Print Friendly

Hur får vi en robust kultur?

Av Peter J Olsson | 15 mars 2019



Trots att den i så stor utsträckning förs av dem som anser att kulturen står över simpla ekonomiska lagar så handlar kulturdebatten väldigt ofta om pengar, pengar och pengar. Det är inget konstigt med det, kulturpolitisk debatt handlar om kulturpolitiken, som i hög grad bedrivs genom offentliga budgetar. Till skillnad från kulturen som samhällsområde, skriver Peter J Olsson.

Den är i mycket hög grad individuell och både bedrivs och finansieras av konsumenter och utövare själva. Frågan är om det finns många samhällssektorer som är så privatiserade? Det mesta är ju dessutom i vårt land lagligt, även om honnörsordet om att konsten ska vara provocerande och tankeväckande til syvende og sidst sällan gäller.

Att kultur inte bara är pengar ser man på hur den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke förändrat de statliga museerna genom att dra ner på kunskapsförmedling och folkbildning för att i stället öka identitetspolitik och folkuppfostring. En förändring som borde stött på mer motstånd från borgerligt håll.

Det som istället ofta stöter på motstånd är varje justering av kommunala kulturbudgetar, framförallt sådana som görs av borgerliga politiker. När socialdemokrater skär ner tas det förstås inte heller nådigt emot av dem som försörjer sig på bidragsmedlen, men tonen är ändå oftast lite lågmäldare.

Som exempel kan vi ta Region Skåne, där jag verkar som politisk tjänsteman för den styrande alliansen. Vid tillträdet i höstas befanns ekonomin för regionen vara i våldsam obalans samtidigt som vårdköerna hade ökat. Alliansen ställdes inför uppgiften att både skapa ordning och reda i ekonomin – en uppgift som kommer att ta minst en mandatperiod – och pressa tillbaka köerna – vilket kanske kräver två perioder. För att åstadkomma detta kom man fram till att det behövdes en kombination av åtgärder: Skattehöjning och satsning på den nära vården, samt en stram utgiftspolitik i övrigt. Bland annat gällde detta kulturnämnden som fick en budgetminskning på cirka fem procent. Regionens främsta anslag till den dyraste delen av regionkulturen, Malmö opera, går en annan väg och skrevs upp något, om än inte med index.

Kulturnämnden valde att hantera sim minskade penningpåse genom att skydda kärnverksamheten, institutionerna inklusive de stora ”fria” teatrarna med fast bidrag, samt barn- och ungdomskultur. En viss minskning fick alla genom att indexeringen inte sker fullt ut. Men huvuddelen togs på administrationen samt att lösa projektmedel som söks varje år togs bort för 2019. Dessa projektmedel har aldrig varit avsedda som återkommande verksamhetsstöd, utan till exempel hjälp till att starta upp verksamheter. 80 procent av dem som söker har inte heller tidigare fått sin ansökningar beviljade.

Besluten har väckt kritik från många, även om upprördheten i folkdjupet inte tycks särskilt stor – där har besluten att dra in vissa dåligt utnyttjade bussavgångar väckt mer harm.

Kulturrådet tog så chansen att knäppa en borgerligt styrd region på näsan och minskade sina anslag med ett par procent. Att kulturrådet under flera år skrivit upp dessa anslag med bara en procent – alltså inte värdesäkrat dem – nämndes i sammanhanget inte.

Sanningen är att Region Skåne även efter justeringen nedåt ligger i mittfältet av svenska regioner – om man ser till utgifter per invånare. Genom att Region Skåne de närmaste decennierna kommer att investera många tiotals miljarder i upprustning och nybyggen av sjukhusbyggnader leder till att man samtidigt ökar inköpen av konst kraftigt. Ett nog så positivt besked för bildkonstnärer.

Debatten har varit hätsk och ofta inte haft mycket med de verkliga sakförhållandena att göra. Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal bortsåg från alla fakta när hon i början på februari framförde sin konspirationsteori i tidningen: Detta var en anpassning till Sverigedemokraternas kultursyn och budget i avsikt att få stöd från dem.

Hade hon gått till källorna så hade hon funnit att SD inte stödde Alliansens budget utan hade eget förslag, där kulturen förvisso hade ännu mindre än i alliansbudgeten. Men de enda som låg på samma summa och samma neddragning som Alliansen var Socialdemokraterna! Men den konspirationsteorin passade tydligen inte SDS kulturchef, utan hon måste se sverigedemokraterna i varje buske.

Det offentliga Sverige står inför en utmaning de närmaste decennierna. Demografi, migration och krav på stora investeringar kommer att sätta press på budgetarna. I stor utsträckning måste politiker och väljare fråga sig vad som är genuina offentliga kärnuppgifter och sköta dem.

För Region Skånes del kan jag personligen tänka mig att det kulturpolitiska uppdraget är att klara de stora kulturinstitutionerna och bidra till kulturarvets infrastruktur. Vårdens lokaler behöver också utsmyckas och kulturens positiva egenskaper i vårdsituationer tas tillvara. Bara dessa uppgifter kommer att ta ordentlig plats, och andra skulle nog gärna se ett ännu snävare uppdrag.

För alla som är kulturskapare, arrangörer och aktörer på kulturmarknaden tror jag att framtiden kommer att kräva att man hittar betalningsflöden som inte enbart kommer från den offentliga skattkistan. Ska man ha en robust verksamhet är det viktigare att vara beroende av många människors beslut om små belopp än av stora anslag vid enstaka beslut, något som givetvis också gäller beroende av enstaka privata mecenater.

Swish, patreon, kickstarter och många andra metoder är förhoppningsvis bara början på ett nytt sätt att se på kulturfinansiering. Och de skånska konstrundorna är ett decennier gammalt sätt att skapa en fungerande marknad där konstnärer kan möta sin publik, och få deras pengar.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Den svarte mannens börda

SNB:s skribentskola

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism