiska kapitel blandas med mer tematiska, t.ex. kapitel om Tranströmer som naturlyriker och om Tranströmer och musiken.

Kapitelrubrikerna är alltid, som nu är vanligt, litet ”skojiga”. Detta naturligtvis på gott och ont; kanske höjer det den litterära kvaliteten på verket något, men samtidigt blir klarheten ibland något lidande. Att kapitlet ”Till skogs” handlar om diktarens förhållande till naturen är kanske ingen överraskning, mindre självklart är att rubriken ”En poesins Nikodemus” handlar om hans förhållande till religionen; bilden är att hans dikter är litet som de svar Nikodemus får av Jesus när han besöker denne såsom det skildras i Johannesevangeliet: delvis gåtfulla, men med kraften att övertyga. Oaktat de understundom möjligen något diskutabla kapitelrubrikerna måste emellertid dispositionen som helhet anses vara överskådlig och genomtänkt.

Vad av biografiskt material läsaren får sig till livs är ändå det bästa diktkommentarerna. I texten citeras hans poesi ymnigt, tjänande såsom exempel på olika drag i Tranströmers diktning. Kommentarerna är alltid mycket klara och konkreta. Det finns inget av mystifikation eller tomma abstraktioner. Stilen är också mycket klar och njutbar. Bergstens rika lärdom anställes, men bara när det behövs. Många aha-upplevelser väntar den vane Tranströmerläsaren. Exempelvis gladde det undertecknad att äntligen få en trovärdig förklaring till vad som egentligen menas med ”klangen är grön” i favoritdikten ”Allegro”. Det är också att välkomna att poesins formella sida får en fyllig behandling, ty Tranströmer skriver faktiskt mer bundet än vad många nog tror (t.o.m. vissa översättare tycks ha missförstått saken, om man får tro Bergsten), även om han nästan aldrig har några rim. Inte minst de antika versmåtten finns rikt representerade hos denne.

Boken är i positiv mening ett åldringsverk, d.v.s. den nyttjar erfarenheter från ett liv som poesiläsare och litteraturforskare, men präglas samtidigt av en jungfrulig friskhet och ett engagemang inför studieobjektet. Man märker att Bergstens verk växt fram med bakgrund i en stor uppskattning och fascination både för Tranströmer som diktare och som människa.

Verket är också smakfullt formgivet, där diskreta svartvita bilder ackompanjerar texten. En entomofob läsare kan möjligen ha synpunkter på att bokpärmarnas insidor täcks av skalbaggar, men det är ju samtidigt en illustration av Tranströmers intresse. (Bland författare övertrumfas nog hans skalbaggsintresse bara av Ernst Jünger). Oavsett vad man tycker om skalbaggar kan man dock bara säga som kyrkofadern: tolle et lege (”tag och läs”)!

Simon O. Pettersson är fil. stud. med tyska som huvudämne.