Aldrig har jag så ofta som under de senaste månaderna av bekanta blivit ombedd att förklara vad som pågår i politiken. Och aldrig har jag haft så svårt att urskilja ett logiskt och rationellt mönster i händelseutvecklingen. Stegvis har misstanken stärkts. Någon håller på att gå på den stora Blåsningen, skriver Lars Tobisson.
I torsdags, den 14 mars, kom Margot Wallström till Utrikesutskottets sammanträde. Egentligen borde vi ha tagit emot med kaffe och tårta. Det händer nämligen rätt sällan att Sveriges utrikesminister uppsöker sitt fackutskott i riksdagen, skriver Hans Wallmark.
Liberalernas petning av Cecilia Wikström från första platsen på Liberalernas valsedel inför EU-valet föranleder ett antal reflektioner bortanför från påståenden om girighet och tidsbrist. Ingen av dem reflekterar speciellt väl på Liberalerna som parti, skriver Örjan Hultåker.
Trots att den i så stor utsträckning förs av dem som anser att kulturen står över simpla ekonomiska lagar så handlar kulturdebatten väldigt ofta om pengar, pengar och pengar. Det är inget konstigt med det, kulturpolitisk debatt handlar om kulturpolitiken, som i hög grad bedrivs genom offentliga budgetar. Till skillnad från kulturen som samhällsområde, skriver Peter J Olsson.
Den moderna feminismens deterministiska avarter hävdar gärna att kvinnor är lite mjukare, lite snällare, helt enkelt lite bättre än män. Har man gått på det resonemanget är det inte konstigt att man ser IS kvinnliga terrorister som lurade, kuvade småflickor. Men även kvinnor begår krigsbrott, och har precis lika stort ansvar för sina handlingar som alla andra, skriver Amanda Wollstad.
”Den allra fånigaste kvasikomplimang man som kvinna kan få av en man (förutom den välmenta Det är klädsamt med kurvor..) är att vederbörande tror att ’Världen vore bättre om bara kvinnor bestämde eller hade mer makt’. Det enda rimliga svaret på frågan är att villkora sitt ja med tillägget att ’om man med kvinnor menar en sådan som Margaret Thatcher så är jag beredd att hålla med.’”
Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt. Dock knappast för Sverige, konstaterar Staffan Wennberg.
Politiska skandaler är inget nytt, men de tycks ha blivit en betydligt mer vardaglig del av politiken. Det skymmer andra och viktiga politiska frågor och raserar förtroendet för makten. Så varför riskerar så många sitt anseende för kaffepengar, funderar Peter J Olsson.
