Christian Braw: Kultur och nöje

Fram till mitten av 1990-talet hade i stort sett alla svenska dagstidningar en kultursida. Ofta återfanns den på samma sida som dagens ledare; det normala formatet var på den tiden betydligt större. På mindre tidningar sköttes kulturmaterialet ofta av chefredaktören själv, på större tidningar fanns det en särskild kulturredaktör.

Några av dem var betydande kulturpersonligheter, bland dem Ivar Harrie (Expressen), Leif Carlsson (Svenska Dagbladet) och Curt Bladh (Sundsvalls Tidning). Huvuddelen av texterna köptes in från lokala skribenter, lärare, präster, ämbetsmän, musiker. Därmed fick kulturen ansikten. Det fanns även medarbetare med en ställning på riksplanet som medarbetade med artiklar, som publicerades i flera olika landsortstidningar samtidigt. Det räcker med att nämna Sven Stolpe. Hela denna kulturjournalistik gjorde kulturlivet till en levande, gemensam erfarenhet inom hela språkområdet – den omfattade även Svensk-Finland. En ny roman av Birgitta Trotzig, en ny diktsamling av Tomas Tranströmer, ett nytt framförande i radio av Aniara kunde på detta sätt bli en gemensam upplevelse  för alla som talade svenska.

1990-talets finansiella kris drabbade även tidningsbranschen. Där tillkom en annan faktor. Under de goda tiderna hade redaktionerna svällt ut, och ännu hade inte den nya tryckeriteknikens landvinningar hunnit göra tidningsframställningen så mycket billigare. De överbefolkade redaktionerna var en tung ekonomisk börda, och när annonsintäkterna minskade såg man sig om efter besparingar. Blicken föll på kulturen. Lösningen blev oftast att kulturavdelningen slogs samman med nöjesavdelningen. Det fanns inga eller få principiella överväganden, utgångspunkten var ekonomi, men det finns ändå viktiga principiella aspekter. De klarnade undan för undan – eller inte alls.

Det kan alltså vara skäl att nu börja reflektera över vad som är kultur och vad som är nöje. Redan i orden ligger mycket fördolt. Nöjets mål är att förnöja, att ge ett gott skratt, en stunds avkoppling, ett nålstick åt uppblåstheten, lite spänning. Det är publiken som avgör. Den lokala revyn är underhållning liksom dataspelet. Nöjet vill inget särskilt med publiken annat än att ha den. Nöjet går i publikens ledband, men den skicklige nöjesidkaren är som en skicklig försäljare – han vet vad kunden vill ha innan kunden vet det själv. Han läser publiken – kunden. Vi anar redan nu att det förhåller sig på ett annat sätt med kulturen.

Det är emellertid inte fråga om absoluta gränser mellan kultur och nöje. Också nöjet – till exempel revyn – kan rymma mer än underhållning och avkoppling. Karl Gerhards visa om Den ökända hästen från Troja är ett gott exempel. Vi kan också jämföra med den form av journalistik som kallas kåseri, av franskans causerie – småprat. Vardagslivets lustigheter och småförtretligheter blir i kåseriet något att le försonligt åt. Vi kan tänka på Nathan Söderbloms ord om humorn, ”det överseende genomskådandet”. Men hur genomskådande kåsören än är, så får allvaret inte ta över. I det ögonblicket har kåseriet blivit en krönika.

Är operetten och musicalen nöje eller kultur? Vad skall vi säga om Vita hästen och West Side Story? Ett kriterium kunde vara nivån på artisteriet. Men ett artisteri, som pejlar de djupaste djupen i det mänskliga dilemmat skulle göra operetten och musicalen till något annat än vad de är. Publiken får inte gå skakad ur salongen. Men hur är det med komedin? Den följer i allmänhet samma mönster som i Pippi Långstrump: Där finns de vanliga – Tommy och Annika, där finns de dumma och elaka,  till exempel tjuvarna och poliserna, och så finns det den extraordinära människan – Pippi – som avslöjar de dumma och elaka och därmed hjälper de vanliga. Det är egentligen samma schema som i Västern-filmen, där The lone ranger kommer till den terroriserade staden, tar upp kampen mot bovarna och skänker fred och trygghet. Mönstret finns redan i berättelsen om S:t Göran och draken, och därmed är det också sagt, att det handlar om gott och ont. Men det speciella med komedin är att det godas kamp inte utkämpas med pistol eller med svärd och lans utan med humorn som vapen. Och var är publiken i allt detta? Den känner knappast igen sig i de dumma och elaka, inte heller i den extraordinära människan. Publiken är de vanliga, de som får hjälp och upprättelse. Den mänskliga tillvarons dilemma utspelas utanför dem, inte inom dem. Därmed händer inget med oss själva genom komedin, och på det sättet gränsar den till nöjet. Nöjets högsta värde är publikens bifall – applåden. Därför väljer nöjet alltid den lättaste vägen, nämligen den väg som är lättast för publiken.

Själva ordet kultur är överfört från jordbruket. Kultur är odling, och odling är något annat än natur. Odlingen innebär att man tar något ätbart ur naturen och ger det extra rum och extra skötsel, medan man tar bort det andra. Så småningom förädlades på detta sätt vildapeln till äpple. Det ligger alltså redan i själva begreppet kultur en medveten strävan till något mer än natur, och detta som är något mer får sitt värde genom att det tjänar människans liv. Kulturen är en förädlad natur, inte en förvrängd.

Detta innebär att det i själva ordet kultur ligger en värdering. Något skall fram, något skall bort, och det som är kvar kan bli bättre. Det gäller språk, toner, rytmer, former, färger likaväl som rörelser och röster. Förädlingen gäller också i språkets, färgernas och bildernas kombinationer – där grundelementet alltid är hämtat från naturen, nämligen symmetrin och balansen. Det finns inom grafologin ett intressant test, der Baumtest, som också har använts inom rättspsykiatrin. Man låter personen rita ett träd, och normala människor ritar då alltid ett symmetriskt träd, medan den psykiskt störde påfallande ofta ritar ett assymetriskt. Testet omfattar också en analys av stam, rot och krona, som vi här kan gå förbi. Det intressanta är att symmetrin som ett uttryck för hälsa är något naturgivet, som i kulturen lyfts upp på ett högre plan, t.ex. i den gotiska katedralen. Symmetrin är ett exempel på ett naturgivet värde, som förädlas i kulturen.

Vildapeln, som förädlades till äpple, fick illustrera hur kulturen tjänar livet. Vi kan belysa samma rörelse genom ett exempel ur musikhistorien, nämligen Bedrich Smetanas Moldau, där källornas kvillrande vatten växer ut till en mäktig symfonisk dikt, som gestaltar ett helt folks liv. Kulturen tjänar alltså livet på det sättet att den gestaltar våra gemensamma grundvillkor, som enskilda, som folk, som mänsklighet. Genom kulturen och i kulturen börjar vi förstå oss själva som människor, ställda mellan gott och ont. Det är verkligheten i Odysséen, Anabasis, Aeneiden, Divina Commedia och Aniara. Därmed är också sagt att vi blir verkligare och sannare människor genom kulturen. Det händer något med oss som påminner om det som hände när vildapeln förädlades. Om vi säger att applåden är nöjets högsta värde, så är denna förändring och förädling kulturens egentliga kännemärke – förädlingen och varaktigheten. Här visar sig kulturbedömarens receptivitet: Är denna dikt, denna roman, detta konstverk bestående? Har det något att säga också i en annan tid, under andra omständigheter, på ett annat språk? På vilket sätt har den rört vid mitt eget djupskikt och gjort mig mänskligare och klokare?

Det är nämligen så att alla människor har ett behov av att bli mänskligare och klokare. Det räcker inte att leva på ett ytplan, även om applåderna dånar där. Det räcker inte med att få alla materiella behov tillfredsställda. Det var detta som Tage Lindbom upptäckte, när det socialistiska samhällsbygget i Sverige på 1950-talet närmade sig sin fullbordan. Därför försökte han inom partiet att väcka medvetandet om kulturfrågornas betydelse. Hans bok Efter Atlantis (1951) möttes med tystnad, och han förblev oförstådd. Men utan att han själv insett hela vidden av denna frågeställning hade han tagit steget ut ur materialismen och in i den verklighet, där verkliga värden finns. Och har man en gång börjat ana tillvaron av det goda, kommer  man med tiden också fram till det Högsta Goda.

Vi stannade inför att nöjet alltid väljer den lättare vägen, nämligen den väg som är lättare för publiken. Nöjet erbjuder inga utmaningar, inga prov och därför inte heller någon utveckling. I den mån som nöjet har något budskap är det bekräftande: ”Jag är bra som jag är, jag är OK.” Hur är det med kulturen i detta avseende? Kulturen ställer oss inför de stora proven, till exempel inför Hamlets dilemma. Skall han eller skall han inte handla efter den hemska hemlighet, som vålnaden avslöjat, att hans styvfar är hans fars mördare: ”Vara eller inte vara, det är frågan.” Skall han ur ett hopplöst underläge ensam ta upp kampen mot orätten? Eller skall han svika sanning och rätt? Brahms Requiem ställer oss inför dödens skakande verklighet. Pukorna mullrar: ”Denn alles Fleisch es ist wie Gras…” Och det är bara när vi låtit oss bli omskakade, som vi blir tröstade: ”Wie selig sind deine Wohnungen…” Det är först när vi följt Dante  genom Inferno och Purgatorio som vi får nalkas Paradiso. Så är det med den äkta kulturen. Den avhöljer den mänskliga existensens grundvillkor, la condition humaine (LaRochefoucauld).

Det finns i Anabasis en scen, som fångar något väsentligt i all kultur. Dikten beskriver hur en grekisk legohär under oerhörda svårigheter tar sig tillbaka till Grekland. När de efter dagar av vedermödor äntligen kan slå läger, dröjer de inte länge förrän de börjar – dansa. Det rör sig om vad vi skulle kalla folkdanser, och alla som sett eller deltagit i folkdans vet något om dess skönhet. Just förmågan att frigöra sig från yttre förhållande för att skapa skönhet är något som utmärker verklig kultur – och sann mänsklighet. Kulturen gestaltar inte bara la condition humaine, den höjer sig också över sitt eget öde, över det för stunden nödvändiga.

Svensk dagstidningspress har haft många stora kulturmedarbetare: Åke Janzon (Svenska Dagbladet), Bengt Holmberg (Sydsvenska Dagbladet), Ulf Söderlind (Kvällsposten), Inge Löfström (Skånska Dagbladet), Per Ekström (Barometern), Karl-Johan Hansson (Vasabladet). Dessa och många andra gjorde den levande kulturen närvarande hos hundratusentals läsare. Nu har de tystnat, och platsen där de en gång stod är stängd för dem som kunde blivit deras efterföljare. Följden kan beskrivas som ett kollektivt erfarenhetsunderskott. Vad var det som gjorde dessa tystnade röster så läsvärda? Det första var att de själva trädde tillbaka och ämnet trädde fram – dikten, romanen, konstverket. Men just i denna diskretion inför kulturen visade sig deras kunskaper. De hade en klangbotten, och när verket tonade mot denna klangbotten blev det än rikare. Det andra är deras språkkonst. I en dikt är varje ord nödvändigt, och varje formulering säger något väsentligt. Så är det också med en verklig recension och en i ordets mening sann kulturartikel. Det tredje draget är deras rättsinnighet. De inte bara bedömde andra, de bedömde sina egna texter lika strängt.

Hur var det vi började? Det var med ”kultur och nöje”. Vad hände, när kultur och nöje slogs samman? Ja, hur brukar det gå, när det lättvunna och det krävande får tävla om uppmärksamheten? Är nöje och kultur så lika varandra att man kan behandla dem på samma sida, med samma ingång? Vad händer i ett folk, där kulturen blir så lik nöjet att den inte längre kan urskiljas? Kan det språket överhuvudtaget ge uttryck åt tillvarons väsentligheter?

Och ändå fylls kyrkorna år efter år vid Bachs Matteus-passion.

Christian Braw är präst, teolog och författare