Även intressanta böcker kan ha brister som gör att läsningen skapar frustration. ”Rädd för sanningen” av Janne Josefsson och Mats Lerneby är en sådan bok. De tre spåren – livet och mammans öde, det moderna Sveriges oförmåga att på allvar ta tag i sina växande problem, och livet inom journalistiken – i huvudsak inom statens eget public service – är alla läsvärda men något saknas. Det är en mer konkret diskussion om åsiktskorridoren och public service.
Fortfarande blir vissa debattörer alldeles till sig för möjligheten att förenkla och förfula språket. Senast i veckan tog utsedda chefen för språkrådet Lena Lind Pallicki täten för dom-huliganerna, vilket visar att forskare kan vara mycket dumma även inom sitt område.
Seriefiguren Tintin var förvisso journalist, men han satt inte i den mysiga värmen på en redaktion och försökte rädda världen genom pompösa ledarartiklar och förakt mot oliktänkande.
Dagens Sverige identifierar sig som ett religiöst neutralt samhälle, det vill säga ett samhälle utan överordnade och gemensamma normer. De ”värdegrunder” som formuleras här och var saknar rättslig verkan. Hur skall ett sådant samhälle hålla samman, när man inte ens har gemensamma normer för vad som är rätt och fel?
I en bitter uppgörelse med Danmark i början av 1900-talet, De dødes rige skildrar Pontoppidan ett land, där de politiska idealen vittrat sönder, ohejdad kapitalism råder och konsten prostituerats. I romanens centrum förekommer en sjuklig ung man med sin hopplösa kärlek och sina resultatlösa reformplaner. Han bär tydliga drag av författaren själv.
På Dramaten spelas just nu en pjäs baserad på Klaus Manns roman ”Mefisto”. Pjäsen med samma namn skildrar hur framför allt en skådespelare, väljer anpassning före motstånd under det 1930-tal som i Tyskland innebar nazisternas successiva övertagande av den totala kontrollen över samtliga centrala samhällssektorer.
Långläsning:I själva verket tycks det som att det är språket och vårt sätt att uttrycka oss som är förtryckets själva urgrund, snarare än de problem som en materiell verklighet ställer samtidsmänniskan inför. Men frågan som uppstår är var gränsen egentligen går för vilka tankar, ord och uttryck som anses fascistiska?
Det är inte första gången som konferensen i Wannsee utanför Berlin den 20 januari 1942 skildras på bioduken. Den aktuella tyska versionen med titeln ”Wannsee 1942” går just nu att se på någon av huvudstadens biografer. Någon större spridning har den inte fått, vilket inte är så konstigt. Den lämpar sig föga för romantiska kvällar eller familjemys. Däremot är den liksom sina föregångare ett angeläget tidsdokument.
Det mesta i vår värld styrs av ekonomiska faktorer som valutakurser, räntenivåer och inflationstakt. Trots det är det sannolikt få investerare, fondförvaltare och börsmäklare som känner till mer än möjligen namnet på de antika kungarna Midas och Krösus, än mindre den bibliske Mammon. Det är synd, för bakom dessa namn döljer sig värdefulla lärdomar.