Tankar om liberalism?

Isobel Hadley-Kamptz
Frihet och fruktan – tankar om liberalism
Natur och Kultur 2011

Vad ska man skriva om en bok när man nästan på varje sida vill komma med en invändning som är lika lång som sidan själv? Egentligen borde man författa en motbok. Här får jag dock nöja mig med en recension.

Författaren, krönikören – eller som hon kanske själv skulle uttrycka det – representanten för medieproletariatet – Isobel Hadley-Kamptz, har skrivit en vacker, liten sådan bok: Frihet & Fruktan – tankar om liberalism. Hon tar sig an den inte helt lätta uppgiften att skissa på en ny sorts liberalism. Det hade hjälpt om Hadley-Kamptz var liberal.

Först: jag är bekant med Hadley-Kamptz, ända sedan tiden på Svenska arbetsgivareföreningen på 1990-talet. Det är dock inte bara därför jag
vet att hon är en typisk representant för den nya sortens ”medieliberalism”, som tycker att sex, droger och integritet är viktigare än att staten varje år, med hot om våld som underliggande argument, tillskansar sig hälften av samhällets resurser.

Missförstå mig rätt: Jag tycker varken att staten ska snoka i min dator eller lägga sig i vem jag ligger med. Men den generella välfärdsstatens pekpinneri – som att den genom medvetet riktade skatter och subventioner bestämmer var mina barn ska tillbringa vardagarna – och arbetarrörelsens destruktiva järngrepp över arbetsmarknaden får långt större negativa konsekvenser för långt fler människor. Moderaternas förnyelse har gjort att det borgerliga Sverige gett upp dessa frågor.

Och det är där skon klämmer. För Hadley-Kamptz försvarar den mästrande generella välfärdsstaten och förfäktar en marxistisk syn på arbetsmarknaden. I mina ögon kan man då inte längre kalla sig liberal. Snarare frihetlig vänster, à la Petra Östergren.

Det är också antagligen därför Hadley-Kamptz missförstår hur en marknad fungerar. Hon protesterar mot det som på engelska kallas ”crony capitalism”, det vill säga att företagen sitter i statens knä, eller tvärt om. Men problemet med det är inte ”capitalism”, utan ”cronyism”. Det är när staten tillåter eller till och med uppmuntrar sådant beteende, som liberalismens enskilda människa kommer till skada. Det är när företagen hela tiden måste stå på tå och anstränga sig till det yttersta att uppfylla så mångas behov som möjligt till lägsta möjliga pris som den enskilda människan står i centrum.

På samma sätt har Hadley-Kamptz missförstått hur arbetsmarknaden fungerar. Den behöver inte präglas av en asymmetrisk maktrelation. Inte mer än konsumenterna har makt över Ica-handlaren. Det är de politiska regleringarna – åtminstone utspritt över en konjunkturcykel – som har skapat ett överutbud av arbetskraft. Av ideologiska skäl har man velat undvika att marknaden hamnar i jämviktsläge. Då kan man sedan inte i efterhand komma och klaga på att arbetsgivaren kan välja och vraka.

Hadley-Kamptz gör en stor poäng över det hon kallar prekariseringen, en term lånad från kontinentaleuropeiska fackföreningar, ni vet sådana där som är emot frihandel och strukturomvandling och vill ha subventioner till kolgruvor. I takt med individualiseringen och tjänstefieringen av arbetslivet har jobben blivit allt kortare och mer osäkra. En bransch som drabbats hårt är just Hadley-Kamptz egen.

Också det är ett tecken på hur en effektiv marknad fungerar. Alltför många vill ”jobba i media”. Det finns ett överutbud. Och när ersättningarna och villkoren i media blir sämre, kommer färre att vilja vara verksamma där. Hadley-Kamptz skriver bra. Det är därför hon kan leva på det. Men det är inte en mänsklig rättighet att vara krönikör i Expressen. Än mindre att kunna försörja sig på det.

Det är tråkigare och mindre glamoröst att som PR-konsult ringa till journalister för att få dem att skriva något, än att vara den som skriver. Därför har marknaden sett till att PR-konsulten tjänar dubbelt så mycket pengar som skribenten. Och det är därför många journalister och skribenter går över till PR-branschen. Så måste ett samhälle fungera.

Så här skulle jag kunna fortsätta, om avsnitt efter avsnitt. Men jag tror ni fattar. Dessa invändningar betyder inte att boken är dålig. Tvärtom. En text som skapar en skorrande irritation längs hela ryggraden är bra. Den berör och får igång liberalen i mig. Vissa avsnitt är till och med tankeväckande.

Men någon väg mot en ny liberalism är Frihet och fruktan knappast. Snarare ett gäng privata, och mer eller mindre intelligenta, funderingar kring aktuella politiska frågor, ur ett gängse södermalmshipsterperspektiv.

Fredrik Segerfeldt är företagare och författare.