Årets valrörelse handlade i stor utsträckning om Sverigedemokraterna och partiets skadliga inverkan på det som visade sig bli en majoritet för Ulf Kristersson. Riksdagsvalet resulterade ändå i en samlad majoritet för M, Kd, L och Sd. Men det finns behov av att bredda debatten om det finns pariapartier som skall bojkottas och vilka andra partiers väljare som inte skall få påverka politikens innehåll.
Den historia jag berättar nedan kom till mig när statsminister Andersson hastigt kallade till pressträff lördagen en vecka före valet med riksbankschefen och chefen för Finansinspektionen för att meddela att regeringen garanterar 400 miljarder till ett antal elproduktionsbolag för att rädda marknaderna från kollaps. Det var bara den svenska regeringen som slog på trumman för att visa handlingskraft och på måndagen visade det sig att inga andra marknader påverkades mer än de svenska. Ingen skillnad, men i slutet av en valrörelse griper socialdemokrater efter allt staten kan åstadkomma för att rädda dem kvar vid makten.
The long read: If the anti-religionists stopped throwing out the baby, the other group would be friendlier to the best currents of classical liberalism. And if the anti-liberals stopped throwing out the baby, the other group would be friendlier to religion. If one erred less, the impulse toward erring by the other would be less. They could better coalesce to common purpose and something truer.
Förmågan att fantisera, att tänka sig det som ännu inte finns eller att kunna tänka i helt abstrakta termer, är mänskligt. Kanske har vi i fantasin det närmaste en definition av vad som skiljer människan från andra djur på planeten. Ämnet är därför självklart fascinerande och i den nyutkomna boken Fantasi behandlas ämnet av en forskare verksam inom klinisk neurologi.
Partiet lägger efter sin s k vitbok för trettio år sedan (1992) locket på vad gäller en mer ingående uppgörelse med öststatskommunismen och har fått medlemmar och sympatisörer att tro, att dess skuld enbart gäller artighetsvisiter i de tidigare socialistiska staterna och devota hälsningar till dessas kommunistiska regimer, fastslår Magnus Utvik i ”Partiet som kom in från kylan”.
”Det har sagts, att folkpartiets partiorganisation alltför ofta präglats av en visserligen charmfull men knappast effektiv improvisation. Gunnar Helen har otvivelaktigt delat sitt intresse lika mellan riksdagsgrupp och partiapparat. Han har tagit till sin uppgift att få en partiorganisation, som mera bygger på tilltro till medlemmarnas förmåga att föra ut det politiska budskapet än rent tekniska hjälpmedel.”
En ny regering är nödvändig, men inte tillräcklig. Det kommer bli en tuff vinter även med nytt styre.
När vinsten ställs mot barnen och deras skolgång är det få som törs ta den förras sida. Eller som ens ifrågasätter logiken bakom uttalandet. Och att vinsterna tas ut av riskkapitalister som dessutom skickar ”miljoner” till skatteparadis i Karibien så sticker det rejält i ögonen. Retoriken är kraftfull: ”marknadsskolan” stjäl från barn och ger till de rika. Vi skulle få mer skola för pengarna om inte vinst togs ut. Men detta stämmer inte. Och det finns dessvärre ingen kraft i svensk politik som har vett och kunnande att försvara vinsten.
Ingångsvärdet var att Magdalena Andersson gick in i valrörelsen med ytterst starka förtroendesiffror och Socialdemokraternas valrörelse syns för en utomstående ha planerats för att hon statsmannalikt skulle stå som garant för säkerhet och fortsatt välstånd när andra partier ”käbblade” om dagsfrågor. Många svenskar fortsatte att ha stort förtroende för den sittande statsministern, men det räckte inte för ett segerval.
