Print Friendly

Syftar Sovjet till krig

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

; ‘
\
SYFTAR SOVJET TILL I(RIG?
Au kapten ARNE STADE
»På grund av Sovjetunionens isolationistiska politik veta vi föga
eller intet om de planer, som förberedas i Kreml. Det ligger någonting
onaturligt och direkt skrämmande i att en stormakt i det 20: e århundradet till den grad mörklägger sin politik och isolerar sig från
omvärlden.»
Norske utrikesministern Halvard Lange (Sept.1952).
»Jag vill inte väcka någon falsk optimism till livs, och därför måste
jag ta avstånd från den omotiverade och farliga tankegången, att en
potentiell angripare inte vill krig, inte är redo för krig och inte heller
önskar forcera fram ett krig.»
Atlantpaktsöverbefälhavaren, general
Matthew Ridgway (Okt. 1952).
Vänskaps- och biståndspakten mellan Sovjetunionen och Kommunist-Kina av den 14 februari 1950 förutsatte, att »de Höga Fördragsslutande Parterna» skulle komma att konsultera varandra i
alla viktigare internationella frågor berörande deras gemensamma
intressen. I och för sig låg det därför intet särskilt anmärkningsvärt i att Kommunist-Kinas premiär- och utrikesminister Chou
En-lai på sensommaren 1952 avlade ett nästan månadslångt besök
i Moskva. I fördraget hade ryssarna bl. a. förbundit sig att före
ingången av år 1953 utrymma det strategiskt viktiga basområdet
kring Port Arthur samt att till Pekingregeringen återställa den
östmandsjuriska järnvägen. Redan detta kunde vara fullgod anledning till att nu upptaga direkta förhandlingar mellan representanter för de båda berörda regeringarna. Det fanns också skäl
att tro, att Mao Tse-tung redan av prestigeskäl vore ytterst angelägen att återfå den fulla suveräniteten över hela Mandsjuriet.
Den uppgörelse, varom man efter fyra veckors förhandlingar
slutligen enades i Moskva, kunde i betraktande härav verka både
förvånande och förvirrande. Det föreföll nämligen närmast, som
om Stalin hade »snuvat» Mao, såsom en kommentator en smula
drastiskt nonchalant uttryckte saken. Det måste ha suttit hårt åt,
menade han, innan Mao Tse-tung kunnat förmås att avstå från
192
Syftar Sovjet till krig?
kravet på Port Arthurs återlämnande. Att Mao i alla fall tycktes
ha gjort det, »tydde utan tvivel på att hans position i Moskva
betydligt försvagats» (T. N o r w i d i Stockholms-Tidningen, 26
sept. 1952). Det föll tydligen icke denne kommentator in, att det
icke sällan kan vara en klok och riktig politik att tillfälligt avstå
från smärre fördelar för att i stället kunna vinna ett högre syfte.
Blott några dagar efter det att den nya överenskommelsen mellan Sovjet-Ryssland och Kommunist-Kina hade undertecknats,
blev Moskva skådeplatsen för ett annat evenemang av solenn och
remarkabel natur. Den 5 oktober öppnades nämligen i Kreml en
kommunistisk partikongress, den nittonde i ordningen men den
första sedan utbrottet av det andra världskriget 1939.
Redan den påfallande tidsintervallen mellan den 18:e och den
19:e kongressen förklarade delvis den stora uppmärksamhet, som
händelsen tilldrog sig, kanske inte minst utanför »järnridån». Först
och främst aktualiserades nu frågan, vilken orsaken kunde ha
varit till att partikongressen icke tidigare blivit sammankallad.
I andra hand ställde man sig frågan, vilka skäl som kunde tänkas
ha motiverat kongressens inkallande just till den ifrågavarande
tidpunkten.
Något direkt svar på den första frågan, dvs. rörande det långa
dröjsmålet – enligt gällande statuter skulle partikongress avhållas vart tredje år – lämnades icke officiellt, och någon verkligt plausibel förklaring framkom icke heller i övrigt. – Beträffande orsakerna till den valda tidpunkten för kongressen gåvos
däremot vissa antydningar från vederbörligt håll i Moskva.
Det f. ö. icke blott antyddes, utan sades rent ut, att »en av huvudpunkterna på dagordningen» varit att låta kongressen fastställa
riktlinjerna – utformade som direktiv till partiets centralkommitte och Sovjetunionens ministerråd – för den femte ekonomiska
femårsplanen, avseende åren 1951-1955. Denna förklaring var
märklig ur åtminstone två synpunkter. För det första hade ju
.den fjärde femårsplanen – den första efterkrigsplanen – kunnat
både fastställas och genomföras utan att det därför ansetts nödvändigt att inblanda partikongressen. För det andra måste man
fråga sig, varför denna- om det nu ansågs riktigast att femårsplanens huvudlinjer godkändes av en partikongress – då icke
hade sammankallats förrän närmare två år efter det att planen
redan hade trätt i kraft. Vid en så sen tidpunkt var det ju svårligen längre möjligt för kongressen att ens till skenet utöva något
reellt inflytande på planens principiella utformning.
193
”‘l
Arne Stade
Knappast heller kunde det ostentativt framhävda kongressbeslutet att avskaffa den s. k. politbyrån och ersätta denna med ett
presidium ha varit mera än på sin höjd en förevändning för partikongressens sammankallande. Det hette, att det sålunda rekonstruerade organet skulle komma att bättre svara mot de »funktioner»,
som dittills utövats av politbyrån. Om därmed skulle förstås, att
åtgärden vore ägnad att låta parti och stat helt gå upp i varandra,.
må förklaringen ha varit adekvat. I sak var nämligen ändringen
närmast formell, bortsett från att medlemsantalet betydligt utökats, jämfört med den förutvarande politbyråns. Det mest anmärkningsvärda nya inslaget utgjordes av fyra högre partifunktionärer från tre politiska nyckeldistrikt, nämligen Leningrad,
Tjeljabinsk och Ukraina (sistnämnda 2 representanter). Denna
förstärkning kunde möjligen ha en signifikativ innebörd – liksom
även framhävandat av Malenkovs personliga förrangställning –
men, som sagt, icke gärna gälla som raison d’etre för en så vidlyftig apparat som en kommunistisk partikongress måste anses
vara.
Vad själva »förhandlingarna» beträffar, måste en utomstående
kanske mest frapperas av de hätska utfall mot Förenta staterna,
som förekommo framför allt i Malenkovs tal – det må här erinras
om, att endast några dagar tidigare den amerikanske ambassadö-
ren i Moskva, Rysslandsexperten George F. Kennan, officiellt hade
förklarats som persona non grata. Anmärkningsvärt var också,
att Moskvakongressen synbarligen hade synkroniserats med en till
Peking förlagd s. k. »fredskonferens» för Asien.
En avsiktlig synkronisering förelåg tydligen också, då Stalin
dagarna före partikongressens öppnande i tidskriften Bolsjevik
lät publicera en femtio sidor lång artikel över ämnet »Socialismens
ekonomiska problem i Sovjetunionen». I detta budskap inskärptes
bl. a. den alltjämt oförändrade giltigheten av den kommunistiska
dogmen om kapitalismens slutliga undergång och de »oundvikliga»
motsättningarna och striderna mellan de kapitalistiska staterna
inbördes, vilka måste föregå upprättandet av kommunismens tusenårsrike. I mera konkreta vändningar bekände Stalin sin förvissning om »att det kapitalistiska England och efter England
det kapitalistiska Frankrike i det långa loppet komma att bryta
med USA och gå tillsammans i konflikt med USA …».
Vad är deU må väl en och annan läsare utbrista. Vad kan månne
Stalin ha menaU
Naturligtvis är det riktigt – och kanske t. o. m. »oundvikligt»
194
Syftar Sovjet till krig?
