Världens störste författare av dramer och poem var den illustre William Shakespeare från Stratford-upon-Avon. Så har man lärt i 400 år. Men var det verkligen denna handskmakare och stundom skådespelare som skrev de odödliga verken?
Hur vi förhåller oss till döden säger något avgörande om hur vi lever. Ändå har den i vår tid blivit alltmer osynlig: undanträngd till sjukhusrum, omskriven i eufemismer och administrerad som ett logistiskt problem snarare än ett existentiellt faktum.
För ett år sedan färdigställde Carlo Masala, den välkände tyske professorn i säkerhets- och försvarspolitik, sin bok ”Efter Ukraina: ett scenario”. Tyvärr är boken, som är tänkt som en varning, i dag mer aktuell än någonsin. I Tyskland nådde den förstaplatsen på bästsäljarlistan.
Långläsning: För åttio år sedan skickade diplomaten George Kennan sitt berömda telegram från Moskva, där han analyserade Sovjetunionens ideologi och säkerhetstänk. Hans slutsats var att Rysslands aggressiva utrikespolitik är rotad i historia, geografi och rädsla för omvärlden, och att västvärldens styrka ligger i att behålla sin egen särart. Att försöka bli som fienden leder bara till nederlag.
Det är ingen bra idé att besöka ärkebiskop Trolles gamla borg Almare-Stäket i slutet av januari. Välj i stället maj eller juni. Eftersom det bara finns ruiner kvar av den imponerande fästningen är den svår att hitta även sommartid. När de få kvarvarande stenarna är täckta av snö är det en ännu mer utmanande uppgift.
Ända sedan Marco Polo återvände till Europa i slutet av tolvhundratalet, hade de välbeställda förundrats över de fantastiska porslinsföremål han medbragt från Kina. Åtskilliga försök gjordes att avslöja den tillverkningsprocess som kineserna utvecklat, men det skulle dröja 400 år innan den praktlystne och konstintresserade kungen August den starke av Polen-Litauen anlitade två begåvade herrar att på heltid ägna sig åt försök på området.
Förra året kom Klas Östergrens bok Klenoden. Som alltid levererar Klas Östergren en fantastisk läsupplevelse. Denna gång på ett högaktuellt tema, den för Östergren alldeles för snabba men för de flesta svenskar närmast plågsamt utdragna processen för Sveriges NATO-medlemskap.
På kvällen den 25 januari 1946 – för på söndag 80 år sedan – avgick det sovjetiska fartyget Beloostrov från Trelleborgs hamn. Destinationen var Liepaja i det av Sovjetunionen ockuperade Lettland. Ombord fanns 146 baltiska medborgare som i andra världskrigets slut sökt sin tillflykt till Sverige. De hade krävts utlämnade av Josef Stalins Sovjetunionen och den svenska regeringen valde att gå den sovjetryska diktaturen tillmötes. Vad som väntade dem var fångläger och i värsta fall döden. Vad som är känt som baltutlämningen var ett faktum.
För att förstå det rätta sättet att agera behövs kunskap om det förflutna. Inte minst i en tid av oro och osäkerhet kan historien ge hopp. En som övertygande söker göra detta begripligt är Martin Kragh.
Den 19 mars 1981 skruvade fem tekniker loss en panel i en rymdfarkost vid NASAs anläggning i Cape Canaveral och kröp in i ett trångt utrymme just ovanför de väldiga raketmotorerna. Ett långt arbetspass hade just avslutats med en perfekt simulerad start, och de trötta men nöjda teknikerna skulle bara göra en sista kontroll. Efter ett par sekunder sjönk de ihop utan ett ljud. Efter en kort stund skickades räddningsmanskap in. Tre av de fem teknikerna kunde återupplivas, men två dog. Bakgrunden till denna olyckshändelse har sitt intresse.