Försvarsuppgörelsen klar, kunde DN basunera ut i morse. Äntligen? Nja. Det regeringen och januaripartierna enats om är precis samma sak man enades om förra gången, och ”tillskottet” är felräkningspengar – bokstavligen. Amanda Wollstad är inte odelat imponerad.
I år är det femtio år sedan Gösta Bohman valdes till partiledare för moderaterna. Det skulle kunna firas genom att återpublicera hans gamla texter. Men istället väljer vi att tillsammans med Stiftelsen för Gösta Bohmans minne starta projektet ”Bohman 2020”, skriver Anders Ydstedt.
”Det blev tyst i Baltikum när ockupationen vältrade in över dem. Nu har sången så smått börjat komma tillbaka. Nu vet vi att den dagen inte kan ligga så långt borta, när det åter skall ljuda, härligt med full kraft och med välgrundade krav på en framtid för fria människor i fria nationer.”
I år är det 50 år sedan Gösta Bohman valdes till partiledare för Moderata Samlingspartiet. Redan då sågs han som gammal och konservativ, men kom tvärt emot förväntningarna att prägla partiet och Sverige i decennier framöver – ända in i nutid. Nu tar vi Bohmans idéarv till 2020-talet, skriver Odd Eiken om vår nya jubileumsserie.
Alternativet till gemensamma beslut i EU är inte en libertariansk utopi utan nationella regler och regleringar noggrant förberedda av svenska byråkrater och politiker, som om det fanns olympiska spel i byråkrati ständigt skulle ha prispallen reserverad för sig. Med 27 olika länders motsvarande byråkratiska lagstiftningsprocesser skulle den europeiska marknaden vara en djungel av regleringar, skriver Gunnar Hökmark.
Opiumkriget i början av 1840-talet dyker ibland upp som förklaring till motsättningarna mellan väst och Kina. Det var inledningen till en rad pinsamma förödmjukelser som kineserna aldrig glömmer och som den kommunistiska diktaturen älskar att utnyttja i sin propaganda. Det var ett ovanligt korkat krig som startades av idiotiska skäl och som egentligen inte ens blev ett riktigt krig, skriver Mats Fält.
Under några decennier i mitten av 1900-talet åtnjöt Stockholm ett internationellt rykte som bas för spioner. Det neutrala Sveriges huvudstad innebar under krigsåren på 1940-talet flera fördelar, särskilt för hotade och krigförande länders underrättelsetjänster. I denna miljö förekom inte bara manliga diplomater, journalister och affärsfolk med hemliga uppdrag, utan också en rad kvinnor, vilkas roll har hamnat i glömska. I det följande uppmärksammas några av dem, skriver Sten Niklasson.
Fjärilsvägen tar avstamp i en tid där allting kändes möjligt och framtiden är ljus. Kärnfamiljen bygger en villa på gatan från vars namn boken hämtat sin titel. Två barn adopteras och livet leker. Till en början. Susanne Ydstedt har läst Patrik Lundbergs finstämda men politiserade berättelse om hans moder.
