Print Friendly, PDF & Email

Låt demokratin rädda världen

Av Gunnar Hökmark | 6 november 2020



Lever man i föreställningsvärlden att människors välfärd och deras liv ska offras för att planeten ska överleva och att man själv har lösningen, underordnas demokratin snabbt de egna politiska målen, skriver Gunnar Hökmark.

Det finns bara en väg att vinna den globala kampen mot växthuseffekten. Fossila bränslen måste stanna i marken. Det finns i grunden bara en väg för att få dem att stanna där och det är att vi får andra energikällor som är så mycket billigare och bättre, att efterfrågan på att gräva, borra eller fracka kol, olja eller gas tynar bort.

Det finns bara ett sätt att uppnå denna utveckling och det är genom att hela världen får präglas av ekonomisk tillväxt, handel och modernisering som gör att sol, vind, vatten, väte, fission och fusion i vardagen världen över blir överlägsna gas, olja och kol.  

Föreställningen att den nationella scenen är den centrala för politikens posering är inte bara felaktig utan farlig. För det första kommer aldrig minskningen av utsläpp i Sverige ha något annat än i bästa fall marginell betydelse för de globala utsläppen. För det andra riskerar en minskning av efterfrågan på fossila bränslen i Sverige och EU, att leda till att efterfrågan i andra delar av världen fortsatt driver på produktionen, kanske med lägre priser som till och med ökar efterfrågan.

Detta innebär inte att motsatsen gäller, att det inte spelar någon roll att Sverige och EU minskar sina utsläpp. Så är det inte. Tvärtom. Men minskningar hos oss påverkar inte mängden av utsläpp i andra delar av världen och riskerar att förbli marginella om inte andra delar av världen gör som vi. Våra insatser spelar roll först när vi kan visa att ny teknologi kan användas och utvecklas, samt att minskningar är förenliga med fortsatt ekonomisk tillväxt och välstånd. Det faktum att vi visar att vi kan minska utsläppen ger oss också en ökad politisk kraft, när vi driver skarpare mål för hur snabbt minskningen av utsläpp ska kunna ske.  

Det är nämligen inte besluten om målen som minskar utsläppen, utan medlen och den faktiska förmågan till en långsiktig omvandling som berör energianvändning på bred front. De som tror att vi löser växthuseffektens problem genom att överbjuda varandra i procentsiffror har förträngt att det är verkligheten som måste hanteras. En klimatpolitik som bygger på att stänga ner våra ekonomier, där till och med vissa har pekat på pandemins konsekvenser som en lösning, bygger även på att man inte bara offrar människors välstånd och välfärd utan också människors liv. 

Det är en människosyn som har fascistiska drag. En klimatpolitik som bygger på att krympa världens befolkning kan i snällaste fall sägas vara cynisk. I grunden är den obarmhärtig och föraktfull mot det mänskliga livet. Det är en inställning som har präglat extremister i alla tider, att de egna målen och föreställningarna är så viktiga att de står över andra människors liv. 

Det är genom detta som den mer ytliga och ångestdrivna klimatpolitiken får direkta problem med demokratin. En framgångsrik klimatpolitik bör rimligtvis ha sin förankring i människors vilja och uppfattningar, vara förenlig med deras drömmar och hopp om ett bra liv och framförallt inte bygga på att välfärd eller till och med människoliv ska offras. Men liksom alla extremistiska ideologier som hamnar i konflikt med demokratin, som blir till ett hinder, gör också den ytliga klimataktivismen det. 

Lever man i föreställningsvärlden att människors välfärd och deras liv ska offras för att planeten ska överleva och att man själv har lösningen, underordnas demokratin snabbt de egna politiska målen. Inser man inte att man måste tänka större, bredare och mer globalt genom att underlätta för en utveckling som ger framsteg istället för en politik som bygger på nedstängning och avveckling, drabbas man av frustration och en tro på att ingen annan vill det goda man vill. Det är då man vill spränga ledningar, sabotera bilar och använda våld för att, som det alltid heter, företräda ”folket” mot demokratin. 

”Sluta gulla” som det hette i ett beundrande reportage om klimatpolitisk huliganism i en av våra dagstidningar. 

I det fallet var våldsromantiken som vanligt baserad på en konspiratorisk tankesörja – som alltid används för att legitimera föraktet för demokratin – att det var kapitalismens iver att kontrollera arbetarna som bland annat ledde till användningen av kol istället för vattenkraft i början på 1800-talet. Det är en enfald som tävlar med Dumboms leverne, där han förundrades över försynens nåd att placera floder vid de stora städerna. Skälet till att man i Storbritannien, liksom i många andra delar av världen, började använda kol i stor skala berodde inte på en ond kapitalism, så var ej heller fallet i de kommunistiska länderna, utan helt enkelt på att man hade kol i stor skala. Däremot hade man inte som i Sverige eller Norge god tillgång till vattenkraft, där vi å andra sidan inte hade kol. 

Kapitalismen i sig har vare sig styrt användningen av kol, olja och naturgas eller vattenkraft, kärnkraft eller vindkraft. Den har använt de energikällor som varit tillgängliga inom de lagar och regler som gällt och till de priser som har utvecklats. 

Detta är också i grunden det viktigaste medlet mot att nu utveckla nya teknologier, ny industriell logik, nya transportsystem och nya energikällor. Men om man lever i den planekonomiska föreställningsvärlden blir alternativen annorlunda. Då är det den politiska styrningen av ekonomin som ska gälla och då blir det människors välfärd som ska offras, allt i från flygresorna till mat och livsstil. Inte för att det ger så stora utslag i minskade utsläpp, utan för att det ger stora förändringar av vårt samhälle. Det handlar om genomgående förändringar som bygger på tron att det är genom offer av välfärd som världen kan räddas. 

Därmed hamnar man också, som allt annat planekonomiskt tänkande, i konflikt med demokratin eftersom ”Folket” när de själva får tala röstar emot dem som vill offra deras välfärd och framtid. Så var det i Östeuropa och så är det idag i länder som Venezuela och. Kina. 

En stor del av den svenska klimatdebatten stannar dessvärre vid panikångesten. Reporter efter reporter försöker förklara för oss att värmen som drabbar oss, katastroferna som slår mot människor runt om i världen och alla andra problem som växer fram beror på klimateffekten. Undergångscenarierna har ersatt samtalet om vilken politik som krävs för att få till stånd en global minskning av växthusgaser. Och när det samtalet inte förs återstår bara de ytliga lösningarna, offrande av människors vardag och demokratin som en fiende. 

Häromdagen var det den beundrande intervjun av den ”revolutionäre hjälten” som sa sig vilja spränga gasledningar och sabotera bilar, som glatt skojade om hur han tidigare hade vandaliserat andras egendom. Det ledde till tydliga markeringar från mer ansvarsfulla miljöorganisationer men också till nyfikna frågor om man ändå inte ville använda våld, som om våldet skulle vara den normala utgångspunkten.  

För några år sedan var det Miljöpartiets toppkandidat Pär Holmgren som sa sig vilja se en global despoti. En annan gång var det ett stort uppslag i en av våra stora tidningar där forskare som beskrevs som ledande menade att det fanns skäl till en demokratipaus, som om demokratin kan pausas när man själv vill. Den statliga Miljöberedningens tidigare ordförande Anders Wijkman menade att fördelen med Kina var att där kunde man få saker gjorda utan någon opposition som bråkade. Strömningarna finns där, gränsen för demokratin görs relativ liksom tanken på Våldet, Makten och Staten. 

Det sägs vara uttryck för en frustration över att så lite händer. Men det är en felaktig utgångspunkt. 

Sverige har sedan 1980-talet minskat sina utsläpp med mer än en tredjedel. Inte tack vare miljörörelsen, socialdemokrater eller Miljöpartiet utan tack vare att andra såg till att kärnkraften blev kvar, sa nej till både utbyggnad av fossila kraftverk i Nynäshamn och Stenungssund och till ett stort svenskt naturgasnät som skulle förbinda Sverige med Norge och Sovjetunionen. 

Kärnkraften blev kvar tillsammans med vattenkraften, som också bekämpades av miljörörelsen, och blev en bas för den snabba utvecklingen av biobränslen. De mål vi 1988, mot socialdemokraternas vilja, satte om ett tak för koldioxidutsläpp underlättade men det var de faktiska politiska besluten om fossilfria energikällor som gjorde utvecklingen möjlig. 

Föreställningen att inget händer är fel också ur ett globalt perspektiv. En lång rad internationella förhandlingar har lett till den tidigare Kyotoprotokollet och senare till det Parisavtal som gäller idag. Europeiska Unionen har satt ambitiösa mål och sätter nu än mer ambitiösa mål. vilket dock inte förändrar det faktum att det är den faktiska utvecklingen som avgör. 

Det kan absolut hävdas att för lite händer, både att målen är för låga och att verkligheten oavsett målen går för långsamt. Kina säger sig vilja göra mer men släpper ändå ut mer. Under Trump har USA dragit sig ur Parisavtalet. Arabvärlden vill liksom Ryssland sälja sin olja och naturgas. Men lösningen på detta är inte att sätta demokratin på paus eller spränga ledningar. Med undantag för USA är det tvärtom diktaturer som bekämpar fri klimatdebatt och som är de främsta i att strunta i opinionen. I despotierna finns nämligen ”ingen opposition som bråkar”. 

De dimmiga tankarna på global despoti beror i själva verket på den egna politikens vanmakt. 

En klimatpolitik som sitter fast i ett nationellt poserande har nämligen ingen effekt på de globala utsläppen. Det senaste aktuella exemplet med Preem handlar om att Miljöpartiet tvingade regeringen att exportera utsläppen utanför Sverige, där vi har de högsta miljökraven, och utanför EU där utsläppen hade balanserats med andra minskningar inom ramen för handeln med utsläppsrätter. 

Nu kommer motsvarande produkter sannolikt att exporteras från bland annat Marocko utan någon minskning vid produktionen alls, men däremot som en nettoökning av de globala utsläppen. 

Samma vanmakt gentemot den globala verkligheten präglar klimataktivismens andra politiska inslag. Upprepade budskap om att den enskilde ska se över sin kost har knappt marginell betydelse. Företag som säger sig sälja chips med lägre klimatavtryck, som det heter, infantiliserar en stor fråga till det minimala. Subventioner av elcyklar har samma marginella betydelse. En extra skatt på flygbiljetter till Gällivare eller Malmö leder kanske till att färre pensionärer och studenter har råd att besöka sina familjer men inte till uteblivna flygplan. Det man istället uppnår är att man slår sönder Sveriges möjligheter att fungera som föredöme vad gäller ekonomisk utveckling. 

Det är självfallet lätt att känna frustration om man inte ser någon lösning på de stora problemen annat än genom att antingen lägga ner industrier i Sverige eller försöka styra människors ätande, cyklande och flygande. Där inget av dem rår på de stora globala förändringar som krävs och som bara kan uppnås genom marknadsekonomins dynamik och mångfald. 

Då är det lätt att knyta näven i fickan och mumla att det är demokratins fel och att vi måste sluta gulla med demokratin. Men det är bara miljörörelsens poserande agenda som har lett till detta. Ständiga utspel om små saker och ständiga överbud om målen utan att man gör det möjligt att nå dem. När politiken till slut kokar ner till människors personliga offer, till att välfärd ska nedrustas och människors liv istället underordnas det stora målet, då blir demokratin till ett hinder. 

Ett alternativ som konstigt nog låter radikalt är att låta demokrati och marknadsekonomi bidra till en utveckling där vi minskar de fossila utsläppen till 100%.

Först och främst krävs en mycket god tillgång till el så att trafik och industriella processer alltid ska kunna lita på tillgången till el. Där har vi i dag ett stort misslyckande. Vi har nämligen, oavsett vad statsministern säger, brist på el när och där den behövs och den bristen blir allt mer avgörande ju mer vi elektrifierar för att minska koldioxidutsläppen. 

Sedan krävs öppenhet för industriella processer som exkluderar utsläppen av koldioxid. Den svenska stålindustrin kan minska sina egna utsläpp, men det som verkligen kan räknas är när det leder till en ny global standard världen över. Vi måste dessutom ha en fungerande infrastruktur som gör det möjligt att utveckla världsledande teknologi i Sverige och exportera den globalt. Det lyckas vi inte med om man måste åka tåg till Luleå. 

Till detta behövs en elektrifiering av transporter, inte förbud mot transporter. Ska Sverige bli ledande när det gäller flygets utveckling kan vi inte avveckla det utan se till att det utvecklas här. 

Till detta en fortsatt utveckling av den fossilfria energins kraftproduktion. Solenergi, vindkraft, vattenkraft, vågkraft, kärnkraft, jordvärme, fusionskraft och vätgas. Marknaden måste få utveckla inte bara de billigaste lösningarna, utan framförallt de bästa så att de fossila bränslena blir omkörda och får ligga kvar i jorden. 

Bevara och utveckla den svenska kärnkraften så vi kan exportera el till våra grannländer och fasa ut deras fossila kraft. 

Och så kan vi plantera mer skog i hela världen. Odla fler arealer. Suga upp och förvara koldioxid genom avancerad teknologi. 

Det finns mängder med viktiga åtgärder vi kan genomföra. Inte bara dessa utan alla dem som vi ännu inte upptäckt!

Det krävs handel och tillväxt så att människor i hela världen kan bli en del av denna omvandling. De som motarbetar import vill i praktiken lägga ner fattiga länders industrier och offrar inte bara de människor som bor och arbetar där, utan också möjligheten till en omvandling av ekonomier världen över. 

Det handlar om vägval, inte om vilka chips vi ska äta eller om vi ska flyga till farföräldrarna. Det kräver större perspektiv än så. Vi kommer som medborgare inte undan de stora vägvalen genom att som konsumenter äta lite mindre, även om det är upp till var och en att välja sin livsstil. Demokratin kräver att vi väljer väg i de stora perspektiven. De som inte anser sig kunna lita på demokratin har själva underkänt sin egen klimatpolitik. De kan gott få subventionera elcyklar eller grubbla om hur mycket våld de ska använda, för att tvinga andra människor att underordna sina liv till förmån för aktivisternas egna politiska uppfattningar men de kommer inte lyckas att minska de globala utsläppen. 

Demokrati och marknadsekonomi är överlägsna system. De som inte ser dem som en möjlighet har problem. De är istället utelämnade till att romantisera våldet och mumla om global despoti där ingen bråkar med dem. Om klimatdebatten istället för att söka bygga upp största möjliga ångest och hopplöshet fokuserar på att sortera ut de mindre meningsfulla offer-åtgärderna för att istället prioritera marknadsekonomins globala förändringskraft värnar vi inte bara demokratin utan stärker också hoppet. Vi andra kan minska utsläppen genom att se till så att den fossila energin ligger kvar där den ligger, samtidigt som världen utvecklas till en bättre plats för fler. 

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019