Print Friendly

Blåsningen

Av Lars Tobisson | 15 mars 2019



Aldrig har jag så ofta som under de senaste månaderna av bekanta blivit ombedd att förklara vad som pågår i politiken. Och aldrig har jag haft så svårt att urskilja ett logiskt och rationellt mönster i händelseutvecklingen. Stegvis har misstanken stärkts. Någon håller på att gå på den stora Blåsningen, skriver Lars Tobisson.

Men vem då? Eller är det någon som planerar storstöten Agaton? Mot vem?

Låt mig påminna om vad som hänt. Alliansen gick till val 2018 på löftet att avsätta Stefan Löfven som statsminister och att i hans ställe välja Ulf Kristersson. Så snart det var möjligt efter valet röstade man – med direkt och avgörande stöd från Sverigedemokraterna – bort regeringen Löfven.

Tidigt valde också allianspartierna – återigen med stöd från SD – moderaten Andreas Norlén som talman. Sedan röstade de med förnyad hjälp från SD igenom Alliansens och Ulf Kristerssons förslag till budget.

Så långt inget oväntat eller konstigt. Men när det sedan gällde att utse en statsminister, som vore lämpad att genomföra denna budget, tvekade Centerns och Liberalernas ledare. De ville sondera mera med Löfven. De ville inte ha stöd från SD. När talmannen föreslog Ulf Kristersson som statsminister, röstade de nej.

Därmed förelåg ett fullbordat grovt svek från mittenpartiernas sida. Anmärkningsvärt, men inte direkt oväntat för den som varit med förr.

Efter många turer under åtskilliga veckor, då Lööf och Björklund medverkar till att rösta bort Löfven en gång till, vänder sig nämnda Lööf och Björklund till samme, flera gånger tilltvålade Löfven och begär att han med sina socialdemokratiska och miljöpartistiska statsråd skall sitta kvar och föra en borgerlig politik.

Nu osar det katt! Men Löfven låter sig inte provocera utan kommer snällt tillbaka med en lista medgivanden. När Lööf tycker att dessa inte räcker för att det skall bli ett liberalt program, blir det nya förhandlingar, där Löfven gör – det skall medges – betydande eftergifter, bland annat inom arbetsrätten och bostadspolitiken. Dessutom säger han burdust upp bekantskapen med sin gamla kompanjon Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet.

Vad är det som händer?

Givetvis ligger det ett särskilt värde i att inneha regeringsmakten. Man förfogar ensam över mycket av statens beslutsrätt, utnämningsmakten etc. Och visst måste det kännas härligt för Löfven att se Alliansen splittrad. Men är det värt priset att socialdemokratiska statsråd skall argumentera för och driva igenom ståndpunkter och förslag, som man bekämpade i valrörelsen? Finns det här ett samband med att det försvagade Miljöpartiet får behålla alla sina fem platser i regeringen?

Mystiken tätnar, när Annie Lööf gör klart att hon inte själv skall vaka i regeringskansliet över genomförandet av uppgörelsens 73 punkter. Hon väljer att i stället bedriva liberal oppositionspolitik i riksdagen. Oppositionspolitik mot vadå? Mot det liberala regeringsprogrammet?

Här tycks trianguleringen nå nya, hittills oanade höjder. Med triangulering menas att man tar över populära delar av motståndarens program. Men det går inte i längden att driva en annan politik än sin egen. Det uppstår osäkerhet om var partiet egentligen står. Den som hastigt på olika områden byter ståndpunkt får räkna med att förtroendet försvagas.

Tanken svindlar! Kan det rentav vara så att någon tänkare i Stefan Löfvens närhet kommit fram till att i det nya politiska landskap med stor icke-socialistisk majoritet som SDs framgång skapat måste S för att inte komma ur fokus röra sig högerut. Innerst inne vill kanske ledande socialdemokrater själva inta de positioner som uppgörelsen med C och L påbjuder och som dessa partier kan ges skulden för i debatten med partivänstern.

Vilken blåsning det skulle vara!

Regeringsbildningen har medfört en växande osäkerhet om var olika partier står. Oron och förvirringen blir bara större, om åsikts- och partnerbytena fortsätter, något för Annie Lööf att begrunda, när hon axlar sin oppositionsroll i kammaren.

Medan stormen rasar och skapar nya samarbetsmönster och frontlinjer mellan de etablerade partierna, seglar Jimmie Åkesson – ostörd i en egen sjö bredvid – för slacka skot mot nya valframgångar.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism