Sten Niklasson: Alfabetets historia

Den språkliga mångfalden i världen är svår att hantera, inte minst på grund av av de olika metoderna för att överföra det talade ljudet till skrift. Ett urgammalt sätt är det logografiska (av grek. logos = ord, tal) systemet, där varje ord eller begrepp har ett eget tecken. Ett annat är det syllabiska, där varje tecken motsvarar en stavelse, och ett tredje det alfabetiska, en antik uppfinning av omätligt värde, som kännetecknas av att ett enskilt skrivtecken eller bokstav motsvarar ett särskiljande ljud. Antalet bokstäver i alfabeten varierar.  Det latinska alfabet som används av åtminstone hundratalet språk har tjugosex grundtecken (i vissa fall med en del tillägg som Å, Ä och Ö i svenskan), medan till exempel hawaiianskan bara har tolv tecken.

Det latinska alfabetet har en intressant tillkomsthistoria.

Av de indoeuropeiska stammar som på 2000-talet f. Kr. spreds åt alla håll, anses grekerna ha utvecklat den högsta kulturen. Länge rådde en idealiserad bild av de gamla grekerna, som ansågs ha skapat sin förnäma kultur oberoende av andra folk. Nu vet vi att denna kultur ingalunda byggde bara på egen intelligens och skaparkraft. Grekerna hämtade åtskillig inspiration när det gäller religion, konst och arkitektur från mötet med de högtstående orientaliska kulturerna i Mindre Asien, medan däremot de sämre lottade germanska stammar som drog norrut bara mötte kyla, ödemark och vilda djur.

Viktigast av de kulturfaktorer, som grekerna fick av fenicierna var utan tvivel skriften. Det feniciska skriftsystemet var ett alfabet med rötter i de hieroglyfer som uppfunnits i det faraonska Egypten, vilka i sin tur sägs ha inspirerats av den sumeriska kilskriften i Mesopotamien. Det feniciska alfabetet hade dock bara tecken för konsonanter, vilket tycks vara tillräckligt i semitiska språk. Men gammalgrekiskan var ett vokalrikt språk, där användningen av feniciernas alfabet till en början skapade bryderi. Grekerna fann emellertid att några av bokstavstecknen i det importerade alfabetet stod för konsonantljud som inte fanns i grekiskan. Genom att istället låta dem beteckna vokaler skapade grekerna västvärldens första kompletta alfabet. De äldsta inskrifterna med detta alfabet har hittats på ön Ischia utanför Neapel, där grekerna etablerade en handelsstation för varuutbyte med etruskerna. De är daterade till 750 f. Kr.

Etruskerna tog snabbt till sig den grekiska kulturen, inklusive alfabetet. Och det var via etruskerna som romarna så småningom kunde bygga vidare på vad grekerna utvecklat. Efterhand slog romarnas språk, latinet, ut alla andra språk på den italienska halvön – utom grekiska som levde kvar i södern ända in i vår tid.

Grekerna etablerade med sin kolonisation av Syditalien och östra Sicilien ett effektivt bålverk mot de nordafrikanska karthagerna. Rom var vid den tiden bara en obetydlig stat som stred för sin självständighet mot etruskerna. Om inte grekerna lyckats hålla stånd i söder, hade sannolikt hela italienska halvön erövrats av karthagerna. Därmed hade kanske inte latinet överlevt och blivit Europas grundspråk med alla sina dotterspråk. Kanske hade i stället den europeiska språkutvecklingen präglats av den feniciska som romarna kallade puniska, och som talades i Karthago.

Nu måste tilläggas att det romerska imperiet faktiskt fick två officiella språk – latinet i väster och grekiskan i öster. Skillnaden i språk var sannolikt en av orsakerna till att romarriket splittrades i två delar.

Kejsar Konstantin grundade år 326 staden Konstantinopel med utgångspunkt i den lilla grekiska staden Byzantion vid Bosporen. Den blev efter delningen av det romerska imperiet huvudstad i det östromerska riket, vars skriftspråk var grekiska. Detta bysantinska välde varade ända fram till 1453, då turkarna slutligen erövrade Konstantinopel. Då hade grekiskan fungerat som officiellt skriftspråk i romarrikets östra del i mer än 1 700 år. Det var också kristendomens första skriftspråk. Jesus uppges visserligen ha talat arameiska, men de grundläggande kristna texterna skrevs alla på grekiska.

De circa åttahundra kända egyptiska hieroglyferna har motsvarigheter än i dag. De logografiska och syllabiska system som bl.a. används i Kina och Japan är komplicerade sätt att i en form av bildskrift återge talat språk.

En konsekvens av dessa system är att skriftspråket, till skillnad från ett ljudbaserat alfabetiskt skriftspråk, oftast är oförändrat över tiden. En bildad kines påstås utan större svårighet kunna förså innebörden i texter som är ett par tusen år gamla.  Eftersom skrift och tal i princip är oberoende av varandra, skulle en person från, säg, Heilongjang i Kina, som inte förstår ett ord talad kantonesiska, därför kunna läsa en tidning från Guangzhou (Kanton). Men 1958 infördes för säkerhets skull ett enhetligt stavningssystem med namnet pinyin, baserat på ljuden i standardkinesiska.

Fördelen med ett gemensamt skriftspråk är särskilt påtaglig i ett land som Kina, där antalet dialekter är stort, och där betoningen och sammanhanget kan ge ett och samma ord helt olika betydelser. Bara små ord som  ma och yi kan ha ett hundratal olika innebörder. Utrymmet för missförstånd är stort. Ordet hae på kantonesiska betyder ”ja”, men med en smärre förändring i betoningen uppges det vara en benämning av det kvinnliga könsorganet, vilket bör mana den turistande utlänningen till försiktighet.

De negativa konsekvenserna av att inte ha ett alfabet är stora. Hur skapar man exempelvis ett lexikon, en telefonkatalog eller ett arkivsystem utan att kunna arrangera sökorden i någon slags logisk bokstavsordning? Hur konstruerar man en skrivmaskin eller dator för den enorma mängden tecken? Kinesiskan har ca 50 000 tecken, av vilka åtminstone 4 000 används dagligdags.

Tecknen är komplicerade och bygger på tvåhundrafjorton rottecken. Alla kinesiska ord och begrepp formas med hjälp av dessa tecken, ensamma eller i kombinationer. Två tecken för kvinna efter varandra betyder gräl. Ytterligare ett betyder skvaller.

I Japan är situationen än mera komplex än i Kina. Japanska är en blandning av tre språksystem. Ett, som kallas kanji  är syllabiskt och omfattar 7 000 tecken. Ett annat är ett alfabet vid namn katakana  med 48 tecken, som används för moderna namn och begrepp, för vilka kanji inte räcker till. Det tredje, slutligen, är till för att förklara vilken av många betydelser av kanji-tecken som avses. Detta system, hiragana,  innefattar också fyrtioåtta tecken och skrivs in som små symboler ovanför huvudtexten. Det behövs, eftersom t.ex. det till synes oansenliga ordet ka har en mångfald skilda betydelser.

Även om de västerländska alfabetiska systemen kan tyckas vara överlägsna de logografiska, finns det inga skäl att yvas. I de flesta europeiska språk används fyrtio till femtio ljud. Skriften utgör ett försök att återge uttalet av dessa ljud. Problemet är att det oftast finns en mängd olika sätt att alfabetiskt beskriva samma ljud i respektive huvudspråk. På svenska är det ingen ljudskillnad mellan kär och tjära, mellan sjutton och skön, skjuta och sjö eller mellan chans och fräsch, men den olikartade stavningen av dessa ljud ger även infödda svenskar problem ibland. I engelskan har man räknat till fjorton olika sätt att stava sh-ljudet, bland dem shoe, sugar, passion, ambitious, ocean, champagne, suspicion, mansion och concious. Vidare finns det minst tio sätt vardera att stava långa i-, respektive å-ljud: see, even, sea, piece, receive, key, people, respektive saw, cause, all, four, door, för att nämna några. 

Än värre blir det när en utlänning önskar beställa öl på walesiska och snubblar på ordet cwrw i lexikonet. (Endast med hjälp av infödda lär man sig att det uttalas koo-ruu). Förresten är walesiska långt ifrån det enda språk som i skrift ser ut som outtalbara bokstavskombinationer. Vrch pln mlh lär t.ex. betyda ”en kulle i dimma” på tjeckiska.

För ordningens skull bör det tilläggas att också alfabetiskt uppbyggda skriftspråk använder sig av bildtecken. En del av dessa tecken står för begrepp och idéer och kallas följaktligen ideogram av språkvetarna. Sådana möter vi på trafikskyltar, toadörrar, papperskorgar, kartor och informationsskyltar. Är de föreställande kallas de piktogram (fr. latinets pictus = målad, tecknad). Andra bildtecken är sammanskrivningar av flera bokstäver. En vanlig sådan s.k. ligatur är @, som består av bokstäverna A och T, och som vi i svenskan kallar snabel-a. Den har många andra lustiga beteckningar i världen, t.ex. alfakrull (norska), grisehale (danska), chiocciola (snigel på italienska), Klammeraffe (spindelapa på tyska), sobaka (hund på ryska). En annan mycket vanlig ligatur är hopskrivningen av bokstäverna E och T, som givit tecknet &. Just detta bildtecken har hittats inristat på en husvägg i Pompeji, och är alltså 2 000 år gammalt.

Siffror brukar ju inte räknas till alfabetet, men är en omistlig del av skriftspråket. De romerska siffror, som under lång tid användes i Europa, och som är identiska med bokstäver som X, C, I, L, D och V, ersattes på 1200-talet med arabiska siffertecken. Araberna hade importerat dessa tecken från Indien, där de på 400-talet f.Kr skapats av astronomer.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör