Print Friendly, PDF & Email

En julberättelse vid Nilens strand

Av Christian Braw | 18 december 2020



Om ett samtal om litteratur, änglar och syndare i Deir Madura skriver Christian Braw.

Kapten Jakob Sandman från Ing 2 i Eksjö har kommit till Deir Madura vid blå Nilens övre lopp för ett FN-uppdrag, där han skall tjänstgöra vid ett ukrainskt förband. Han har just anmält sig hos förbandschefen. Det är solnedgång.

Chefen nickade åt Jakob Sandman att han inte längre behövde honom. Han plockade samman sin trosspackning och letade sig fram till stabsmedlemmarnas förläggningstält. Efter det skarpa solskenet därute verkade det alldeles mörkt i tältet. Han stannade vid ingången för att vänja sig. Då hördes en bullrande röst från en plats till höger.

– Captain, do you consider Tolstoy to be an apostate?

Jakob spanade in mot platsen, där rösten kom ifrån. På ryska frågade han:

– Vem frågar?

Mannen som frågat reste sig upp.

– Semjon Semjonovitj Andrenko, major. Alltså, anser ni att Tolstoj var en avfälling?

Jakob satte ned sin packning. Den otåliga rösten fortsatte.

– Jag hör att ni inte talar ryska. Jag kan tala engelska. Ni undrar varför jag frågar. Jag har hört att det skulle komma svenskar idag. I Liberia var vi ukrainare, fransmän, tyskar, svenskar. Jag frågade samma sak. Jag måste få veta vad man tänker om Tolstoj i resten av världen. Alltså frågade jag. Fransmännen svarade: ”Tolstoy, c’est l’ésprit européenne.” Tyskarna sade: ”Tolstoy ist ein Kind des Zeitgeists.” Ingen förstod min fråga. Svenskarna kunde inte svara.

Rösten tystnade. Den återkom, nästan som en viskning.

– Jag älskar Tolstoj. Jag älskar Krig och fred. Jag älskar Anna Karenina. Men – är Tolstoj en avfälling, en hedning? Jag måste få veta det.

Rösten blev ännu lägre.

– Är Tolstoj i helvetet?

Det var tyst en halv minut. Andrenko fortsatte.

– För mig är Tolstoj den mest kristne av alla ryska diktare, det vill säga den mest kristne av alla diktare överhuvudtaget, mycket mer än Dostojevskij. Jag läste Tolstoj på kadettskolan. Han gjorde mig till en troende. Vad anser ni alltså? Är Tolstoj en avfälling? Det är vad de ortodoxa säger.

Jakob satte sig på sin packning. För att säga något sade han:

– Vad sade svensken, han som inte kunde svara?

– Svensken? Han var tekniker. Han visste allt om stridsfordon – ryska, tyska, franska, kinesiska, allt. Han var specialist på att förstärka pansarskydd. Han kunde allt om pansarstål –  svenskt, tyskt, amerikanskt, japanskt. Han berättade för mig om stål. Jag lyssnade och tänkte på Tolstoj. Jag tänkte: Vad betyder stål, om Tolstoj är i helvetet? En dag frågade jag honom vad han ansåg om Tolstoj: Är Tolstoj en avfälling? Är Tolstoj i helvetet? Han visste inte vem Tolstoj var. Jag har frågat fransmännen. Jag har frågat tyskarna. De svarade. Han, som visste allt om stål, kunde inte svara.

– Jakobs ögon började vänja sig. Han såg att den andre satt på en grön packväska. Sin basker svängde han otåligt med höger hand.

– Jag måste få veta, sade han, vad man anser om Tolstoj i Sverige.

Jakob hade verkligen inte haft en aning om vad han skulle svara. Nu kom han på det. I Långatorp hade kyrkans barnledare läst en julsaga av Tolstoj för juniorgruppen. Vid barngruppernas julfest hade de uppfört den som ett skådespel. Han mindes titeln, Pappa Panovs stora dag. Det kunde åtminstone bli en början.

– Major Andrenko, minns ni Pappa Panovs stora dag?

Ett belåtet grymtande svarade. Jakob fortsatte:

– Det är julafton, och skomakare Panov har blivit övertygad om att Jesus-barnet skall komma till honom just denna dag. Det är kallt, och snön yr på gatan utanför hans verkstad.  Han har ställt en lampa i fönstret – eller ett ljus – för att Jesus-barnet skall hitta fram. Han städar och gör det fint överallt.

– Ja, ja! Ta med allt, förkorta inte!

– Det kommer en gatsopare förbi. Pappa Panov ser att han fryser. Han ger honom varmt te och en pirog och ber honom att komma in. Det kommer fler förbi. Han ber dem alla att komma in. Till sist kommer en tiggerska med ett litet barn. Också dem ber han att komma in. Han bjuder dem på allt han har sparat åt Jesus-barnet. Han ser att barnet saknar skor.

– Han ger bort de skor han gjort till sin sonson.

– Ja, så var det. Nej, det var de skor han gjorde, när hans egen son var liten.

– När de har gått kommer det ingen mer. Hela kvällen är han ensam. Pappa Panov ber och klagar. Då svarar Jesus-barnet: Jag har redan varit hos dig. Jag var barnet i tiggerskans famn.

Andrenko nickade.

– Vet man i Sverige att detta är Tolstoj?

Jakob svarade:

– Jag har hört sagan i Sverige. Jag har sett barn göra den som ett julspel.

Andrenko såg upp.

– Och?

– Nu frågar jag er, major Andrenko, kunde detta ha skrivits av en avfälling?

Andrenko reste sig upp, tog ett steg, höll på att snubbla över Jakobs packning men kom fram och tog honom i famn.

– Ni är en ängel, kapten. Sverige vet att Tolstoj var troende. Det är allt jag behöver veta. Sitt ner, jag har något att berätta för er.

Han tog tag i Jakobs arm.

– Alla ortodoxa säger att Dostojevskij var en kristen. Överstelöjtnant Kalugin, vår chef – ni har redan mött honom? – läser alltid Dostojevskij. Han älskar En författares dagbok. Ni bör veta detta. Men jag säger: Han var en fantast, en drömmare. Ni är väl inte som kaptenen med tilläggsbepansringen?

Han såg oroligt på Jakob.

– Ni är väl inte som han med stålet? Nej, ni är en människa, kapten, ni lyssnar på Semjon Semjonovitj Andrenko. Ni förstår. Ja, Dostojevskij är en drömmare. Aljosja, Zosima – de finns inte. Kom närmare!

Han drog Jakob närmre sig. Viskande sade han:

– Jag skall säga er något, kapten, det finns ett kapitel till om Zosima. Dostojevskij uteslöt det. Varför? Därför att det visade Zosima som en syndare. Det vågade han inte ta med. Varför? Därför att han var en drömmare, inte en kristen.

– Det visste jag inte.

– De ortodoxa vet det inte heller. Man får inte nämna det. De vet inte att vägen alltid går nedåt. Minns ni Efter balen, minns ni gardesofficeren, som älskar en vacker dam? Han vet inte hur han skall nå fram med att säga att han älskar henne. Därför säger han: ”Jag älskar tsaren.” Då säger hon: ”Jag älskar också tsaren. Jag är hans älskarinna.” Vad skall han säga? Han kan inte duellera med tsaren. Istället blir han munk. Eftersom han är begåvad och stark sänds han till S:t Petersburg. Under en gudstjänst vill en biskop presentera honom för en general för att visa vilka fina munkar de har. Han flyr till ett kloster, han blir eremit, men också där väcker han uppseende. Till sist blir han tiggare. Det är alltid så. Vägen går nedåt, vi skall bli mindre och mindre. Kristus skall bli större och större, för oss, i oss. Inte sant?

Han väntade inte på svar.

– Ah, min ängel, ni visste att Tolstoj var troende. Vi förstår varandra. Uppståndelsen ligger framför oss. Nu – går vägen nedåt.  Det var därför Tolstoj flydde från Jasnaja Poljana.

Jakob kunde inte låta bli att säga:

– Kristus har uppstått. Uppståndelsen har redan börjat.

Den andre korsade sig. Det var tyst en stund. Tvekande sade Andrenko:

– Jag visste inget om allt detta när jag började på kadettskolan. I skolan därhemma hade de en hel hylla med böcker om ateism. Jag undrade varför det behövdes så många böcker för att förklara det som var så lätt att förstå – att Gud inte fanns. Jag började tvivla på ateismen. Sedan, på kadettskolan, började jag läsa Tolstoj. Han gjorde mig till en troende. Men…

Andrenko tystnade.

– … Aleksander Solsjenitsyn skriver att Tolstoj aldrig kunde bli en riktig kristen, därför att han aldrig stått vid sin mors sida i den heliga liturgin. Inte heller jag har gjort det. Min mor var kommunist. Säg något, kapten.
Inte heller jag har stått vid min mors sida i den heliga liturgin. Mina föräldrar hade bussbolag. Vi hade körningar alla dagar i veckan, hela dygnet. Jag är bara en nybörjare.
Kan man vara det? Kanske var Tolstoj också en nybörjare. Och jag med. Kapten, ni förstår mig. Ni förstår Tolstoj. Nu vet jag vad man tänker om Tolstoj i Sverige. Kapten, uppståndelsen är en hemlighet. Nu går vägen nedåt. Tolstoj visste det. Får jag kalla er min ängel för att ni har gett mig hopp för Tolstoj? Säg ingenting till någon annan, inget om det uteslutna kapitlet. Det finns många ortodoxa här. De säger alla att Tolstoj var en avfälling.

Det rörde sig utanför tältet. En soldat vek undan tältduken vid ingången. På bruten engelska sade han:

– The commander wants captain Sandman.

(ur Christian Braws roman Där utanför, bearb.)

Christian Braw är präst, teolog och författare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019