Sten Niklasson: Medelmåttans fiende

För många människor ter sig livet efter sextio som en allt brantare sluttning, kantad med krämpor, sviktande energi och få riktigt meningsfulla aktiviteter. För att citera författaren Scott Fitzgerald: ”Livet har ingen andra akt”. Desto mer uppmuntrande är det att ett flertal åldrande kvinnor är goda exempel på motsatsen. De lyckades få senare delen av sina liv att blomstra och bära frukt, låt vara att de välsignats med såväl skönhet som förstånd ända in i det sista.

Den kvinna som har huvudrollen i den följande berättelsen föddes 1887 som Hanna Puacz i det då polska Brest. Födelseåret är dock något osäkert, eftersom hennes många pass visar olika uppgifter. I tonåren lämnade hon hemmet och for till Sankt Petersburg, där hon snart lät sig enleveras och äktas av greven Arcadie d´Einghorn, och därefter utan hämningar framställde sig som välbeställd rysk grevinna i sällskapslivet. Hennes lycka gjordes, när hon inbjöds till bal i det kejserliga palatset. Av tsaren själv utsågs hon till balens vackraste kvinna och avporträtterades av en hovmålare.

Äktenskapet med den rumlande greven blev kortvarigt men avkastade en magnifik uppsättning juveler. Hanna började sorglöst leta efter nya bekantskaper i stadens societet. För att öka sin attraktionskraft inledde hon en karriär som operasångerska. Hon insåg då att hennes namn inte var tillräckligt exotiskt för scenen och valde att byta sitt förnamn till Ganna, som i ryskan betyder ”den behagfulla”. Eftersom hon älskade att dansa, i synnerhet vals, tog hon sig efternamnet Walska.

Gannas nästa karriärsteg togs i Paris, där hon uppträdde som kabaretsångerska och samtidigt studerade opera. Hon lanserade också en parfym, som dock fick mindre uppmärksamhet än hennes egen vidlyftiga personlighet och excentriska modestil.

Med första världskrigets elände på allt närmare håll beslöt Ganna att år 1916 flytta till New York och fånga en välbeställd man som kunde hjälpa henne med karriären. Utan pengar och bostad blev hon ett mer än villigt byte för läkaren Joseph Fraenkel, som behandlade hennes överansträngda stämband och gav henne såväl ett hem som ekonomisk trygghet. Äktenskapet med honom ändades med hans död fyra år senare.

Sorgsen och trött beslöt Ganna att åka till Paris på semester. Ombord på Aquitania mötte hon seglaren och boksamlaren Alexander Cochran, då känd som världens rikaste ungkarl. Detta gjorde honom dock inte immun mot Gannas speciella charm, och han friade till henne bara efter några timmars bekantskap. Hon avböjde och gav efter först efter flera ytterligare försök. Men det blev inget lyckligt äktenskap. Cohran visade sig vara obotligt svartsjuk och dessutom negativ till Gannas operakarriär. Relationen varade i två år.

Ganna hade tidigare träffat en herre vid namn Harold McCormick, som, i egenskap av arvtagare till International Harvester och generös stödjare av Chicago Opera Company, med råge tillgodosåg hennes önskan om en rik  man som delade hennes intressen. I likhet med andra män hade McCormick redan vid deras första möte förälskat sig huvudlöst. Det dröjde inte länge förrän han skilt sig från sin hustru Edith Rockefeller för att bli fri att gifta sig med Ganna. Så snart skilsmässan från Cochran vunnit laga kraft, stormade McCormick följaktligen in i Gannas liv. Det blev ett nytt äktenskap, Gannas fjärde, och inledningen till en livslång vänskap. McCormick visade sig vara en hängiven äkta make som på alla sätt stödde Gannas karriär. Han bekostade hennes sånglektioner och ordnade roller åt henne. Han köpte till och med en egen teater till henne, Theâtre des Champs Elysées  i Paris, för att hon skulle få en scen att uppträda på. Men när Ganna efter nio år vägrade att återvända till sin make och leva med honom i Chicago, lämnade han begripligt nog in en skilsmässoansökan.

Som vanligt blev inte Ganna lottlös. Vid det här laget åtnjöt hon livslångt underhåll från fyra män, och, förutom en teater vid Paris paradaveny, äganderätten till påkostade hem i Paris och New York samt ett slott i franska Galluis.

Trots allt stöd från McCormick, nådde aldrig Ganna sitt mål att bli en firad operastjärna. Hon misslyckades med huvudrollerna i Puccinis Madame Butterfly, liksom i Leoncavallos Zaza. Vid en föreställning av Giordanos Fedora i Havanna sjöng hon genomgående så falskt att publiken kastade programblad och fruktrester på henne. Senare skulle hon förklara att hon försökt alla slags trick för att lugna sina nerver och stabilisera sin röst – spåmän, hypnos, astrologi, teosofi, indiska gurus –  dock utan framgång. Det uppges att Ganna Walska var förebilden, när Orson Welles skapade tidningskungen Kanes andra hustru, den alkoholiserade amatörsångerskan Susan Alexander, för filmen Citizen Kane.

Det var när hennes operakarriär inte blivit vad hon hoppats, och hennes ungdomliga lockelse började försvagas, som Ganna på allvar började odla sitt intresse för österländsk mystik, telepati och yoga. Men hon kunde inte undgå uppmärksamheten från manliga beundrare. 1938 presenterades hon för engelsmannen Harry Grindell Matthews, kontroversiell uppfinnare av den så kallade ”dödsstrålen”, vilken påstods kunna få förbränningsmotorer att stanna på långa avstånd. Matthews blev helt förtrollad av sin nya bekantskap, men Ganna fann honom föga attraktiv och avvisade honom. Han blev så deprimerad av hennes negativa attityd att han slutade arbeta, varpå, sällsamt nog, brittiska myndigheter intervenerade på Matthews vägnar och underströk att Walskas likgiltighet ”might kill him before his invention for detecting submarines and defending London could reach the hands of the War Ministry.” Ganna föll till föga, men upptäckte snart att Matthews var ytterligare en i raden av olyckliga och svartsjuka makar. Hon tog än en gång ett hotande världskrig som ursäkt för att återvända till USA och blev 1941 per telegram informerad om att Matthews avlidit.

Samma år bevistade Ganna, 53 år gammal, en föreläsning av den tjugo år yngre yogaläraren Theos Bernard. Inte heller han kunde motstå Gannas sensuella utstrålning. Till slut gav hon efter för hans enträgna närmanden och accepterade äktenskap. Han övertalade henne att förvärva en 37 hektar stor egendom i Montecito, nära Santa Barbara i Kalifornien, där paret planerade att erbjuda tibetanska munkar uppehälle. Men 1940-talets visumrestriktioner hindrade munkarna från att resa till USA.

Inte heller Gannas sjätte äktenskap visade sig vara någon välsignelse. Den vildvuxna parken i Montecito däremot skulle komma att ge resten av Gannas liv mening och bli ett bestående mål för alla konst- och trädgårdsintresserade.

Ganna döpte området till Lotusland. Där gav hon under fyrtiotre år uttryck för all sin yviga, och inte sällan bisarra, kreativitet, vägledd av sitt motto: ”Om en är bra, är hundra bättre”. Hon skapade inte en vanlig trädgård med rosor och azaleor i välansade rabatter, utan labyrintiska samlingar av växter i en japansk del, en ormbunksdel, en bromeliadel, en australisk del o.s.v. I aloeträdgården dekorerade hon kanten av dammen med abaloneskal och lät vatten spruta ur jättemusslors rosa innanmäte. I det som kallades teaterdelen placerade hon groteska masker från 1600-talet. Knytnävsstora stycken av ametist och blågrönt glas markerar sidorna av rabatter och gångar. Ägretthägrar av metall står på vakt i dammarna.

Flera hundra olika palmer och drakträd står som statyer överallt. Ett hörn i området är avsatt för en av världens största samlingar av cykader, det vill säga långsamväxande urtidsväxter, som införskaffades sedan Ganna sålt ett par av sina tiaror via Sothebys. En afrikansk raritet, Encephalartos woodii , som inte längre existerar i vilt tillstånd, finns i tre oskattbara exemplar. Utanför entrén till det rosa hus, där Ganna bodde till sin död vid 97 års ålder, står tio meter höga exemplar av afrikansk euphorbia, som liknar skulpturer av Giacometti.

Lotusland är som en spegel av Ganna Walskas person – det är överdrivet, vulgärt, fantastiskt och underbart egensinnigt. Hennes självbiografi Always Room at the Top (1943) blandar bekymmerslöst fakta och fantasi och är en högst läsvärd berättelse om en unik människa.

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör