Mats Fält: Landet bredvid

Jag hade ett tag en tämligen traumatisk relation till vårt broderland Norge. Första gången jag åkte på besök som vuxen föll höyreledaren Kåre Willochs borgerliga regering. Andra gången misslyckades de borgerliga med att komma tillbaka till makten med hjälp av jordbruksbudgeten. Tredje gången dog kungen, Olaf V. Då funderade vi på om det här med Norgeresor verkligen var en bra idé.

Slutsatsen blev naturligtvis att Norge förblir ett inte bara osannolikt vackert men även intressant broderland. Dit bör man åka ibland. Naturen klarar utan tvekan konkurrensen med platser som Tyrolen, Bayern och Nya Zeeland. Priserna är höga men hotell inte avskräckande dyrt. Allt är nästan som hemma men ändå inte.

Kontrasten mellan ett mycket tidigare besök i ett sömnigt Halden i mitten av 1970-talet och dagens moderna oljeland säger väldigt mycket. Då kändes det som att resa tillbaka i tiden några decennier. De flesta affärer var stängda rent sent på eftermiddagen. Idag verkar landets snarare vara mer modernt än storebror en bit österut. De konstiga reglerna för affärernas öppettider finns dock kvar, med starkt stöd från mindre familjeföretag. Det är ibland besvärligt och dyrt att bemanna verksamheterna sena kvällar och hela helger.

De läsare som inte uppskattar att störas av dörrknackande politiker kan skänka Norge en tanke. På 1980-talet blev Høyre ett riktigt stort folkparti. Många moderater vallfärdade till Oslo och fick lära sig att förklaringen till ”Høyrebølgen” var just dörrknackning. Konsekvenserna lever vi fortfarande med.

Idag har Høyre misslyckats med att behålla positionen som det stora borgerliga partiet, förbisprunget av Fremskrittspartiet. Det partiet har redan både suttit i regeringen och innehaft finansministerposten. Høyre drev en visionslös valrörelse och var alltför oroat för möjliga konflikter. Fremskrittspartiet var bara ett stödparti till regeringen och kunde ta ut svängarna på ett helt annat sätt. Värt att komma ihåg är att Frp startade som ett libertarianskt protestparti mot regler och skatter. Man saknar Sverigedemokraternas problematiska historia.

Huruvida Norge är ”den sista sovjetstaten” kan diskuteras. En del norrmän håller med Björn Rosengren. Staten har större makt över både samhället i allmänhet och näringslivet i synnerhet. Kritiken mot välfärdsföretag har varit intensiv, ofta baserad på myter och lögner om hur företag agerar. Efter en omfattande utredning har även den norska socialdemokratiska regeringen till slut kommit fram till att det både är nyttigt och praktiskt att låta även privata företag agera inom områden som vård och förskola. Den stora slakten på välfärdsföretag ställdes in.

Reglerna förblir dock många och de får ibland underliga konsekvenser. Det har länge i princip bara varit möjligt att starta friskolor med viss inriktning. Resultatet har blivit att många skolor som räddats från nedläggning återuppstått som privata montessoriskolor, trots att det lokala intresset för just denna pedagogik varit mycket begränsat.

Oljan innebär att landet haft råd att göra fel och att behålla föråldrade system och strukturer. Det förs en tidvis intensiv debatt om huruvida oljan verkligen är en gudagåva eller snarare en förbannelse. Oljefonden växer och det pågår en konstant strid om hur mycket av rikedomen som dagens generationer ska få använda.

Reglerna för förvaltningen diskuteras också. Under senare tid har i praktiken en bojkott av företag baserade i Mellanösterns enda demokrati blivit en del av regelverket, trots att politiken egentligen inte ska blandas ihop med besluten om nys investeringar.

Utrikespolitiskt utmärker sig Norge genom att driva en extremt antiisraelisk linje. Att jaga den judiska staten på ungefär samma sätt som Spanien och det notoriskt antisemitiska Irland är inget att vara stolt över. Naiviteten när det gäller antisemitism och islamism ligger på samma nivå. Norge skickar stora pengar till ett stort antal organisationer vars ärliga avsikter kan och bör ifrågasättas. Norge hade dessutom mycket länge svårt att på allvar ta tag i de brott som begicks mot norska judar under kriget. Processerna gick i snigelfart och statens argument för att inte ersätta de drabbade var inte sällan kafkaartade.

EU-frågan förblir blockerad. Norge tycker uppenbarligen att det ger större frihet att utan något inflytande tvingas acceptera de beslut som fattas av andra i Bryssel. Logiken är svår att förstå men den har hittills hållit landet utanför unionen.

Sommarens fotbolls-VM var en osannolik saga. Det lilla landet i norr klarade det ingen hade väntat sig. Hela landet levde under några fantastiska sommarveckor med landslaget. Just då var det nog inte så många norrmän som brydde sig om att Sveriges resultat blev radikalt sämre. Däremot tyckte en hel del svenskar att det kändes lite konstigt. Norge var ju ett lag vi nästan alltid kunde räkna med att slå.

En liten tröst i bedrövelsen är förstås att vi bidragit till framgången. Min idrottslärare i Bollnäs, Lars Lagerbäck, gjorde ett bra jobb som landslagstränare i Norge. Resultatet såg vi i USA.

Avslutningsvis vill jag notera en liten orättvisa. Det talas mycket om danskt ”hygge” – den där välkomnande känslan som faktiskt är väldigt påtaglig i Danmark. Min erfarenhet är att Norge står sig väl i konkurrensen även på detta område. Norrmän är också öppna och trevliga på ett sätt som får besökaren att vilja komma tillbaka. Komma tillbaka till det vackra broderlandet där nästan allt är som hemma fast ändå inte.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun