Drömmen om den tyska skogen

Den tyska självuppfattningen har, på gott och ont, formats av skogen som kulturmiljö. Drömmen den tyska skogen har djupa rötter, i vissa fall lika djupa som Europas historia, skriver Daniel Bergström.

Det verkar alltid vara bortom allfarvägen som man kan uppleva ett land på riktigt.

Dagens Tyskland betraktas av vissa som ett förskrämt land som nästan förnekar sig självt, somliga skulle säga med rätta, liksom hukande under onda minnen. I vart fall för svenska Berlinfarare uppfattas Tyskland som liberalt och kosmopolitiskt ända till sin kärna. Det gamla Tyskland lantlighet och gemyt – ångande grytor med surkål och fryntliga värdshusvärdar med gröna filthattar och nyskjutna vildsvin på ett spett över elden– finns för de flesta på sin höjd i gamla filmer.

Men bortom allfarvägarna ligger ett annat Tyskland, motsvarigheten till det som i Frankrike kallas ”la France profonde” – det djupa Frankrike, det jordbrukande, häckomgärdande Frankrike som har överlevt revolution och republik, med seigneurier och grå kyrkor och bondgårdar och tusen och åter tusen byar över vilka ljuset från Paris inte lyser upp himlen.

Mer än la France profonde och ”Deep England” finner man det djupa Tyskland i skogen.

När jag för nu snart tio år sedan studerade i Heidelberg i sydvästra Tyskland brukade jag vandra i de skogar som omgärdar den pittoreska staden på ömse sidor. På båda sidor av floden Neckar reser sig lövskogsbeklädda berg. Skogen på den norra sidan kallas för ”Odenwald”, naturligtvis uppkallad efter allfader Oden, eller Wotan som han nog kallades i dessa trakter. Själva berget kallas Heiligenberg – det vill säga det heliga berget.

Ju högre upp på Heiligenberg man vandrar desto starkare blir känslan av att heligheten härleds från andra gudar än Abrahams, Isaks och Jakobs gud. Ungefär halvvägs upp för berget kan man i den dunkla grönskan börja stöta på märkliga stenskärvor, strödda över stigen och vid sidan av den. Man vill gärna först förklara det men någon form av naturfenomen – rullstensåsar, eller vad sjutton det nu heter (sådant tycks det som att man har ägnat hundratals lektioner åt under låg- och mellanstadiet). Men så efter ytterligare en stund, om man håller sig till den största stigen, stöter man på en oansenligt liten skylt som upplyser en om att dessa stenskärvor är rester av en försvarsmur som restes cirka 400 år före Kristi födelse av de bofasta kelterna, ”till skydd mot de framträngande germanerna.”

Plötsligt öppnar sig svindlande bråddjup under den ensamma vandraren; djuplagren i Europas historia blir synliga som i blixtbelysning. Det är en nästan omskakande insikt, men kanske välgörande. Tyskland – Germania – är inte germanernas urhem. De kom kanske från norr, från södra Skandinavien och Östersjöns södra strand.

Stora delar av Asien och östra Europa skulle naturligt, det vill säga även utan att människor där funnes och på sina håll odlade marken, bestå av vidsträckt stäpp. Utan människor skulle dock nästan hela Europa vara täckt av lövskog. Detta är alltså Europas naturliga miljö. Kelternas Centraleuropa, det som germanerna trängde in i under årtusendet före Kristi födelse, var bevuxet av en enda sammanhängande skog: den kallas av sentida forskare för den hercyniska skogen. Denna oändliga skog, halvt ihågkommen i vår kultur, är det dunkla ursprunget till alla våra sagor om jättar, vättar, troll och drakar.

Den hercyniska skogen sträckte sig från dagens Frankrike till dess att det östeuropeiska stäpplandet tog vid i Donaubäckenet, det vill säga i dagens Ungern. Men under högmedeltidens befolkningsexplosion, efter det att plogen uppfanns på 900-talet, höggs den i stort sett ned helt. Den finns nu endast kvar i fickor; alla de kända tyska skogarna – Schwarzwald, Thüringerwald, Frankenwald, det smaragdgröna Harz – har en gång varit del av detta skogsbälte.

Under antiken var skogen nästan orörd och utgjorde då Romarrikets norra gräns. Julius Caesar beskriver den i sin berömda skildring av kriget i Gallien. Han omtalar därvid bland annat skogens enorma och ekar, och bland de djur han räknar upp som bofasta där återfinns bland annat renar. Det hade låtit som typiska grekisk-romerska killgissningar, att hänföra till samma kategori som enfotingar och sjömonster, om det inte vore för att naturhistorikerna ger Caesar rätt: ända fram till historisk tid levde renar så långt söderut som Alperna.

Romarna gjorde, för all sin erövraranda, blott ett allvarligt försök att utsträcka sitt välde in i och förbi den hercyniska skogen, och det var ett ödesdigert sådant. År 9 e.Kr. ville Augustus, Caesars adoptivson och efterträdare, erövra vad romarna kallade Germania Superior. Generalen Publius Quinctilius Varus fick hedersuppdraget att leda tre romerska legioner i vad som skulle bli ett segertåg över Rhen, men som blev en marsch in i evigheten. På den plats i nuvarande Niedersachsen som idag kallas Teutoburgerwald omringades, i hällande regn, det ringlande tåget med bepansrade romerska legionärer. Fiendehären bestod av ett germanfolk som kallades cherusker och den anfördes av en hövding som i romerska hävder fått heta Arminius. På 1800-talet började tyskarna kalla honom Hermann, under antagandet att Arminius var ett försök till latinisering av detta namn, men ingen vet egentligen vad han hette på sitt eget språk.

Bakhållet slutade med att romarna – frusna, överrumplade, uttröttade och mycket ensamma – blev nedslaktade till siste man. När Varus, i det tätnande regnet av spjut, förstod att spelet var förlorat slängde han sig på sitt svärd.

Att döma av de spår som detta nederlag har lämnat i romersk historieskrivning var chocken så enorm för samtiden att katastrofen och dess omfattning var svår att greppa. Enligt den romerske historien Suetonius kejsarbiografier ska kejsar Augustus, då han fick rapporten om vad som skett, ha slagit sitt eget huvud i palatsväggen och utbrustit ”Quinctili Vare, legiones redde!”, det vill säga (för dem vars latin är lite rostigt) ”Quinctilius Varus, ge mig mina legioner åter!” (Jag tillåter mig dock för egen del att tvivla på om den stålhårde realpolitikern Octavianus Augustus, som i inbördeskriget efter Caesas död gick segrande över mer formidabla rivaler som Marcus Antonius tack vare sin förmåga att hålla huvudet kallt och återhämta sig från katastrofer, verkligen nedlät sig till sådan veklagan).

Händelserna i Teutoburgerskogen har blivit något av en sammanfattande symbol för den tyska skogsromantiken. Den tyska Siegfriedmyten, som på 1200-talet tecknades ned i Nibelungeneposet och som inspirerade Wagner till den väldiga operacykeln om Nibelungens ring, handlar om hjälten Siegfried som dräper draken Fafner. I de nordiska sagorna kallas Siegfried för ”Sigurd Fafnesbane”. Siegfriedmyten lär enligt de flesta forskare till verklighetsbakgrund ha de merovingiska frankernas krossande av det burgundiska riket i nuvarande sydöstra Frankrike under det postromerska kaoset under tidig medeltid; enligt denna vitt accepterade teori, som lanserades redan på 1600-talet, ska Siegfried motsvara den ostfrankiske konungen Sigibert som regerade i slutet av 500-talet, och Wagners harneskklädda Brünhilda motsvaras av hans verkliga drottning Brunhilda.

Det finns emellertid även en del kulturhistoriker som menar att Siegfriedmytens allra äldsta kärna är det traderade minnet av slaget i Teutoburgerskogen. Draken, eller ormen, Fafner skulle enligt denna tolkning vara sagans omgestaltning av det slingrande tåget av romerska soldater i sina drakfjällsliknande brynjor. Siegfried – ordagrant ”den segerrike” – är Arminius. Tro’t den som vill.

Idéer om det förflutna har ju en förmåga att vara betydelsefulla även om de är sanna eller inte. Siegfriedsymboliken, länken mellan Siegfried och Arminius, vilade tungt över andra världskriget slutskede på västfronten. Med sin vanliga tungfotade övertydlighet kallade Hitler försvarslinjen längs Ardennerna och Tysklands västra gräns för Siegfriedlinjen. Nazisterna såg i de västallierade marsch österut en upprepning av Varus marsch mot undergången. Återigen stod – enligt stjärnögda nazimystiker – den kosmopolitiska, dekadenta och litterära civilisationen mot det rena, musikaliska Tyskland (för att använda Thomas Manns symbolord från ”Betrachtungen eines unpolitischen” från 1918).

Anmärkningsvärt nog delade man denna syn i huvudsak även på andra sidan frontlinjen. Både angripare och försvarare verkar ha sett på skogen som den tyska nationens andliga hjärta, som måste försvaras respektive erövras.

Skräckromantiska tankar om den urgamla och farliga tyska skogen plågade i högsta grad de amerikanska soldater som i november 1944 avancerade in i den bergiga och snåriga Hürtgenskogen på gränsen mellan Tyskland och Luxemburg (också den, naturligtvis, en rest av den hercyniska skogen). Storögt tassade den amerikanske pansargeneralen Omar Bradleys trupper in i vad de upplevde som en saga av bröderna Grimm.

Ernest Hemingway, som var krigskorrespondent hos de amerikanska styrkorna och som förvisso inte saknade känsla för det romantiska, beskrev Hürtgenskogen som en ”skog i vilken drakar bor”.

I västvärlden har bilden av andra världskriget i hög utsträckning formats av amerikansk populärkultur. Slaget i Hürtgenskogen är, till skillnad från D-dagen, slaget om Bastogne och andra amerikanska hjältedåd, inte mycket omtalat, trots att det är d et blodigaste slaget på utländsk mark i amerikansk historia. Eller kanske just därför. Trots stor numerär överlägsenhet misslyckades det amerikanska försöket att punktera Siegfriedlinjen och fortsätta in i det tyska industriella hjärtlandet Ruhr – knappast stoff för hurtfriska Hollywoodfilmer. Hürtgenslaget var också den sista verkliga segern som tyskarna förmådda vinna över de allierade i kriget. Vill man på besserwissermanér finkamma Wikipedia efter tyska segrar i diverse obskyra skärmytslingar och reträttstrider efter Hürtgenskogen så går säkert det, men det finns i vart fall inget mer att skriva hem om i den kategorin.

De fruktansvärda erfarenheterna från dessa mardrömsstrider i den till synes ogenomträngliga skogen – som döptes till ”green hell” av de amerikanska infanteristerna – har hur som helst format amerikanskt militärt tänkande intill denna dag. Erfarenheterna utgjorde till exempel grund för det (ju i och för sig föga framgångsrika) amerikanska djungelkriget i Indokina.

Idén om skogen som symbol för tysk livsform och kultur härstammar – naturligtvis – från det tidiga 1800-talet och romantiken. Det var under denna tid som bröderna Grimm reste runt i det ännu inte enade Tyskland och samlade folksagor, allt del i att bygga eller kanske återupptäcka den tyska nationalidentiteten. Lillebror Wilhelm Grimm, den mer litterära men mindre vetenskapliga av de båda bröderna, ansåg att det var i skogsbygderna som de gamla sagorna (som ju bevisligen i många fall går tillbaka på indoeuropeiska prototypsagor om sexualitet, menstruation och vuxenblivande samt skräck för vilda djur) hade överlevt i mest ursprunglig form.

Under den franska ockupationen och befrielsekriget mot Napoleon 1813–1815 blev skogen i tysk fantasi och propaganda till en motbild mot den franska urbana civilisationen. Den kanske främste romantiske landskapsmålaren, den svenskfödde (nåja, Svenska Pommern…) Caspar David Friedrich bidrog till propagandainsatsen med målningen ”Der Chasseur im Walde” (1814), som avbildar en elegant uniformerad men grundligt bortkommen fransk kavallerist, ensam i en mörk skog. Träden som omger honom på målningen är så gigantiska att han nästan inte syns först. Det är dyster vinterskymning, ännu finns något litet ljus men snart ska mörkret sluka honom. I den bistra och farliga miljön ser hans färgglada kostymering patetisk ut. Från en gren betraktas han av en korp, allfadern Odens egen fågel, och bärare av olycksbud. (Säkert kände sig de amerikanska soldaterna i Hürtgenskogen vintern 1944 som andliga efterföljare till denna franske hästgardist).

Men också den franska urbanitetens representant framför andra, Madame de Staël, hade precis samma idé, även om hon gjorde motsatt värdering jämfört med de skogsvurmande Stum-und-Drang-romantikerna. Frankrike är, för Madame de Staël upplysning och civilisation; Tyskland är natur. I Frankrike går man på stenlagda gator, man bevistar spirituella soaréer, man lyssnar till fontäners porlande, man äter eklärer och reciterar alexandriner; från Tyskland hörs bara skriet från den medeltida vildmarken.

Fransmännen skulle en gång åter, när de 150 år senare igen ockuperade delar av Tyskland, framträda som den tyska skogens nemesis. ”Franzosenhiebe” är ordet för den avskogning som drabbade framför allt Baden och resten av den franska ockupationszonen i Tyskland efter andra världskriget. Med den förnedrades trumpna hämndlystnad högg de franska soldaterna ner kopiösa mängder träd och skickade veden hem till Frankrike under de kalla vintrarna 1945 och 1946. Detta gjordes naturligtvis delvis på grund av en begriplig och rättmätig känsla av att man hade rätt till kompensation för lidandet under den tyska ockupation, men säkert inte utan medvetenhet om de sentimentala känslor som det vackra Schwarzwald väckte i Tyskland.

Föga förvånande har också jakten en alldeles särskild ställning i tyskt kulturliv. Jakt har en betydelse för tysk självuppfattning som närmar sig förhållandena i Norrland. Örtlikören Jägermeister, som efter andra världskriget haft en exempellös framgång som varumärke tack vare den framsynte amerikanske affärsmannen Sidney Frank som började importera den till USA och marknadsföra den mot en helt annan publik, är idag så oomkullrunkligt förknippad med drängbeteende på turistorter vid Medelhavet och i Alperna att det är svårt att se den för vad den egentligen är: en klassisk bitterlikör för överviktiga herrar med mustasch på den centraleuropeiska landsbygden.

Den märkliga symbolen på Jägermeisterflaskans etikett (om nu någon har lagt märkte till den i spritdimmorna) – en hjort med ett ljusomstrålat kors mellan hornen – anspelar på jägarnas skyddshelgon Sankt Hubertus, som levde på 600-talet. Helgonlegenden, som man får ta för vad den är men som likväl är vår enda källa på denna punkt, förmäler att Hubertus var på jakt när han såg denna syn (alltså hjorten med korset, inte Jägermeisterflaskan) och då bestämde sig för att viga sitt liv åt Gud. Hubertus blev så småningom den förste biskopen över den stad som då hette Leodicum, som idag heter Liège och ligger i östra Belgien.

Hubertus är idag ett omtyckt helgon i framför allt de skogiga delarna av Tyskland. Runt hans helgondag den 4 november ordnas ofta så kallade Hubertusjakter, till häst eller till fots.

Bland många kära titlar var få kärare för Hermann Göring än Reichsjägermeister, och få uniformer var kärare än riksjägmästarens omfångsrika gröna (alla hans uniformer var förvisso omfångsrika). Som riksjägmästare organiserade han överdådiga jakter på sitt gods Carinhall, döpt efter hans svenska hustru Carin von Kanzow. Carinhall, som är känd från Carl-Henning Wijkmarks skabrösa debutroman om jägarna just där (1972), låg i skogsområdet Schorfheide utanför Berlin, där också kejsarna Wilhelm I och II i en annan tid och en annan värld hade haft sina jaktslott. Carinhall sprängdes på order av Göring i krigets slutskede, men DDR:s ledargarnityr fortsatte traditionen med tyska herrskapsjakter i trakten. Under hela kommunisttiden var Schorfheide ett ”statligt jaktreservat” (i klartext alltså ett jaktreservat för partiet), svämmande över sina bräddar av vilt. Här bjöd Erich Honecker partikoryféer och gästande statsöverhuvuden på har- och vildsvinsjakter i bästa tyska stil. När stekar och brännvin efteråt serverades i jaktstugorna var nog skillnaden mot de kejserliga jakterna hundra år tidigare bara den att Honecker även bjöd på äkta rysk kaviar.

Man kan för övrigt lita på nazister att gilla allt som förenar friluftsliv med blodsmystik. Följaktligen var de så klart trakterade av idén om ett metafysiskt band mellan det tyska folket och skogen – Alfred Rosenberg lade en massa arbetstid på att visa att tyskarna var ett skogsfolk och judarna ett ”ökenfolk” (vad nu det skulle betyda). Under det nazistiska våldsväldet sjösattes också ett ambitiöst projekt att ”återbeskoga” det stortyska riket. Som nästan alltid i Hitleristan skiljde sig teori och praktik ganska drastiskt. I själva verket utmärktes åren 1933–1945 av hänsynslös rovdrift på naturen i krigsekonomins intresse och följaktligen minskade skogsbestånd.

Med tanke på skogens status i tysk myt och kultur är det kanske inte konstigt att själva det tyska språket är begåvat med flera svåröversatta ord som på olika sätt relaterar till skog. Ett av dem är ”Waldeinsamkeit”, det vill säga ungefär ”skogsensamhet”, om vilket både Heinrich Heine och Friedrich von Scheffel har skrivit dikter. ”Waldeinsamkeit” betecknar den särskilda innerliga och andliga känsla av samhörighet med naturen som kan infinna sig vid en ensam skogsvandring. Mycket tyskt alltihop, även om en svensk nog också kan förstå det.

Det sägs för övrigt att de hedniska germanerna dyrkade träd, eller dyrkade vid träd, på ungefär samma sätt som Adam av Bremen påstod att svearna gjorde vid offerträdet i Gamla Uppsala.

Enligt en krönika skriven av en anglosaxisk präst vid namn Willibald ska missionären Sankt Bonifatius på 700-talet (kanske var det 723, eller däromkring) ha försökt kristna germanerna tämligen handgripligen genom att egenhändigt hugga ner Tors heliga ek som stod någonstans i nuvarande Hessen. Bonifatius (som egentligen hette det mer prosaiska Wilfred men som av påven hade utrustats med sitt ståtliga namn inför självmordsuppdraget att omvända skogsfolket i norr) avbildas sedan dess med en yxa i ena handen och den oordnade frisyr och rödlätta uppsyn som en akademiker får av fysiskt arbete. Trots att han som synes gjorde allt för att bli ihjälslagen kom han förvånansvärt nog att överleva i ytterligare trettio år efter nedhuggandet av eken, innan han till slut muckade med en hedning för mycket och därför ljöt martyrdöden. Idag ihågkoms han hur som helst som Tysklands apostel.

Bonifatius måtte inte ha lyckats åstadkomma germanernas omedelbara och mangranna kristnande (vilket ju också hans martyrskap vittnar om), för lite senare under det glada 700-talet hade Karl den store fullt sjå med att utbreda den kristna läran med högsta tänkbara brutalitet bland ”saxarna” i mellersta Tyskland. Också saxarna hade ett heligt träd, Irminsul, som Karl efter mönster från Bonifatius lät hugga ner. Jacob Grimm – storebror Grimm – trodde sig på med nästan fullständig säkerhet kunna fastslå att Irminsul hade legat i – just det – Teutoburgerskogen. Det krävs för övrigt inga dubbla doktorsexamina för att räkna ut att alla dessa heliga träd bland de förkristna germanerna pekar hän mot en prototyp, nämligen det heliga världsträdet Yggdrasil.

Och gamla ingrodda vanor gör man sig tydligen inte av med i första taget. För några år sedan (2015) blev den tyska jägmästaren Peter Wohlleben uppmärksammad också i Sverige för sin essäliknande bok ”Trädens hemliga liv”, där han beskriver träd som sociala varelser som kan kommunicera med varandra. Inte bara det förresten, utan dessutom minnas, amma, längta och sörja och njuta. Träd i ett monotont granplantage är enligt Wohlleben stressade, medan träd i naturlig blandskog mår bra, varför också vi människor mår bättre i den senare typen av skog. Juryn är fortfarande ute i fråga om Wohlleben menar detta bokstavligt, eller om detta ska tolkas poetiskt. I vilket fall ger han intryck av att på något plan vara en sentida efterföljare till de träddyrkande germaner som fick påhälsning av Sankt Bonifatius.

Naturligtvis är det, i viss mening, struntprat att träd skulle ha en själ. Men är det inte så att allt som existerar i vår fantasi eller föreställningsvärld i någon mening också existerar på riktigt, nämligen just som en föreställning, som ett kulturuttryck? Och om det i den meningen kan stämma att ett träd eller en hel skog är besjälad – för att vi tänker oss det – kan det då inte att till exempel ett land eller ett folk har en själ, precis som man föreställde sig på 1800-talet? Och kanske är det så att om Tyskland har en själ bor den trots allt, på gott och ont, i skogen.

Detta funderar jag på när jag vandrar ner för Heiligenberg igen. Ner mot bilarna och spårvagnarna och barerna och korsvirkeshusen och de svävande kyrkspirorna och strippklubbarna där nere på botten av dalen, i det moderna, mångskiftande Tyskland.

Daniel Bergström är hovrättsassessor