Print Friendly, PDF & Email

Ett luffarliv

Av Sten Niklasson | 18 december 2020



”I shall not waste my days in trying to prolong them”

Så uttryckte sig en man som under sitt fyrtioåriga liv hann med att vara luffare, sjöman, cowboy, guldgrävare, ostronfiskare, krigskorrespondent, lantbrukare, socialistisk agitator, långseglare och författare till ett antal romaner och otaliga korta berättelser om allt från kärlek till boxning. Han hette egentligen John Griffith Chaney, men är mera känd under namnet Jack London, skriver Sten Niklasson.

Jack fick i vuxen ålder veta att hans far, astrologen William Chaney, uppmanat sin gravida kvinna, spiritisten Flora Wellman, att genomgå abort. När hon vägrade, förnekade han faderskapet, varpå hon i desperation sköt sig, dock utan att vare sig hon eller det ofödda barnet blev allvarligt skadade. Den nyfödde Jack lämnades 1875 bort till en afro-amerikansk f.d. slav vid namn Jenny Prentiss, som gav barnet den trygghet och kärlek föräldrarna inte förmådde.  Jack återbördades till sin biologiska mor, sedan hon gift om sig med krigsveteranen John London och bosatt sig i Oakland vid San Franciscobukten.

1889 fick den trettonårige Jack arbete på en konservfabrik med 12 till 18 timmar långa arbetsdagar. Han vantrivdes och fick efter en tid tillfälligt påhugg på en kutter förd av en förrymd sjöman som smugglade opium, men slutade, lånade pengar av sin fostermor och köpte en gammal och illa medfaren  båt med namnet Razzle Dazzle, med vilken han seglade runt i kustvattnen och vittjade andras ostronbankar. För att undgå de kaliforniska fiskerikontrollanternas uppmärksamhet, tog Jack som sjuttonåring hyra som matros i  skonaren Sophie Sutherland  som jagade säl vid Japans kuster. Hans erfarenheter från förhållandena på detta fartyg skulle senare återspeglas i romanen Varg-Larsen (1908), som är ett skarpt porträtt av en hårdför och hänsynslös befälhavare och en realistisk skildring av livet till sjöss. I boken förs en ingående diskussion om individualism – kollektivism och egoism – humanism.

När Jack mönstrat av, återvände han till ett land i ekonomisk misär, plågat av hunger och strejker. 1893 års kris var den dittills värsta depressionen i amerikansk historia. Efter att nätt och jämnt ha hållit svälten borta med tillfälliga, usla jobb, beslöt han att förena sig med en grupp arbetslösa män som organiserade en protestmarsch till Washington DC. Denna händelse stärkte hans socialistiska sympatier och inledde hans karriär som luffare. Efter något års kringflackande greps han för lösdriveri och tillbringade en månad i ett fängelse i Buffalo, New York. I den självbiografiska boken The Road (1907) skriver han:

”Misshandel var bara en av de otryckbara fasorna i Erie Countys fängelse. Jag säger ”otryckbara” men måste tillägga ”obeskrivliga”. De framstod för mig som otänkbara ända tills jag såg dem, och jag var ändå ingen barnunge när det gällde världens elände och människors bottenlösa förfall.”

Jack insåg efterhand att han behövde skaffa sig en utbildning för att komma vidare i livet. Han klarade visserligen inträdesproven till universitetet i Berkeley men tvingades 1897 avbryta sina studier av finansiella skäl. Han tog aldrig någon examen men tillbringade under studietiden åtskillig tid på en hamnkrog med namnet Heinold´s First and Last Chance Saloon, där han lyssnade till sjömännens berättelser och bland många udda existenser träffade den grymme sjökaptenen Alexander McLean. Denne skulle bli den verkliga förebilden till Varg Larsen.

I ständigt behov av pengar, lockades London av ryktena om snabb rikedom i guldrushens Klondike. Hans upplevelser i Yukons guldfält resulterade i en serie berättelser, som fick ett entusiastiskt mottagande hos framför allt unga läsare med smak för äventyr, extrema naturupplevelser och hårda tag. Författaren var uppenbart påverkad av Rudyard Kiplings berättarteknik och delade frikostigt med sig av sina funderingar kring behovet av fysisk styrka under kampen för tillvaron i en ogästvänlig natur. Själv drabbades emellertid London av svåra hälsoproblem under sin tid i vildmarken. Dålig föda resulterade i skörbjugg och bestående ärr i ansiktet. Han förlorade sina framtänder och skulle allt framgent lida av muskelsmärtor.

Många anser att berättelsen To Build a Fire, som fick sin slutliga form först 1908, tillhör författarens bästa verk. Den handlar om en nykomlings chansartade och mödosamma vandring mot Klondike i väglöst land. Mannen hade struntat i de mer erfarnas råd att aldrig vandra ensam i dessa farliga trakter. När han trampar igenom isen i en flod och hamnar i nollgradigt vatten, blir han akut medveten om att hans överlevnad hänger på hans tidigare oprövade förmåga att snabbt göra upp en eld för att kunna torka sina genomvåta kläder och värma sina domnade  lemmar.

En annan välkänd berättelse som utspelas i samma miljö är The Call of the Wild  (1903), i svensk översättning ”Skriet från Vildmarken”, där en hund kallad ”Buck” har huvudrollen. Buck är en sällskapshund, som hamnar i ödemarken, där han lyckas anpassa sig till de hårda villkoren och till slut blir förvildad och i dödlig kamp utsedd till ledare för slädhundarna och till slut också för en flock vargar. Historien bygger på socialdarwinistiska och elitistiska idéer, och sens moralen är: ”Den starkaste överlever”.

Framgången med Klondikeberättelserna gjorde Jack London till ett känt namn, om än inte fullt accepterat bland finkulturens kritiker, och bidrog till hans ekonomiska trygghet. 1904 fick han i uppdrag av San Francisco Examiner att som tidningens korrespondent bevaka det rysk-japanska kriget. Vid ankomsten till Yokohama anhölls han av misstänksamma japanska myndigheter men släpptes efter ingripande från den amerikanska ambassaden. Han reste till Korea, där han åter greps av japanerna för att ha tagit sig för nära gränsen till Manchuriet utan tillstånd. Efter att ha frigivits, blev han arresterad en tredje gång på fyra månader för att ha misshandlat några japanska medhjälpare som hade stulit fodret till hans häst.

Efter sin återkomst till USA mottog Jack London ett unikt bevis på sin nyvunna berömmelse. Han blev invald som hedersledamot i ett av landets mest exklusiva sällskap, The Bohemian Club , ett slags hemlighetsfullt läger för manliga berömdheter i en kalifornisk redwoodskog. Klubbens motto är ”Weaving spiders come not here”. Den pjäs han skrev för musikdramatiskt uppförande vid klubbens årliga sommarspel ansågs dock alltför svår att tonsätta och valdes därför bort.

Londons förhållande till kvinnor och familjeliv var inte helt okomplicerat. Samma dag som antologin med nio berättelser om guldrushen i Klondike, Son of the Wolf  (1900 ), publicerades, gifte han sig med en vän vid namn Bessie Maddern. Makarna deklarerade offentligt att de inte älskade varandra men i alla fall trodde sig kunna producera robusta barn. Äktenskapet höll i tre år och resulterade i två barn. Erfarenheterna av samlivet med Bessie sammanfattade London i en anonymt publicerad brevroman med titeln The Kempton-Wace Letters (1903), i vilken två uppfattningar om kärlekens och sexualitetens väsen kontrasteras mot varandra. Boken skrevs tillsammans med en annan av hans vänner, Anna Strunsky, som stod för den fiktiva Dane Kemptons romantiskt färgade brev, medan  London skrev figuren Herbert Waces svar, vilka bygger på naturvetenskapliga och rashygieniska resonemang.

1905 gifte London sig med den fem år äldre, erotiskt  utlevande Charmian Kittredge, som var hans själsfrände och delade hans äventyrslusta och socialistiska idéer. Efter att uttömt de arktiska områdena i Yukon och Klondike på dramatiskt stoff, sökte London andra miljöer med plats för äventyr och handlingskraftiga män. Det blev Söderhavet, framför allt Polynesien och Melanesien, dit han med Charmian som enda besättningsmedlem 1911 avseglade med sin femton meters ketch Snark. Paret angjorde först Hawaii, för att efter en tid söka sig vidare sydvart mot Marquesasgruppen, Tuamotuarkipelagen och Sällskapsöarna med Tahiti, Moorea, Raiatea samt hundratalet andra öar och atoller. Seglingen i dessa vidsträckta, på den tiden knappast alls sjömätta, vatten gick lyckligtvis bra, men London tålde inte det tropiska klimatet, insjuknade och tvingades länge ligga arbetoduglig i sin koj.

Till slut styrdes Snark, västerut mot Australien, där London tillfrisknade, och hemresan anträddes med reguljära fartyg.

1911 utkom The Cruise of the Snark som innehåller historier som London uppsnappat från det brokiga och törstiga klientel, som tillbringade kvällarna på klubbar och barer. Det var handelsagenter, skeppare, pärlfiskare,  vana vid att klara sig själva och ta risker under segel i en värld av öar och outmärkta rev, åtskilda av väldiga vattenvidder, där svalkande passadvindar när som helst kunde avlösas av rasande tropiska oväder. London hämtade intriger och förebilder bland dessa, huvudsakligen vita män, av vilka många verkade utanför lagens råmärken. Han saknade närmare intresse för de inföddas seder och bruk, men skriver beundrande om ”Polynesiens blomsterprydda och guldglänsande män och kvinnor, halvt barn, halvt gudar”, liksom om Melanesiens av civilisation opåverkade befolkning av ”tjutande vildar, huvudjägare och människoätare, halvt djävlar och alltigenom djur”.

Ett år senare publicerades åtta läsvärda berättelser från Söderhavet i volymen  A Son of the Sun. Huvudperson är en fyrtioårig engelsk äventyrare med namnet David Grief som upplever vådliga äventyr bland svindlare, pirater och kannibaler. Kapten Grief behandlar sina älskade skonare som levande individer och seglar dem med mästerlig känsla för besättning, väder och vind.

1905 köpte Jack London en fyra kvadratkilometer stor ranch på den östra sluttningen av Sonoma Mountain. Trots att han ägnade mycken tid åt att studera handböcker och vetenskaplig litteratur om lant- och skogsbruk, blev ranchen ett ekonomiskt fiasko. Skälen var många. Han tillbringade bara halva året där, ägnade inte tillräcklig tid åt det nödvändiga lantarbetet, och led av ett flertal hälsoproblem. Till detta kom otur. Han hade investerat stora pengar i byggandet av en stor herrgård som kallades Wolf House. Just när byggnaden närmade sig färdigställande, och han och Chamian förberedde sig på att flytta in, brann den ner till grunden. Resterna är nu ett populärt besöksmål i Jack London State Historic Park.

Jack Londons politiska ideal bottnade inte i teoretiska studier och intellektuell övertygelse, utan i hans handfasta erfarenheter från samhällets bottenskikt. 1906 turnerade han i USA med föreläsningar om socialismens välsignelser och gav ut två essäsamlingar i ämnet under titlarna War of the Classes (1905)och Revolution and other Essays (1910). Hans privata brev avslutades ofta med ”Yours for the Revolution”. Dessa tankar kan tyckas svårförenliga med hans beundran av fysisk styrka och individens ensamma kamp mot samhällets konventioner, liksom med hans åsikter om rasbiologisk överlägsenhet. Särskilt det senare ådrog honom kritik, som han mötte med hänvisning till sina sympatiska skildringar av mexikaner (The Mexikan, 1911), asiater (The Chinago, 1913) och hawaiianer (Koolau the Leper, 1909). Som amatörboxare och boxningsentusiast (A Piece of Steak, 1909) rapporterade han så här om den berömda matchen, där den färgade Jack Johnson besegrade ”Det stora vita hoppet” Jim Jeffries:

”Det som segrade i lördags var storlek, kyla, snabbhet, skicklighet och ofantlig fysisk överlägsenhet…ingen vit person borde avhålla sig från att ge äran till den bäste, även om han är svart…Johnson var oövervinnlig – oåtkomlig som Mont Blanc”.

En för många läsare okänd sida av Jack London är hans framtidsskildringar. Goliath (1908)handlar om ett slags avancerat energivapen, A Relic of the Pliocene (1901)om en mans möte med en mammut, The Unparalleled Invasion (1910)om bakteriekrig med Kina. Den nutida science fiction-entusiasten skulle känna igen åtskilligt i The Red One (1913), som skildrar hur en isolerad människostam förslavas av ett utomjordiskt föremål.

Jack London avled den 22 november 1916 på verandan till ett äldre hus på sin ranch. Trots att han var en i grunden stark person, hade åratal av alkoholmissbruk och efterhängsna tropiska sjukdomar försvagat hans hälsa. Dödsorsaken ansågs ha varit dysenteri, kronisk njursvikt och en överdos morfin. Hans aska begrovs under ett stort stenblock, där kvarlevorna av några nybyggarbarn enligt legenden grävts ner.

Hans credo var: ”I would rather be ashes than dust!”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism