Redaktionen

Det stora namnet i serbisk politik har i snart tio år hetat Aleksandar Vucic. En man som seglade upp i rampljuset under nationalistisk flagg på 90-talet för att tillbringa 00-talet med att mjuka upp sina åsikter och mogna politiskt. Sedan 2014 har han grundat sin dominans på neutralitet i utrikespolitiken, stabilitet i inrikespolitiken och en långsam men strid ström av ekonomiska framgångar. På söndag söker han öka sin makt över landet och dess institutioner ytterligare genom ett nyval.

Många undrar varför den ryska invasionen i Ukraina verkar ha genomförts på ett så oprofessionellt sätt. Det stämmer dåligt överens med den tidigare rädslan för ryska pansarkolonner i Centraleuropa. Sovjetunionen ansågs besitta en betydande militär kompetens. Om inte annat kunde man med tillgång till enorma resurser, och med begränsad respekt för krigets lagar, ofta uppnå sina mål i de begränsade konflikter som utmärkte det kalla kriget. Afghanistan indikerade dock att det samtidigt fanns allvarliga problem.

Det finns idag ingen som kan hävda att vi genom vår alliansfrihet står neutrala eller utanför den konflikt som Ryssland skapat. Att ”200 år av alliansfrihet har tjänat oss väl” är inget argument när världen har förändrats. Stabiliteten i vår del av världen är redan rubbad av rysk aggression och Sverige står inte längre utanför. Därmed blir frågan om svenskt Natomedlemskap en oundviklig fråga om att välja mellan allianslöshet eller medlemskapets skydd.