Mats Fält: Josefssons ofullbordade

Även intressanta böcker kan ha brister som gör att läsningen skapar frustration. ”Rädd för sanningen” av Janne Josefsson och Mats Lerneby (Mondial, 2022) är en sådan bok. De tre spåren, livet och mammans öde, det moderna Sveriges oförmåga att på allvar ta tag i sina växande problem och livet inom journalistiken – i huvudsak inom statens eget public service, är alla läsvärda men något saknas. Det är en mer konkret diskussion om åsiktskorridoren och public service.

Boken redovisar ett antal exempel på hur statsmedias journalister gärna undviker att ifrågasätta eller ens granska de man ser som meningsfränder och allierade. Reportage om problem med invandring och Vänsterpartiets mindre smickrande sidor prioriteras regelmässigt ned och kritiseras som oacceptabla angrepp på den vänsterhegemoni som väldigt många av kollegorna vill försvara. Begrepp som opartiskhet och att vara i allmänhetens tjänst behandlas ungefär som tidigare på Twitters högkvarter. Obekväma åsikter och ämnen förekommer sällan och när de trots allt gör det så är vinklingarna och slutsatserna allt som oftast förutsägbara. Undantag finns men de är inte många.

     Josefsson har arbetat ett helt liv inom public service. Han har ett antal gånger brutit mot reglerna och till exempel kritiskt granskat Vänsterpartiet och problemen i våra utanförskapsområden, som vi brukar kalla något helt annat när de ligger i andra länder. Ibland har han kritiserat kollegors feghet och bristande lojalitet med det som borde vara verksamhetens riktmärken. Han måste ha mycket mer att säga om hur vi ska komma till rätta med problemen. Hur kan vi få ett public service som åtminstone försöker få en någorlunda balans i urval och prioriteringar? Är det alls möjligt? Jag tvivlar – men vad tror Janne? De svaren saknas i ”Rädd för sanningen”. Man kan möjligen misstänka att även Josefsson är rädd för sanningen, eller insett att en verkningsfull reformering är ett mycket vanskligt företag.

Det är olyckligt att boken aldrig blir mer konkret. Alla som intresserar sig för ämnet vet att det är ytterst tveksamt om den nya regeringen kommer att orka med att driva igenom några verkliga förändringar. I varje givet läge är risken för att opinionsmässiga problem ska drabba den som vill ta tag i problemen på riktigt så stora, att man gärna väntar till en senare tidpunkt. Alfons Åberg – inte Thatcher – blir den som styr färden vidare. Dessutom betraktar vissa krafter inom regeringen public service ungefär som de konservativa i Storbritannien ser på hälsovården inom NHS: alla vet att det inte fungerar men systemet har blivit lika heligt som kor i Indien. Att andas om riktiga reformer kan vara livsfarligt. SD har kanske sin egen lösning – att på sikt låta verksamheten bli lika tydligt styrd av högern som den idag är av vänstern. Det kan vara ett i teorin politiskt smart sätt att ge tillbaka med samma mynt efter drygt ett halvt århundrades orättvisor, men det lär ta mycket lång tid att få den atlantångare vi pratar om att byta kurs.

De andra spåren i boken handlar dels om Josefssons mammas livsöde, dels om samhällets oförmåga att hantera de växande problemen. Mamman gör vad hon kan med dåliga förutsättningar för att skapa en bra framtid för barnen, samtidigt som delar av historien stoppas undan för att helst glömmas bort. Josefsson letar sig metodiskt bakåt i berättelsen och skildrar på ett både självutlämnande och engagerande sätt sina reaktioner när han förstår hur svårt det faktiskt varit och hur mycket hans mamma offrade för att han själv skulle kunna få ett bra liv i folkhemmet. Läsaren lider med författaren och lär sig en hel del om hur det faktiskt var att leva på tillvarons skuggsida även i en så sympatisk stad som Göteborg. Socialvården var inte allas vän – inte ens när det borde varit uppenbart vad som borde göras.

Skildringen av våra växande problem med våld, droger, segregering och gängkriminalitet är inte lika engagerande på ett personligt plan men innehåller förvisso en mängd lika sorgliga som korrekta konstateranden. Vi hade kunnat vakna mycket tidigare. Vi borde inte ha låtit folkhemmets potemkinkulisser stå i vägen för en realistisk analys av vart samhällsbygget var på väg. Så många journalister, politiker och forskare hade kunnat mobilisera motkrafter i tid – innan klyftorna mellan de i utanförskap och vi andra redan blivit djupa och svårhanterliga. De många böcker som idag skildrar maffia, klaner och islamism borde kommit flera decennier tidigare.

Boken innehåller inte alls lika mycket skvaller från insidan som många säkert hoppas på. Dock finns något lustmord på genomfalska chefer inom public service med, liksom några mindre smickrande, säkert välförtjänta, rader om Jonas Gardells och Özz Nujens dubbelmoral.

Läs gärna ”Rädd för sanningen” men förvänta er alltså inte att hitta nyckeln till ett fungerande public service. Den får vi uppfinna själva – om nu inte Göran Hägglund slår alla med häpnad när han slutredovisar sitt utredningsuppdrag om verksamhetens framtid.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun