Det går inte att befria sig från tanken att Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” är skriven för att avslöja charlataner som inte orkar läsa det sjätte kapitlet, alternativt är så okunniga att de inte förmår se de uppenbara logiska felsluten som formligen sprutar ut från sidorna, skriver Patrik Strömer.
Det var en världssensation, när Alexander Solzjenitsyn trädde fram som författare. Före den ryska revolutionen hade Ryssland varit ett av världslitteraturens starkaste fästen med namn som Fjodor Dostojevskij och Leo Tolstoj. Kommunismens litteraturideal tvingade ner författarna till plakatmålarnas nivå. En av världslitteraturens viktigaste röster – den ryska – kvävdes, skriver Christian Braw.
De ekonomiska och politiska effekterna av den Lilla istiden var världsomfattande. Även om orsakssambanden inte kan till fullo styrkas, är det sannolikt att den globala missväxt som följde ledde till hungersnöd och förändringar i den rådande samhällsordningen. Det skulle ta närmare tvåhundra år innan spannmålsskördarna nådde sin tidigare nivåer, skriver Sten Niklasson.
Kriminalpolitik står högt på den politiska dagordningen. Nu föreligger ett viktigt bidrag, som rätt använt, kan verksamt bidra till vrida utvecklingen rätt, skriver Krister Thelin.
Hög tid att plocka fram böckerna om Gripenstedt och inse att det inte var de statliga satsningarna på järnvägarna som var det riktigt stora som hände – utan frihandel och en avreglerad ekonomi, skriver Janerik Larsson.
Jan Guillou har också ofta kommit undan berättigad kritik i debatten – kanske inte minst för sin ovannämnda självsäkerhet, kombinerad med en rejäl portion politisk fräckhet och ständiga sammanblandning av fakta och fiktion, där fiktionen nästan alltid dominerade. Som politisk åsiktsproducent har denne överlägsne skribent knappast haft någon like i den oseriösa politiska journalistik, som blivit ett otal antal års schemalagda följetonger i särskilt en av de stora kvällstidningsdrakarna, skriver Bengt Olof Dike.
