Print Friendly, PDF & Email

Kriget som sprängde riket – och skapade norden

Av Per Dahl | 22 januari 2021



”Res till Kronoby eller vart Ni behagar. Hälsa Er far från mig. Jag har vilat ett nattkvarter hos honom. Jag önskar Er lycklig resa!” Om generalen greve Kamenskij i Gamla Karleby 16 oktober 1808 yttrade orden på franska eller tyska meddelas ej. De riktades i alla fall till den sjuttonårige Erik Gustaf Ehrström, som, efter att av patriotism tagit anställning vid den svenska armén som civil regementskommissarie, sedan arbetat ut sig, fått sjukavsked och rest hemåt, nu befann sig på ryskockuperat område. Ehrström noterade dem i sin nu utgivna dagbok.

Arton dagar tidigare hade den ännu inte sextonårige underlöjtnanten Wilhelm von Schwerin avlidit efter att ha sårats vid slaget vid Oravais.

Den ene skildrar en grå krigsvardag av slöhet, intriger, återtåg, officersfylleri och inkompetens. Den andre står genom Runebergs dikt för svenskhet, offervilja, mod och moralisk seger. Mellan dessa båda poler, myten om misslyckandet och myten om hjältemodet, pendlar de allra flestas åsikt om kriget 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland-Danmark; medelläge saknas. Och dessutom inte sällan också kunskaperna.

Därför fyller statssekreteraren Hans Gustaf Wessbergs postumt utgivna 1808: kriget som sprängde riket ett behov. Spänstigt och ledigt för han läsaren genom det dramatiska händelseförloppet, det som förvandlade vad som var kvar av mosaikmonarkin Sverige till en nationalstat, den som finländska historiker ibland benämner ”Lillsverige”. Att här nämna tjänstetiteln är befogat, ty Wessbergs bakgrund, dels från högkvarteret dels från Rosenbad, gav honom unik insikt i hur avgörande beslut faktiskt fattas på riksnivå, en utgångspunkt för bedömningen av hur militär- och riksledning fungerade 200 år tidigare.

Den erfarenheten märks i Wessbergs framställning. “Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” konstaterade Carl von Clausewitz. Författaren inordnar kriget 1808–1809 pedagogiskt i den dåtida europeiska politikens ramar. Ryssland och Sverige har huvudrollerna, men bakom står Storbritanniens och Frankrikes nationella intressen. Frankrike vill rangera in Sverige i sitt handelskrig mot Storbritannien, Storbritannien vill med Sveriges hjälp hålla Östersjön och handeln fri, men inte på allvar engagera sig mot Ryssland, nu fiende men snart en allierad. Och Sveriges armé i Pommern efter 1805 agerar minst av allt efter dagens devis ”slå hårt, slå snabbt” mot de franska fienderna; för kanske kommer realpolitiken någon gång att göra dem till vänner.

Så slåss också svensk och rysk trupp sida vid sida 1814 vid Leipzig, fem år efter att länderna varit i krig mot varandra.

Men bilden i stort utesluter inte krigets enskildheter. När vi andra möjligtvis kan nämna Sveaborg, Jutas, Revolax, Sikajocki och Oravais inordnar Wessberg dessa enskilda händelser i krigsförloppet och visar på deras betydelse. Vi kan följa de svenska och de ryska förbandens dispositioner från krigets utbrott till dess slut. Här kan man tycka att förlaget behandlat sin författares arbete snålt. Svartholms fästning, vägnätet, sjösystemen, grupperingen och terrängen vid striderna – nog hade ett antal kartor underlättat; de hade nog inte ens behövt renritas från arkivmaterialet.

I Wessbergs skattning av förband och insatser märks hans militära bakgrund. Vi får inte en sagoberättelse till del, utan ett försök till realistisk bedömning av vad som gjordes och vad som hade kunnat göras. De svenska förbandens stridsvärde framstår som anmärkningsvärt högt. Det som brast var chefernas förmåga att leda och samordna strid i högre förband.

1808 präglas av ett svenskt nationellt perspektiv; den östra rikshalvans interna politiska stämningar berörs bara flyktigt, så belyses exempelvis inte lantdagen i Borgå i mars 1809, den som lade grunden för Finland som storfurstendöme under kejsaren i S:t Petersburg. Här skulle läsaren kanske önskat att författaren hade resonerat lite mer om hur synen på statsmakten kunde te sig i en tid innan nationalismen gripit omkring sig. Både Gustav IV Adolf och Alexander I tillhörde samma furstehus, Holstein-Gottorp, låt vara att detta i Ryssland antagit det inhemska varumärket Romanov. I S:t Petersburg satt monarken i orubbat bo, i Stockholm hade just den laglige kungen fängslats och en radikal vildhjärna vid namn Adlersparre intagit den politiska scenen med vapenmakt. Det är inte självklart att en rättänkande laglydig person i östra rikshalvan automatiskt skulle välja Stockholm framför S:t Petersburg.

Wessberg talar direkt med läsaren, i stället för att här och var föra en dialog med andra som skildrat samma period. Detta kan ibland göra att läsaren saknar motiv för i synnerhet personbedömningarna. Hos Wessberg är Gustav IV Adolf visserligen hallstarrig och i avsaknad av all social kompetens, men förmår ändå i någon mån anpassa sitt agerande efter den europeiska storpolitiken, mer än i Mats Wickmans En kunglig tragedi (2009), eller i Anders Isakssons Kärlek och krig : revolutionen 1809 (2009). Likaså är hans bedömning av fältmarskalken Mauritz Klingspor entydigt det mörkaste svart, medan Lars Rosander i Sveriges marskalkar (2003) fäller omdömet ”Som organisatör och militär var Klingspor med all sannolikhet sin tids främste svenske general.” Det hade varit roligt att veta varför Wessberg ansåg att de andra missbedömde.

Insiktsfull är dock slutligen författarens allmänna slutsats av det historiska förloppet i Norden 1808–1814. Från att ha varit en valplats för regionala stormakter växte ett politiskt landskap av fyra småstater fram, stater som kunde lägga konflikter åt sidan för en nordisk gemenskap. Stormakterna Ryssland, Frankrike och Storbritannien, gav oss, utan att mena det, möjligheten av fredlig inbördes samexistens.

Redaktör Per Dahl, Kalmar, har varit politisk chefredaktör för Barometern-OT

Wessberg, HG, 2020, 1808 : kriget som sprängde riket. Vaxholm : Brixham books.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism