Mats Fält: Med ondskan vid bordet

Världshistoria har varit populärt under senare år – att skildra världen ur ett globalt perspektiv utan stuprör mellan kontinenter och kulturer. Det ger ibland ny kunskap och minskar framför allt de problem som konstlade uppdelningar kan skapa. Samtidigt kan många viktiga detaljer försvinna i processen, detaljer som kan vara nog så viktiga för att verkligen förstå sammanhang och ibland oväntade skiften.

Éric Vuillard gör tvärtom i sin Goncourtbelönade bok ”L’ordre du jour” (Actes Sud, 2017). Här står de enskilda mötena mellan människor som kan påverka världens gång i centrum. Möten som i det stora perspektivet kan förefalla vara onödiga detaljer men som tydligt visar att individer gör skillnad och hur stämningen i ett rum kan säga mycket om vad som egentligen händer. Boken får nog inte högst betyg bland historiematerialistiskt orienterade historiker men den är ett mästerverk, trots sina bara 150 sidor och opraktiskt oansenliga storlek.

Vuillard börjar med att låta oss vara med på ett möte med den tyska riksdagens talman, Hermann Göring, och några av de rikaste männen i landet. Nazisterna är på väg att etablera sin diktatur och får under mötet löfte om finansiellt stöd från männen vid bordet. De flesta är inte övertygade anhängare av partiets lära men alla väljer att rätta in sig i ledet. Det är lugnast så – långt innan de förstår vilken fullständig katastrof som väntar i förlängningen.

Boken fortsätter med skildringar av möten mellan Chamberlain och hans tyska motparter och senare framför allt mellan Österrikes förbundskansler Schuschnigg och Hitler. Vuillard beskriver på ett mycket levande sätt hur Hitler och hans hantlangare pressar sina motståndare till allt större eftergifter. I Österrikes fall slutar det med att landet ger sig utan strid efter några pinsamma möten där Hitler spelar på alla strängar på sin lyra, från blint raseri till vänligt förstående för Schuschnigg svåra situation. Hitler inleder vänligt men bestämt men exploderar när Österrikes auktoritäre diktator tvekar inför att skriva på en av tyskarna i förväg formulerad kapitulationshandling.

Vuillard beskriver kampen mellan nazisterna i Österrike och resterna av den successivt raserade ständerstat som blivit resultatet av inbördeskriget mellan radikala austromarxister och deras katolskt präglade motståndare. När det var som värst sköt regeringssidan med artilleri mot hyreskaserner i Wiens centrum. Österrikes samhällssystem blev en lokal variant av den italienska fascismen, hela tiden trängt av trycket från norr och avsaknaden av andra allierade än Italien och Ungern.

Schuschnigg ger sig till slut, försöker efter hemkomsten till Wien tvinga fram en folkomröstning men backar igen och tvingas se hur Hitlers trupper, trots en totalt misslyckad inmarsch, snabbt tar över landet. Många österrikare jublar men många är också tysta och självmordstalen skjuter i höjden. Det handlade inte bara om skräckslagna judar som inte orkar längre. Tysklands stridsvagnar bryter ihop i ett logistiskt kaos samtidigt som rikets soldater paraderar i kejsarstaden, staden som Hitler hatade efter sina upprepade personliga misslyckanden i dubbelmonarkin.

Bland andra den österrikiske historikern Manfried Rauchensteiner har noterat att det faktiskt var fler som deltog i den tidigare mördare diktatorn Dollfuß begravning 1934 än som hyllade Hitler på Heldenplatz efter inmarschen 1938. Dollfuß hade dödats under ett nazistiskt kuppförsök. De skyldiga avrättades. Det fanns flera Österrike och alla älskade varken Tyskland eller Hitler. Det återupprättar inte landets dåliga rykte men ger ändå ett bredare perspektiv på utvecklingen.

Vuillard refererar även den tyske ambassadören von Ribbentrops avskedslunch med den brittiska regeringen, som äger rum samtidigt med den tyska inmarschen i Österrike. Britterna vill avsluta och uppfattar den nyutnämnde utrikesministern som ovanligt asocial när han pratar på i evigheter om de saker han kan bäst, tennis och franska viner. I efterhand visar det sig att Ribbentrop mycket medvetet försökt hindra sina motparter från att kunna reagera på Tysklands invasion. Dessutom får vi veta att premiärminister Chamberlain var Ribbentrops hyresvärd i London. En inte alls avgörande men ändå pikant detalj i sammanhanget.

”L’ordre du jour” är ett helt fantastiskt stycke historia. Stämningen blir inte mer förtätad än under de möten författaren så målande beskriver, där ren ondska blandas med serverande av te och småkakor. Vuillards franska är dock av det mer avancerade slaget, så den som känner sig osäker, och inte vill missa för mycket av detaljerna, rekommenderas den svenska upplagan som gavs ut av Lind & Co 2021.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun