Gunnar Hyltén-Cavallius: En sann bild av ett förljuget Ryssland

Den ryske Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn yttrade: ”Lev inte i lögn.” Nyligen har boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin (Fri Tanke, 2023) utkommit. Det ska redan här sägas att boken är en av de bästa, när det gäller att förstå Ryssland och kriget mot Ukraina.

Född i Moskva 1961 med en rysk far och en ukrainsk mor har Sjisjkin kunnat uppleva sex årtionden av lögn, först i det kommunistiska Sovjetunionen, därpå i den rovkapitalistiska kvasidemokratin och slutligen i det alltmera repressiva putinska Ryssland. Sedan 1995 är han bosatt i Schweiz och räknas som en av de stora ryska samtida författarna.

Syftet med boken är att förklara Ryssland för västliga ögon. Framställningen är genomgående mycket mörk men författaren ser trots allt ljus i mörkret. Orden och begreppen har en helt annan betydelse i Ryssland. Sjisjkin råder människor i väst att inte bedöma de ryska makthavarna utifrån deras ord utan utifrån deras handlingar.

Läsaren får en lektion i rysk historia alltsedan tiden då de skandinaviska vikingarna seglade i österled. Den mongoliska erövringen på 1200-talet inpräntade ett mönster, som varit verksamt genom seklen: att fjäska uppåt och sparka nedåt. Efter mongolepoken blev provinsen Moskva den dominerande. ”Det finns bara ett slags ägande – maktegendomen”, konstaterar Sjisjkin. Brutaliteten fortplantar sig genom generationerna. Så, 1917, är det bolsjevikerna som i oktoberrevolutionen griper makten.

Ju längre 1900-talet framskred, desto mera blev det uppenbart att systemet höll på att ruttna. År 1991 var det kommunistiska väldet brutet. Nu hoppades många – inom och utom imperiet – att en ljus tid med demokrati skulle följa. Men snart skulle hoppet grusas. En liten grupp ur den gamla kommunistiska eliten, oligarkerna, roffade åt sig statliga företag, blev stenrika och flyttade pengar till banker i väst. Sjisjkin skriver: ”Skensocialismen ersattes av en skendemokrati […] övertygade ateister konverterade till fromma kyrkobesökare”.

Författaren ger ingen ljus bild av den ryska kyrkan. Ödesdiger var brytningen med den västliga delen av kristenhet under medeltiden. Kyrkslaviskan utestängde den ryska kyrkan och kulturen från viktiga impulser som renässansen, reformationen och upplysningen. Den vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen kom därmed att hämmas. Inte nog med detta: den ryskortodoxa kyrkan har inte visat kraft att kritisera makthavarna utan har hållit fast vid sin gamla roll ”som folkets tröstare och legitimeringen av härskaren”. Det här är tragiskt enligt min mening, inte minst då den ortodoxa andligheten har dyrbara skatter att erbjuda.

Kring millennieskiftet börjar nya vindar blåsa i den ryska maktapparatren. Den förre detta KGB-agenten Vladimir Putin utses till premiärminister och sedan till president. Väst möts snart av en knivskarp värderingskonflikt. Myten om att samla den ryska jorden väcks upp igen. Regioner i Rysslands närmaste omgivning blir utsatta för destabilisering, annektering och invasion.

”En diktator på 2000-talet”, hävdar Sjisjkin, ”har bara en naturlig fiende – det egna folket och deras ’färgrevolution’.” Den liberala friheten måste därmed bekämpas med alla medel.

Men, det finns ett annat Ryssland, påminner författaren. Kulturbärare och dissidenter – och ungdomar – har en annan vision. Vanmakten måste ersättas av ansvar. På samma sätt som tyskarna efter andra världskriget bearbetade sin skuld måste ryssarna acceptera och erkänna sin. Inte förrän så skett kan en demokratisk pånyttfödelse vara möjlig.

Michail Sjisjkins slutord är av särskild värde för oss i väst. Du Europa har ”hittat dig själv igen […] Försvara det du inte vill förlora.” Sjisjkin är inte blind för mörka sidor i den västliga livsstilen: ”Det är viktigt för mig att du även efter kriget […] erkänner dina brister och bättrar dig”.

Gunnar Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic.