Print Friendly, PDF & Email

Det svåra valet

Av Mats Fält | 21 augusti 2020



Public service och amerikanska presidentval är ingen bra kombination. Det blir inte sällan fel och nästan alltid med slagsida åt de goda, kloka, snälla och trevliga demokraterna, skriver Mats Fält.

Nu är inte svenska media ensamma om att alltför sällan ge en seriös och allsidig bild av verkligheten på andra sidan av den stora blå oceanen. Även i USA lyser de politiska sympatierna tydligt igenom – och alls inte bara på Fox eller CNN. Skillnaden mellan rapportering och kommentarer blir allt mer otydlig. För många journalister har Trump blivit en ursäkt för att inte ens försöka prestera en balanserad bevakning.

Den mycket trumpkritiske Chris Stirewalt på Fox jämför sommarens bevakning av Biden med den extremt välvilliga behandling Obama utsattes för 2008. Eftersom mycket av den europeiska bevakningen bygger på amerikanska källor är det kanske inte så konstigt att balansen ofta brister.

I höst började det dock ovanligt illa. Programledaren i måndagens stora sändning från Rapport kunde inte ens uttala partinamnet Republikanerna… Hon försökte tre gånger och lyckades till slut nästan få det rätt. Det bevisar absolut ingenting men kändes ändå som en signal om att den stora oredans tid är inne. Tiden då saklighet och fakta får vika för kampen mellan det goda och det onda, enligt public services egen definition.

Den som klagar är antagligen en demokratins fiende och bemöts ofta med hänvisningar till Ungern eller Polen. Där har de nämligen statsstyrda mediebolag. Ibland är det dåligt men för det mesta väldigt bra. Det är inte lätt att hänga med i logiken.

Årets presidentval är förvisso mer komplicerat eftersom få seriösa bedömare kan påstå något annat än att Trump är en ovanligt klantig och okunnig politiker. Ingen journalist behöver anstränga sig särskilt mycket för att hitta misstag, felsägningar eller konstiga beslut som med all rätt kan kritiseras. Dessutom är Trump i grunden en politiker utan ideologi som egentligen inte står särskilt långt till höger. Förutom vissa enstaka löften till de republikanska kärnväljarna – främst stöd i abortfrågan och nomineringar av domare som har respekt för konstitutionen – handlar det mest om vad som tillfälligt upplevs vara bra för Trump. Konsten är att trots detta beskriva vad som sker på ett sätt som gör det hela begripligt för även de som inte kan ägna sig åt politik på heltid.

Hittills är den mest uppenbara missen i rapporteringen att man nästan helt okritiskt svalt myten om Kamala Harris status som moderat. Med tanke på att hon är den senator som röstat mest till vänster av alla 100 sedan hon blev invald 2016 – till och med till vänster om den demokratiske socialisten Bernie Sanders – framstår det som mycket underligt. Förutsatt att orden i vårt språk alls ska ha någon koppling till verkligheten.

Kamala Harris uppfattades ibland som handlingskraftig och tuff som åklagare men i senaten har hon drivit en helt annan linje. Den är tydlig trots att hennes insatser i primärvalet ofta präglades av otydlighet och snabbt växlande besked.

Harris vill öka statens makt över näringslivet radikalt – bland annat genom det program som kallas ”Green New Deal” där miljön används som ursäkt för att genomföra mycket av det den radikala vänstern alltid längtat efter, höja skatterna, rusta ned gränsbevakningen och polisen, låta den verkställande makten regelmässigt köra över konstitutionen och avskaffa alla existerande begränsningar av aborträtten. Även i ett land som Sverige – där abortfrågan i princip aldrig diskuteras – skulle hennes linje i den senare frågan uppfattas som extrem.

Att demokraterna i USA vill framställa Harris som moderat är lätt att förstå. De radikala rösterna har de ändå och även många amerikaner som tröttnat på Trump har i grunden moderata åsikter och vill inte välta systemet över ända. Varför media i Europa inte gör ett bättre arbete är svårare att förstå. Det kommer dessutom att framstå som konstigt om republikanerna tillfälligt lyckas få ordning på sin kandidat så att ett antal av Harris ställningstaganden kan få plats i en mer seriös debatt om vad alternativen faktiskt står för. Biden har också tagit flera steg till vänster men klyftan till Harris position finns ändå kvar.

En idé som ännu inte tagit så mycket plats i media är att trycka på Bidens koppling till Delaware, där han dessutom tvingats tillbringa en mycket stor del av valrörelsen. Det var Delaware som valde in honom i senaten redan 1972. Till skillnad från svenskstater som Minnesota var faktiskt Delaware – inklusive delar av grannstaterna Pennsylvania, New Jersey och Maryland – en svensk koloni 1638-1655. Ett tämligen misslyckat projekt som slutade med att området erövrades av de förskräckliga holländarna i det så kallade Persikoträdskriget.

Om nu public service envisas med att även i år agera hejarklack för demokraterna skulle jag uppskatta om den historiska kopplingen mellan vårt land och Delaware fick större plats och dåligt underbyggd kampanjjournalistik mindre. Det kanske till och med kunde ge utrikespolitisk avkastning efter en demokratisk seger i höst. Biden gillar sin hemstat. Det är inte fel om USAs president gillar oss.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019