– att både latenta och öppna motsättningar av ekonomisk och
politisk art existera inom den icke-kommunistiska världen. Men
därifrån och till öppen fejd är det ju dock ett betydande steg,
så betydande t. o. m., att man måste betvivla, att Stalin själv kan
ha trott på sin förkunnelse. Skulle då uttalandet alltså ha haft
ett enbart taktiskt eller »ostensibelt» syfte~ I svaret på den frågan
ligger måhända även nyckeln till förståelse av det verkliga – om
också icke officiellt utsagda – syftet med hela den välregisserade
19:e partikongressen.
Syftar Sovjet till krig~
Då det gäller att bedöma en fråga av så allvarsdiger innebörd
och vittgående räckvidd, bör det naturliga och mest närliggande
vara att i första hand undersöka, i vad mån sovjetregimens egna
teoretiker och aktiva ledargestalter formulerat några principiella
– och allvarligt menade – uttalanden i ämnet. Med andra ord:
vilken är egentligen kommunismens grundinställning till kriget,
närmast då såsom medel att realisera politiska syften~ I detta
sammanhang bör f. ö. observeras, att frågeställningen är dubbelbottnad, i så måtto nämligen att det för kommunistisk uppfattning
innebär en väsentlig skillnad, om det gäller krig inom den »kapitalistiska» världen eller mellan denna och den kommunistiska. Det
var ett krig av den förra typen, som Stalin möjligen alluderade
på i sin magistrala textutläggning inför partikongressens öppnande.
Tesen om »oundvikligheten» av krig och tvedräkt mellan de
»kapitalistiska» staterna inbördes har alltid intagit ett centralt
rum i den kommunistiska ideologien och tillmätts en betydelse vida
övergående den rent akademiska. Den tankegång, som kan destilleras fram ur den hithörande ymniga fraseologin, berördes för
några år sedan, i samband med en analys av Rysk imperialism,
utav »en kännare av sovjetrysk politik, som en längre tid varit
verksam i Moskva», men som »På grund av sin ställning måste
förbli anonym (Dagens Nyheter, 10 april 1949).
»Ända från Sovjetunionens grundande», skrev denne Rysslandskännare, >>har en av de viktigaste bolsjevikdogmerna varit på-
ståendet att de kapitalistiska staterna aldrig kan bilda en enhetsfront mot Sovjetunionen; deras inbördes tvistigheter är för stora.
– – – I skydd av detta antagande, som av Lenin upphöjdes till
ett axiom, har bolsjevikledarna opererat i omkring 30 år.» Den
sakliga motiveringen för denna doktrin ligger helt enkelt däri,
195
..
Arne Stade
att den utgör förutsättningen för »att den speciellt ryska erövringstaktiken skall vara möjlig». När det nu i alla fall lyckades för
ett stort antal »kapitaliststater» att till värn mot sovjetrysk aggressivitet sammansluta sig i Atlantpakten, blev detta för kommunisterna ett hårt slag och en allvarlig tankeställare. »Den som närmare känner bolsjevismen, vet att den i hög grad bygger på dogmer.» Då den dogm, som hade varit nästan en hörnsten för hela
byggnaden, nu begynte svikta, »måste det uppstå oro och skräck».
Tankelinjen härifrån och till Stalins trosbekännelse i »Bolsjevik»
om oundvikligheten av kapitaliststaternas inbördes söndring tyckes ligga ganska blottad. Så mycket egendomligare kunde därför
den »intervjm förefalla, som Stalin den 17 februari 1951 gav en
medarbetare i Pravda, och vari han »besvarade en rad av denne
framställda frågor rörande utrikespolitiska problem». Vid detta
tillfälle undvek nämligen Stalin att ingå på den »oundvikliga»
splittringen de kapitalistiska staterna emellan. I stället kastade
han sig direkt in på den andra fundamentala tesen, den om oundvikligheten av ett krig mellan världskommunismen och världskapitalismen. Tillfrågad huruvida ett nytt världskrig vore oundvikligt gav Stalin det underfundiga svaret: »Nej. Åtminstone för
närvarande [under år 195H] kan man inte anse det vara oundvikligt». Men, tillade han hotfullt, kriget kunde bli oundvikligt,
såvida inte »de fredsälskande krafterna» i Förenta staterna, England och Frankrike själva toge fredens sak om hand och oskadliggjorde de »efter ett nytt krig törstande, aggressiva krafter», som
»dirigerade de reaktionära regeringarna». M. a. o., om kommunisterna lyckades komma till makten, behövde det inte bli något
krig, i annat fall kunde kriget bli »oundvikligt». Det skulle emellertid då komma att bli ett »rättfärdigt krig», och ett sådant kunde
endast sluta på ett sätt: »med inkräktarnas nederlag». Ett sådant
»rättfärdigt krig» var det, som nu pågick i Korea; även där var
sålunda den slutliga utgången på förhand given. Huru, frågade
Stalin, skulle väl de amerikanska och brittiska soldaterna kunna
slåss med någon entusiasm, då de ju själva måste inse, »att det
krig, som påtvingats dem, vore ytterst orättfärdigt».
Man uppmärksammar här bl. a., att Stalin visserligen icke bestred möjligheten av ett nytt världskrig men ej heller urgerade
»oundvikligheten» av ett sådant. Ännu längre i uppmjukad tolkning av dogmens innebörd gick en av kommunismens teoretiker,
I. S e l e z n e v, i septembernumret 1951 av tidskriften Filosofiens
frågor. Seleznev ifrågasatte självfallet icke i och för sig giltig- 196
Syftar Sovjet till krig?
heten av den marxistisk-leninistiska tesen om krigets oundviklighet. Naturligtvis hade denna varit fullt riktig på sin tid. Men,
lät han förstå, under de ändrade »historiska betingelser», som numera vore rådande, finge tesen kanske icke fattas alldeles bokstavligt.- Emellertid- underströk några månader senare (mars
1952) en annan kommunistteoretiker, professor K r e t o v, i ett
radioanförande – hade bolsjevikerna aldrig varit och vore alltjämt icke anhängare av tanken på »fred till varje pris».- »Rättfärdiga krig», med syfte att »befria arbetarna i alla länder från
kapitalismens ok», hade man principiellt ingenting att invända
emot. Sådana måste man också i fortsättningen räkna med, så
länge som imperialismen och kapitalismen ännu icke hade upphört
att utgöra hot mot en »Verklig fred».
Detta låg helt i linje med vad Stalin för sin personliga del så
tidigt som 1930 hade bekänt i ett förtroligt brev till Maxim Gorki,
varur följande må citeras:
»Vi är inte emot alla krig. Vi är emot det imperialistiska kriget så-
som varande ett kontrarevolutionärt krig. Men vi är för det anti-imperialistiska revolutionära befrielsekriget, trots att ett sådant krig,
som välbekant är, inte är fritt från ‘blodsutgjutelsens fasor’ utan snarare är fullt av dem.»
Detta kan tyckas vara klara verba, vilka icke borde kunna missförstås. Visserligen skrevs brevet ifråga för mer än 20 år sedan.
Men att Stalin icke sedan dess kommit på andra tankar synes
framgå redan därav, att aktstycket fått komma med i det 1950
utgivna 12:e bandet av Stalins samlade skrifter.
På västerländskt, icke-kommunistiskt, håll brukar det ju vara
ett rätt vanligt resonemang, att Stalin i själva verket torde vara
mycket betänksam mot sådana krigiska äventyrligheter, som Hitler på sin tid med förkärlek brukade praktisera. Man har t. o. m.
