Tobias Harding: Fukuyamas självbiografi en personlig ingång till hans tänkande

Statsvetaren Francis Francis Fukuyamas namn är tätt förknippad med genombrottsboken The End of History and the Last Man, en bok som i sin tur ofta förknippas med 1990-talets triumfatoriska föreställningar om den liberala demokratins slutgiltiga seger, men som också innehåller betydligt mer pessimistiska kapitel som förebådar en del av den senare utvecklingen. I självbiografin In the Realm of the Last Man ser han nu tillbaka på sitt liv och på de olika politiska och teoretiska frågor han behandlat i sina böcker. 

Historien om genombrottsboken tar sin början våren 1989. Fukuyamas tidigare lärare filosofen Allan Bloom hade bjudit in honom till ett seminarium om Västerlandets undergång. I ett anförande som publicerades samma sommar i tidskriften The National Interest under titeln “The End of History” reflekterade Fukuyama kring den marxistiska föreställningen om kommunismen som historiens slut och framförde tesen att de kommunistiska diktaturerna redan hade förlorat sin legitimitet. Om det var något system eller någon ideologi som långsiktigt skulle kunna bli allenarådande var det snarare den liberala demokratin och marknadsekonomin. Västerlandet var således inte alls på nedgång. Istället var det Väst snarare än det kommunistiska öst som var systemet vid historiens slut. I november samma år öppnades Berlinmuren och 1991 upphörde Sovjetunionen att existera. 

1992 följde han upp med boken The End of History and the Last Man, som blev en ofta citerad men ofta missförstådd bästsäljare. Historiens slut är alltså ett begrepp hämtat från Marx, som i sin tur hämtat det från Hegel. Det bygger på föreställningen om att historien har en utvecklingsriktning, och hela tiden utvecklas till det bättre i riktning mot ett idealtillstånd, ett ideologiskt system som till sist saknar utmanare. Den sista människan i titeln syftar på en passage i Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra, där Nietzsche framställer historiens slut i betydligt mer negativ dager. Den sista människan är för Nietzsche en människa “som gör allting smått”, som saknar egentliga ambitioner eller starka drivkrafter, och som lever enbart för sin egen bekvämlighet. Nietzsches sista människa är alltså en kritik mot den framväxande moderniteten. 

Fukuyamas bok handlar visserligen om den liberala demokratins och marknadsekonomins seger, och refereras ofta som ett exempel på 1990-talets triumfatoriska nykonservatism (som han mycket riktigt var en del av). I de avslutande kapitlen diskuterar han emellertid hoten mot detta system på ett sätt som i backspegeln ter sig mer framsynt än vad de flesta var vid den tiden, risken för historiens återkomst. Den liberala demokratin förutsätter för Fukuyama att människans sökande efter makt och ära – thymos, med ett ord hämtat från klassisk grekisk filosofi – begränsas, eller åtminstone inriktas mot fredlig tävlan om politiska uppdrag och marknadsekonomisk konkurrens. Demokratin har ingen plats för människor som Napoleon, Caesar eller Alexander den Store, enbart för politiker och affärsmän. Dess interna konflikter måste kunna lösas fredligt, och medborgarna måste kunna vara nöjda med ett liv i fred och ekonomisk bekvämlighet. Fukuyama menar dock att vissa människor alltid kommer att ha ett behov av att erkännas som mer än jämlika, och kan vara beredda att ta till våld för att uppnå detta, i synnerhet om demokratin och marknadsekonomin inte ens kan uppnå sina grundläggande löften om att tillhandahålla materiell bekvämlighet. Detta kan gälla extremt ambitiösa individer, men också hela klasser vars förväntningar på social status och värdighet inte infrias i ett föränderligt samhälle. I sitt resonemang om jämlikhet och skillnaden mellan aristokratiska och demokratiska samhällen verkar han inspireras minst lika mycket av Alexis de Tocqueville som av Nietzsche och Hegel.

I sin självbiografi In the Realm of the Last Man återkommer Fukuyama – numera professor emeritus i statsvetenskap vid Stanford University – till den här problematiken. Han diskuterar emellertid också en mängd andra frågor som har varit inne på under sin karriär, liksom mer typiskt självbiografiska ämnen. Berättelsen börjar under åren före hans födelse med berättelsen om hans japansk-amerikanska familj, med bland annat interneringen av japaner i koncentrationsläger i USA under Andra Världskriget. Vi får följa honom under studietiden vid Cornell och Haward, och i Paris, med berömda lärare som Allan Bloom, Harvey Mansfield, Samuel Huntington, och Jacques Derrida, och sedan i amerikanska utrikesdepartementet under 1980-talet. 

Ett intressant kapitel är “On changing your mind” där han beskriver sitt brott med den nykonservativa rörelsen i samband mot Andra Gulfkriget, som han tog avstånd ifrån i en artikel i New York Times, och senare i boken America at the Crossroads. Därmed bröt han också med den nykonservativa (i den dåtida meningen av ‘Neo-Conservative’) uppfattningen att det är möjligt att utifrån och med våld installera stabila västvänliga regeringar i länder som Irak. Att ändra åsikt på detta sätt visade sig också få personliga konsekvenser där personer som t.ex. hans tidigare mentor och chef på utrikesdepartementet Paul Wolfowitz som efter konflikten vägrade tala med honom. Wolfowitz var vid den här tiden vice utrikesminister i Bush administration och ses ofta som en av personerna bakom kriget. Andra vänner och bekanta, som t.ex. den konservative skribenten Bill Kristol, har senare återknutit kontakten efter att de själva distanserat sig från Republikanernas huvudströmning under Donald Trump. Några är fortfarande kvar och har blivit övertygade MAGA-anhängare. Fukuyama reflekterar här kring hur mycket av politiska åsikter som handlar om personliga relationer, grupp- och karriärtänkande, snarare än om analys eller om åsikter i vanlig mening.

Han menar också att hans eget brott med nykonservatismens utrikespolitik var viktigt för att han senare skulle kunna tänka friare också i andra frågor. Under 2000-talet har han rört sig mot den politiska mitten, samtidigt som han blivit allt mer kritisk både till utvecklingen i det republikanska partiet och till den identitetspolitiska vänstern. Båda verkar representera en ökande misstro mot det demokratiska systemet, men också ett fokus inte på konkreta politiska program, utan snarare på behovet av erkännande för den egna identiteten, antingen det rör sig om vita amerikanska män som inte kan finna sig till rätta med dagens mer jämlika syn på manligt och kvinnligt, eller om någon av de minoriteter som den politiska vänstern gör anspråk på att representera. Här återkommer alltså resonemanget om thymos. Enligt Fukuyama handlar dagens politiska konflikter inte i första hand om ekonomiska resurser, utan om grupper vars förväntningar om erkännande och relativ social status inte kan uppfyllas i det nuvarande systemet, och om individer som Donald Trump och Elon Musk, vars individuella krav på erkännande vida överstiger den jämlikhet mellan medborgare som är en förutsättning för demokratin.

Fukuyamas statsvetenskapliga angreppssätt präglas ofta av ett fokus på stora frågor. Det är ingen slump att biografin innehåller kapitel som “On human nature”. Artificiell intelligens blir här mer ett tecken på en problematisk människouppfattning än en teknologisk möjlighet. Förväntningarna på AI:s framtida utveckling blir en antydan om att den mänskliga hjärnan i grunden är något som liknar en dator, och att algoritmerna därmed kan bli någonting som allt mer liknar – eller överträffar – oss själva. Paradoxalt nog innebär detta en fara både i sin strävan att överträffa det mänskliga, och i en underskattning av vad det innebär att vara människa. Hotet ligger återigen i potentialen för ojämlikhet, för en maktelit med aldrig tidigare skådade möjligheter till övervakning och manipulation. Det liberala samhället som ideologiskt system förutsätter också vad Fukuyama beskriver som en faktor X, någonting specifikt mänskligt som skiljer oss från övriga varelser och maskiner och som samtidigt är gemensamt för oss som människor och grundläggande för vår värdighet som sådana.

Fukuyamas angreppssätt tenderar att lyfta samtidens frågor från dagspolitiken till den typ av diskussioner som har förts av tänkare åtminstone sedan Sokrates och Thukydides dagar, samtidigt som samtidsrelevansen kvarstår. Han har också en ovanlig bredd och hinner med ämnen från internationella relationer till demokratiteori. Därmed skiljer han sig väsentligt från många av dagens samhällsvetare, samtidigt som han har större egna erfarenheter av politiska processer än de flesta av oss. Självbiografin är på många sätt en enklare och mer personlig ingång till hans tänkande än de flesta av hans tidigare böcker. Samtidigt är den en sammanfattning och en tillbakablick på hans tidigare tankar. En synnerligen god ingång med andra ord, och en god tillbakablick och uppdatering för den som redan läst en eller flera av hans tidigare böcker.

Tobias Harding är professor vid Institutt for kultur, religion og samfunnsfag vid Universitetet i Sørøst-Norge