Per Dahl: Kring den heliga armlängden…

Kulturlivet ska vara fritt. Därför ska politiker inte styra. Vi måste upprätthålla armlängds avstånd mellan politikerna och de faktiska besluten.

Uppslutningen kring kulturpolitikens ortodoxi har varit närmast fullständig i den debatt som lite oväntat flammat upp i media, tänd av en sd-politiker i Kalmar i behov av att profilera sig och sitt parti. Allsången har haft slående likheter med den Birgit Friggebo en gång ville få i gång med ”We shall overcome”. Inga konflikter, låt oss sjunga oss in i en trygg gemenskap.

En utomstående betraktare kan emellertid inte undgå att ställa frågor, även om detta sprider dissonans i körsången.

En första fråga berör dem som faktiskt fattar de operativa besluten i kulturpolitiken: tjänstemän och styrelseledamöter i statliga organ, och långt fler tjänstemän på skilda nivåer i kommuner och regioner. Säkrar deras dag-för-dag-beslut kulturens mångfald, kreativitet och frihet bättre än om andra skulle stå för valen? Det kan gälla val av konstnärer för utsmyckning, pris och stipendier eller program för kulturinstitutioner. En sak tycker jag mig kunna urskilja: de värderingar, den syn på kvalitet och på konstnärlig verkshöjd som dessa kulturtjänstemän på olika nivåer visar är för det mesta i någorlunda samklang med de konstnärliga utövarnas egen. Det är inte ofta ett utställningsprogram eller ett stipendieval utlöser intensiva stormar av kritik från dem berörs av besluten. Så ”armlängds avstånd” resulterar här i en någorlunda fungerande konsensus mellan bidragsgivare och bidragstagare, i ett slags autonomi för sektorn så som den ser ut nu.

Innebär denna relativa harmoni mellan utövare och bidragsgivare att kulturen är fri? Eller bara att den är förstelnad av en väv av inbördes samförstånd?

En lite mer djupgående fråga är varför demokratin ska begränsas just när det gäller kulturfrågor. I den stad jag bor i har som nämnts en yngre sd-politiker startat en kampanj mot att två drag queens ska läsa sagor för barn på stadsbiblioteket. Jag är själv inte särskilt engagerad i detta, men onekligen är de lokala Sverigedemokraterna det, och de har gått till val på en kulturtraditionalistiskt program. Medborgare har röstat på dem just för att de vill påverka kulturlivet. Ska vi då underkänna denna medborgaropinion, och säga åt dem som engagerat sig i denna fråga att deras synpunkter inte får framföras? Att föra en valkampanj om nej till nedlagda skolor eller ja till fler vårdcentraler går bra. Att föra en lika engagerad valkampanj om nej till drag queens på den av lokala skattemedel finansierade biblioteket är däremot tydligen fy skam.

Motsvarande resonemang kan också föras om till exempel stadsbyggnadsfrågor. Om nu ett parti går till val på nej till höghus à la Walther Gropius och ja till trevåningshus med stuckatur, skulle det vara så mycket mer upprörande än en valkampanj för fler särskilda boenden? Såväl stadsmiljön som äldreomsorgen är gemensamma angelägenheter. Ska folkstyret enbart gälla det ena?

Väljer vi ett lite annorlunda perspektiv kan vi fråga oss om kulturyttringar kvalitet nödvändigtvis försämras av närheten till dominerande makthavare. Blir Molières teaterpjäser sämre av att han hade en genom Ludvig XIV privilegierad position? Knappast. Är Kellgrens dikt och prosa besmittad av närheten till Gustav III, en monark med egna uttalade kulturpolitiska ambitioner? Ingendera av relationerna var friktionsfri. Men slutsumman är ändå positiv. Ja, en mycket stor del av vårt kvalificerade kulturarv utgörs av sådant som är skapat i nära relation till makt av skilda slag.

Man kan här också påminna om professor Gunnar Eliassons tankar om ”kompetenskomplex”, ett tolkningsmönster som han anlagt på bland annat renässansens Florens: det är i samspelet mellan kunniga och krävande beställare och skickliga utövare som konstformer utvecklas. Hade Florens härskarfamiljer tillämpat principen om armlängds avstånd hade Brunelleschis och Ghibertis verk aldrig blivit till, för att ta två exempel. Och hemska tanke – utvecklades kanske Kellgrens eget språk av de säkert tröttsamma uppgifterna som redaktör för kungliga projekt?

Vad blir konklusionen? Min egen är att principen om armlängds avstånd är en haltande nödlösning för ett kulturliv som till alltför stor del är beroende av just offentlig finansiering. Det är på sikt långt viktigare att svenskt kulturliv har många olika finansieringskällor av skiftande karaktärer än att dessa var för sig mäter ärmlängder. Jag vet inte hur besluten fattas hos exempelvis Wanås utställningar, Vidas konstnärsval eller stiftelsen Axess utgivningspolicy, men hos alla tre finner jag ett aktivt engagemang från ägare/finansiärer. De bidrar inte till ett kulturliv i konsensus  utan friktioner. Men däremot till kreativiteten och mångfalden.

Kanske skulle också minskade ärmlängder i svenska kommuner göra samma sak, även om det är svårt att leta fram någon lokal förtroendevald av Gustav III:s eller Cosimo de Medicis kaliber. Spännvidd mellan kulturliven i sd-styrda och vänsterstyrda kommuner skulle det i alla fall bli, och därmed mångfald.

Per Dahl är redaktör från Kalmar