”Ungern följde 1848 blott en tradition, som går tillbaka ända till 1200-talet. Liksom i England adeln utfärdade Magna Charta som skydd mot en svag och perfid konung, så tvingade Ungerns magnater den olycksalige kung Andreas II att utfärda den »gyllene bulla», som skulle trygga adelns personliga frihet och yttranderätt, och jus resistendi, rätten till motstånd mot en kungamakt, som skulle kränka de nationella rättigheterna, författningen.”
Dagens politik skyr osäkerheten och ser det som sin plikt att reducera den till risk och sedan dessutom att minimera risken. Hela den processen är grundbulten i det förmynderi som Bohman skyr i sina texter. Förmynderiets grundläggande form är risken: att utifrån en osäkerhet räkna fram en risk och sedan utveckla politiska instrument för att minimera denna risk på bekostnad av individens egenmakt och rådighet.
Det är viktigt att komma ihåg att det var så här Israels historia började, bara några år efter Auschwitz befrielse. Världen såg på och väntade sig att judarna ännu en gång skulle drabbas av en fruktansvärd katastrof. Så mycket var löftet om ett tryggt hem för världens judar värt. Tryggheten fick judarna stå för själva. Bara en handfull av de stater som röstat för delningsplanen i FN gjorde något för att den skulle kunna förverkligas.
Zhang avfärdar uppfattningen att Kinas extraordinära framgång är ett resultat av statens viktiga roll. Denna feltolkning är utbredd i väst, men den blir också allt vanligare i Kina, där vissa politiker och forskare tror att förklaringen till landets framgång ligger i en särskild kinesisk modell.
Statsvetaren Gunnar Falkemark gör i boken Avundsjuka i politik och samhälle en imponerande bred genomgång av avundsjuka. Falkemark går igenom begrepp och teori och ser hur avundsjuka behandlats i filosofi och kultur. Särskilt intressant är ett antal historiska nedslag såsom avundsjukan i den antika världen liksom avundsjukans betydelse för de franska och ryska revolutionerna.
Det var ett lovvärt initiativ. Att anordna ett högnivåmöte om minnet av förintelsen och antisemitism över huvud taget. Att göra det i Malmö, staden som förutom allt annat blivit ökänd för situationen för stadens judar. Men den kvardröjande bilden är av polisavspärrningar, undangömda böcker och familjer som lämnar.
”De första problemen uppstod vid själva regeringsbildningen. Miljöpartiet, som avskaffat partiledarfunktionen och i stället höll sig med flera ”språkrör”, kunde inte acceptera den auktoritärt klingande benämningen statsråd. statsråden kom därför att kallas ”statsrör”. Någon statsminister skulle inte utses. Posten som ordförande vid regeringens sammanträden skulle alternera mellan ”statsrören”. Byte av ”huvudledning” skulle ske varje månad.”
Nu är det så självklart att den israeliska regeringen och dess politik kan kritiseras lika väl som varje annan regerings politik kan kritiseras. Men när kritiken och attackerna avser landet Israel, dess existens, när den är aggressivare mot regionens enda demokrati än mot dess despotier, då handlar det om något annat. Nämligen en syn på Israel som följer antisemitismens logik.
