Elias Nilsson: En påminnelse till borgerligheten

Det är inte lätt att vara borgare i kultursfären. Lars Anders Johansson är en av få som vågar vara öppen med sina sympatier. Att dansa efter maktens pipa handlar dock inte om honom.

Att skriva en bok om kulturpolitik är ingen enkel uppgift. Det första problemet är att ämnet ska avgränsas i både i tid och innebörd. Johansson tar ett brett grepp. Boken inleds med en historisk exposé från Gustav Vasa till strax efter fjolårets maktskifte. Fem sekler återberättas.

Därtill kommer definitionerna. Vad är kultur och vad innebär kulturpolitik? Efter att ha läst boken tvekar jag om något ännu mera. Å ena sidan har en biblisk mängd fakta lagts fram på bokens knappa 400 sidor. Å andra sidan inkluderas även ämnen som Norrmalmsregleringen och metoo.

Det är inte utan fog boken är omfångsrik. SD:s chefsideolog Mattias Karlsson, som citeras i boken, brukar säga att kulturen ligger uppströms politiken. Det inte hans påfund. Liknande ordalag återfinns hos många politiker innan honom. Tanken kan åtminstone spåras till tysken Rudi Dutschke och hans långa marsch genom institutionerna.

Just den marschen ges stor betydelse. Särskilt i Sverige. 68-studenterna skulle utbilda sig och ta plats i samhällets olika fina salonger. Detta för att slippa ta till vapen. Övertagandet av institutionerna är också bokens tydligaste syndabock.

Johansson är mer sympatiskt inställd till den tidiga socialdemokratin. Framför allt till Arthur Engberg under Per Albin Hanssons tid. Engberg var mer engagerad i att göra kulturen tillgänglig för arbetarna. Från Olof Palmes radikalisering av kulturpolitiken på 70-talet och framåt går det utför.

Bokens andra del tar oss ut i vida världen. Lyckligtvis finns där många borgerliga modeller att välja på.

Arts Council i Storbritannien är ett exempel. I stället för att dela ut pengar till politiskt önskvärda projekt har britterna en annan modell. Där får kvaliteten på konsten, eller äskandena, avgöra. Principen om armlängds avstånd hittades även på av rådets tidigare ordförande John Maynard Keynes. Dock finns det finns frågetecken om hur väl den följs.

Eller den rika tradition av mecenatskap som USA har. Staten ger där många lättnader och avdrag till dem som donerar till kulturändamål. Förhoppningsvis överlever den modellen nutidens kulturkrig.

Bokens tredje och sista del är politisk. Det har den egentligen varit från start, men nu blir det implicita explicit. Kulturen måste inte vara vänster. Det är en historisk parentes. Högern gav upp efter 1968 och lider nu av impotens. Dagens partier till höger vill antingen fjärma sig från vänsterkulturen eller se den brinna.

Det är ett tråkigt synsätt. Johansson presenterar därför tre modeller för att övertyga nedstämda borgare. En liberal, en konservativ och en libertariansk.

De liberala och konservativa varianterna överlappar i viss mån. Strama åt och kvalitetssäkra public service, inför en kanon och värna kulturarvet ingår i båda. Den libertarianska går av naturliga skäl längre. Allt ska avvecklas eller omvandlas till stiftelser.

Johansson hittar värdefulla poänger i alla tre modellerna. För en borgerligt sinnad person, eller regering, finns här mycket att hämta. Även i tidigare delar. Kanske hade boken tjänat på att vara något mer förlåtande. I sin nuvarande form är den en stridsskrift för redan frälsta.

Och så var det detta med nyutgåvan. Boken gavs ut av Timbro förlag redan 2017. Föga förvånande hyllades Johansson då av likasinnade och fick springa gatlopp på Aftonbladet kultur. I nyutgåvan inkluderas tiden efter med kulturkriget. Metoo, Black lives matter och SD:s reella inflytande i kulturpolitiken har trots allt påverkat samhället. 

Nyutgåvan tjänar kanske framför allt ett annat, viktigare, syfte. Borgerligheten behöver påminnas om bokens innehåll. Releasefester och panelsamtal upplyser dem som kommit in på den politiska arenan efter nådens år 2017.

Att dansa efter maktens pipa lär inte övertyga några motståndare. Men den är en behagligt ilsken handbok för den som är villig att ta striden.

Elias Nilsson går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2023 och är tidigare ordförande för Studentföreningen Ateneum