När blir det på riktigt? När tar politiken och de system som ska värna vår trygghet signalerna om hot och krig på allvar? Det krävs uppenbarligen väldigt mycket för att få språkbruket och budgetprioriteringarna att gå någorlunda i takt.
Förespråkare för skattehöjningar hävdar att den högsta skattesatsen i USA och andra länder brukade vara mycket högre än vad de är idag (91 procent i USA 1961!) och ändå gick ekonomin fortfarande bra. Hur mycket sanning finns det i det argumentet?
We have become used to Putin and other Russian officials lying blatantly about everything all the time and we tend to ignore them with a yawn, but most Russians are inclined to accept much of it. They do not appear to blame Putin for his war on Ukraine. Instead, they seem to accept it as a natural catastrophe that just happened. In order to set the Russian mind right, Russians need to understand that the war in Ukraine is Putin’s fault.
Det måste vara risken för krig som definierar ett lands försvarspolitik. Inte förhoppningarna om fred. Det får inte vara uppfattningen om sannolikheten för krig som avgör försvarets storlek och utseende, utan omfattningen av hotet mot vårt land och samhälle. Under drygt tjugo år har svensk försvarspolitik följt den motsatta logiken.
Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan efter att ha orsakat stor förödelse och lidande i Östasien. Landet verkade hopplöst förvridet efter att militariserats under flera decennier. De allierade styrkorna under amerikansk ledning inledde en ockupation som inriktades på att försöka få Japan att gå från autokrati till att vara ett demokratiskt sinnat land. Många tvivlade på att det skulle vara möjligt, så indoktrinerad verkade den japanska befolkningen vara.
Sverige står med lägst tillväxt i EU, ett stort utanförskap och betydande förbättringspotential i offentlig sektor. Hushållens ekonomi pressas nu av prisstegringar och höga räntor. Under 1990-talskrisen sjösatte dåvarande Bildt-regeringen en Ekonomikommission för att ge nya reformförslag. Det är dags för ett liknande arbete i vår.
I Europa tror många att ”ren kapitalism” styr i USA, och att det inte är någon välfärdsstat. Det är tvärtom. Numera har välfärdsstaten och omfördelningen i USA nått sådana proportioner att man kan fråga sig om det fortfarande överhuvudtaget är vettigt för medelklassamerikaner att arbeta.
Det höga tonläget och viljan att gräva upp en gammal stridsfråga ska ses mot bakgrund av att det är val senare i höst. Högerpopulistiska PiS ligger mer eller mindre jämsides med liberalkonservativa Medborgarplattformen i mätningarna och den tuffa tonen mot Berlin är tänkt att mobilisera de egna väljarna.
Truss erkänner både fel och brister men återkommer till det stora motstånd som mötte hennes reformplaner. Mycket som var självklar politisk och ekonomisk logik under Thatchereran är det inte längre. Få försvarar på allvar kapitalismen eller försöker förklara varför vi blivit rika och kunnat bygga upp en fantastisk välfärd.
Knappast något påstående har upprepats så ofta i media som att ojämlikheten mellan fattiga och rika har vuxit massivt år efter år – över hela världen och särskilt i USA. Men det är ett påstående grundat på felaktiga premisser.