”Det som är pro business – sådant som gynnar vissa storbolag eller branscher – är inte nödvändigtvis pro market – sådant som gynnar marknadsekonomin i stort. Tvärt om är storföretagen ofta kapitalismens största fiender.”
Under ett riksdagsår sker ett antal återkommande händelser. Det är några väl emotsedda partiledardebatter. Framläggandet av statsbudgeten. Och så presentationen av regeringens utrikesdeklaration. Det senare hände för någon dag sedan då Ann Linde gjorde debut i rollen som utrikesminister. Hans Wallmark kommenterar ministerns framförande, och ger sin egen syn på Sveriges många utrikespolitiska utmaningar.
Så kommer jag av en slump att läsa Håkan Boströms inlägg om särintressen, verklighetsflykt och svensk borgerlighet i Göteborgs-Posten. Och köksgolvet får vänta eftersom en rapport från en numera tydligen nyliberal skurhink faktiskt blir viktigare, skriver Per Dahl.
I tisdags, den 11 februari, var det dags för det första ”normala” primärvalet som traditionsenligt ägde rum i New Hampshire. Medborgarna i den lilla delstaten med bara 1,5 miljoner invånare gick till en vallokal och lade sin röst på vem som skall bli Demokraternas presidentkandidat i presidentvalet i november. Men ännu skönjs ingen klar ledare i kampen, skriver Örjan Hultåker.
Intresset för populism och högerextremism är fortfarande stort. Intresset för vänsterpopulism är betydligt mindre men sätter ändå ibland spår i spalterna. Intresset för att 25 procent av väljarna på Irland röstat på ett parti som till del styrs av ett hemligt militärt råd och försvarar IRAs terror på Nordirland är mycket litet. Trots att partiet styrs som ett gammalt stalinistiskt kommunistparti, har nära band till organiserad brottslighet och riskerar att på allvar blåsa liv i motsättningarna i Nordirland igen, skriver Mats Fält.
AfDs uppgång och CDUs nedgång har en gemensam orsak: Angela Merkels förkastande av den kristdemokratiska konservatismen, skriver Karl-Peter Schwarz.
Att Sovjetunionen sålde olja från Baku i Sverige, i ett svenskt bolag som dessutom var täckmantel för den svenska kommunismen under den tid då SKP lydde direkt under Komintern, borde vid det här laget ha varit en rätt uttjatad historia. Och att Vänsterpartiets högkvarter på Kungsholmen finansierades med kapital från Stalin borde visa att Vänsterpartiet är ett parti med stalinistiska rötter. Men så är det inte, konstaterar Patrik Strömer.
I onsdags kom den sensationella nyheten från Erfurt att Thomas Kemmerich från liberala FDP valts till ny delstatspresident i Thüringen. Kemmerich själv, som är inflyttad från Västtyskland och driver en kedja av frisörsalonger, var nog den som blev allra mest förvånad. Efter omröstningen flydde han från journalisterna, sannolikt oförberedd på att hantera den enorma mediestorm som följde. Inte heller efterspelet ger någon smickrande bild av det demokratiska tillståndet i Tyskland, skriver Anders Ydstedt.
”Barack har seglat fram i ljum medvind, älskad av alla, liknad vid John Kennedy, omhuldad av stjärnor, själv en stjärna. Ändå har inte en enda opinionsmätning visat annat än Clinton på förstaplatsen. Obama har fortfarande de svåra utmaningarna framför sig.”