i detta sammanhang präglat uttrycket »schakalimperialism» för
att markera den föregivna olikheten mellan å ena sidan den form
av imperialism, som bär Stalins signum, å andra sidan den »panterimperialism», som företräddes av Hitler och före honom av en
Napoleon. Åtminstone delvis var det väl just dylika vaga distinktioner, som lågo till grund för den »policy of containment», som
G e o r g e F. K e n n a n förordade i julinumret 1947 av tidskriften Foreign Aftairs, och som faktiskt kom att bilda utgångspunkten
för Förenta staternas praktiska utrikes- och militärpolitik under
de år som följde. – Det skall ingalunda bestridas, att föreställningen om kommunismens schakal- och mullvadsinstinkter har
15- 533444 Svensk Tidskrift 1953 197

Arne Stade
fog för sig. Men den innehåller av allt att döma endast en del av
sanningen. Kommunisterna ha visserligen klarare än de flesta
fattat, att det existerar även andra betvingelsemetoder än de militära. Men detta har sannerligen icke förlett dem att nedvärdera
och underskatta de senares betydelse. Icke all teori är praktiskt
betydelselös, därför att den är grå.
Detta konstaterande ställer hela problemet på sin spets. Får
man då verkligen taga bokstavligen för kontant, vad de marxistiskleninistiska dogmerna förkunna, och följaktligen tillmäta dem en
praktiskt-politisk relevans? År det inte fastmera här fråga om
en närmast av slentrian och ett slags pietetsskäl bibehållen och
vårdad ideologisk överbyggnad, som egentligen redan överlevt sig
självT
Önsketänkarna må inbilla sig dylikt – och de göra det förvisso
också. Det betänkliga är, att de ofta ha ambitionen att vilja göra
även andra delaktiga av sin tro.
En sådan person är engelsmannen E d w a r d C r a n k s h a w,
författare till boken Russia by daylight eller – som den amerikanska upplagans titellyder- Cracks in the Kremlin wall (London & New York 1951), hos vilken önsketänkandet nära nog blivit
upphöjt till ledande princip. »We are so afraid of wishful thinking», utbrister han med lätt arrogans, »that many of us have
stopped thinking altogether.»
Ingenting kunde vara oriktigare, söker Crankshaw intala sina
läsare, än att föreställa sig, att Stalin verkligen skulle mena något
med vad han har talat och skrivit angående sina världsrevolutionära planer. »If this book does nothing else but make that much
clear, it will have served its purpose …» Diktatorn i Kreml och
hans paladiner äro i grund och botten ingenting annat än en
samling opportunister och konjunkturryttare, som handla efter
lägenhet och inte hänga upp sig på några teoretiska principer
och dogmer. – För all del, han har bedömt och spått fel tidigare,
det erkänner Crankshaw ärligt nog. Och naturligtvis: »opinions
are opinions»! Men det är i alla fall hans fasta tro, som han hoppas
bli salig på, att någon verklig krigsfara icke existerar och inte
heller kommer att uppstå, »at least in this generation».
Crankshaw’s antagligen välmenta men motsägelsefyllda och
stundom nästan tendentiöst okritiska resonemang skulle knappast
behövt tagas så seriöst, hade det inte varit för den omständig·
heten, att Crankshaw ett par år efter krigets slut råkat i sin egen- 198
————————————————4
Syftar Sovjet till krig?
skap av journalist under någon tid få vistas i Moskva och väl
främst på denna grund flerstädes kommit att gälla som en Rysslandsexpert par preference. Hans med rätt pretentiösa åthävor
serverade åsikter och påståenden stödjas emellertid sällan genom
någon saklig dokumentering eller ens logisk motivering. – Dess
bättre är nu Crankshaw dock icke den ende »forskare», som gett
sig i kast med ämnet.
I en nära nog till övermått väldokumenterad, kritiskt analyserande studie, framlagd i januarinumret 1951 av Foreign Affairs,
har den framstående amerikanske vetenskapsmannen och diplomaten G e o r g e M o r g a n, under signaturen »Historiens», ingå-
ende behandlat den marxistiskt-leninistiska »teoriens» betydelse
för kommunistledarnas praktiska handlande.
Enligt Morgan utgör »teorien» själva den innersta, massiva
kärnan i den ideologiska tankebyggnaden (om formuleringen tilllåtes). Denna kärna omges av ett nästan lika hårt skikt, kallat
»programmet». Detta inrymmer den principiella politiska målsättningen. Utanför det programmatiska skiktet vidtager ett mjukare
och mera tänjbart skikt. Det är »strategien», de mer eller mindre
långsiktiga aktionsplanerna. Alltsammans omhöljes av ett yttre,
poröst skal, »taktiken». Därmed förstås det efter det aktuella lägets
behov och möjligheter avpassade praktiskt-metodiska tillvägagångssättet.
»Taktiken», och i viss utsträckning även »strategien», äro närmast att uppfatta som rena förbrukningsvaror. Sedan de fyllt sin
uppgift eller icke längre motsvara sitt ursprungliga ändamål, kasseras de utan vidare för att bereda plats åt något nytt och bättre.
Därav kommunisternas många förbryllande och skenbart planlösa
försöksmanövrer och tvärvändningar. Vad som däremot icke ändras, aldrig tummas på, hur än de yttre konjunkturerna må skifta,
det är den grundläggande målsättningen, »programmet», och den
ideologiska kärnan, »teorien». Dessa ha axiomatisk dignitet, representera tidlösa sanningar.
För normal, västerländsk uppfattning måste väl en dylik benhårt doktrinär syn på det politiska handlandet te sig både löjlig
och verklighetsfrämmande. Men kommunisterna själva finna den
minst av allt löjlig, och de mena blodigt allvar. Det är, i dag som
är, allt fortfarande den marxistisk-leninistiska doktrinen och »icke
några personliga ideer eller ens i mer än begränsad utsträckning
de utländska makternas åtgöranden», som ytterst bestämmer Sovjets utrikespolitiska handlande, såsom förre brittiske Moskva- 199
.>’
\
..
Arne Stade
ambassadören, Sir D a v i d K e l l y, stödd på personlig erfarenhet, har betygat (Rysk facit: artikel återgiven i Aftontidningen,
14 januari 1952).
»The statesmen and peoples of the West will neglect this theory
at their peril», tillägger en annan Rysslandskännare, J u l e s
M e n k e n, i en uppsats om Soviet and W estern strategy i årspublikationen Brassey’s Annual för 1951.
Det finnes säkerligen ingen som helst anledning att ifrågasätta
uppriktigheten hos den talare på 19:e partikongressen, vilken presterade bl. a. följande retoriska praktblomma:
»Vårt parti är starkt därigenom att det i hela sin verksamhet låter
leda sig av den marxistisk-leninistiska teorien. – – – Lenin och
Stalin förband ständigt, vid varje historisk vändning, marxismen med
epokens konkreta praktiska uppgifter och visade genom sin skapande
tillämpning av Marx-Engels lära, att marxismen inte är någon död
dogm utan en levande vägledning till handling.»
Sålunda talade Malenkov, »tronföljaren».
* *
*
Uttrycket »avhoppare» har ingen särskilt god klang i flertalets
öron; ej heller brukar den s. k. »avhopparlitteraturem åtnjuta
något högre anseende för vederhäftighet och oväld. Kanske rör
det sig här delvis om fördomar utan saklig grund, vilkas praktiska
konsekvenser emellertid kunna bli ödesdigra. Denna reflexion må
icke uppfattas som en rekommendation till okritiskt anammande
av vilka sensations-»avslöjanden» som helst. Men det gives en form
av hyperkriticism, som kan vara nästan ännu farligare än okritisk
godtrogenhet. Påståendet må beläggas med ett konkret och närliggande exempel.
På våren 1950 utkom i New York ett arbete med titeln Behind
closed doors. The secret history of the cold war. Det var författat
av f. d. amerikanske amiralen E 11 i s M. Z a c h a r i a s, i icke
närmare redovisat samarbete med den ungersk-amerikanske journalisten L a d i s l a s F a r a g o (Sv. övers. 1951: Bakom lyckta
dörrar). Huvudförfattaren Zacharias hade under det andra världskriget beklätt en framskjuten post inom den amerikanska marinens
underrättelseväsen och efter avgången ur aktiv tjänst ägnat sig
åt utrikespolitiskt skriftställarskap.
Allt detta må vara gott och väl men utgör naturligtvis i och
för sig ingen borgen för författarens tillförlitlighet och kritiska
200
Syftar Sovjet till krig?
omdöme. I själva verket behöver man heller inte bläddra så länge
i boken för att bli på det klara med att den nog är behäftad med
framträdande svagheter av såväl formell som saklig beskaffenhet.
Men att objektivt konstatera detta är inte detsamma som att
stämpla boken i sin helhet som »kvalificerad humbug>>, såsom en
svensk recensent fann för gott. Det må medges, att de upplysningar, som Zacharias säger sig ha inhämtat av den på eftersommaren 1949 »avhoppade» ryske översten »Chralov» (en pseudonym) kunna tyckas nog så sensationella. Men att innehållet är
sensationellt utgör dock i och för sig intet indicium för att det
nödvändigtvis måste vara fråga om ett falsifikat. Redan ur metodisk
synpunkt måste en dylik »källkritik» anses vara i lättvindigaste
laget. Det brukar ju eljest gälla som en god regel att inte kasta
ut barnet tillsammans med badvattnet.
En källkritisk granskning måste självfallet underlättas, om vederbörande uppgiftslämnare framträder med öppet visir och under
sitt rätta namn. Så har också skett i flera fall. Till genrens mera
vägande alster torde man sålunda få räkna K y r i l K a l i n o v’s
Les Marechaux sovietiques vous parlent (Paris 1950) och G r i g o r i
To k a j e v’s Stalin means war (London 1951). Båda dessa arbeten
-författade av förutvarande aktiva ryska officerare med överstelöjtnants tjänstegrad – visa sig, så långt det över huvud taget
synes görligt att kritiskt pröva uppgifternas sanningshalt, i allt
väsentligt bestå provet. Givet är ju, att man icke desto mindre
alltid måste räkna med förekomsten av dolda felkällor, såväl så-
dana av psykologisk natur som rent »mekaniska>>.
En särskilt försåtlig »felkälla» skulle det tänkbara fallet innebära, att en viss »avhoppare» i själva verket varit en utsänd agent
eller provokatör. Just beträffande Tokajev ha dylika rykten varit
i svang. Det uppgavs sålunda på senhösten 1951, att Tokajev i all
tysthet skulle ha »hoppat tillbaka» och efter återkomsten för sin
bravad belönats med befordran till generalmajor. Nu är det emellertid ett faktum, att även efter sagda tidpunkt vid skilda tillfällen tidskriftsartiklar varit synliga, signerade med Grigori Tokajevs namn. Redan häri synes ligga en dementi av ryktesspridningens verklighetsunderlag.
Allt som allt. Avhopparlitteraturen måste självfallet, liksom
andra historiska källskrifter, före utnyttjandet kritiskt prövas.
Önska vi emellertid om möjligt lyfta några flikar av den slöja,
som döljer den närmaste framtiden, ha vi helt enkelt icke råd att
a priori avvisa dessa förutvarande sovjetryska medborgares vitt- 201
i”
l
Arne Stade
nesmål, vilka »valt friheten» och hoppats finna denna väster om
»järnridån». Det kan vara lögn och överdrift, vad de lägga fram
för oss, men merendels torde deras budskap åtminstone innehålla
några puzzelbitar av väsentlig betydelse.
Till de tidigare,. mera bemärkta ryska »avhopparna» hörde, förutom Tokajev, generalen Gulisjvili, förutvarande chef för den
ryska militära underrättelsetjänsten i Österrike och i denna egenskap känd under täcknamnet »Sjaparidze». Han passerade »järnridån» redan på sensommaren 1947, med Frankrike som närmaste
färdmål. Därifrån torde han senare ha fortsatt till Sydamerika.
Under hans tillfälliga uppehåll i Frankrike lyckades det en medarbetare i tidningen France-Soir, J e a n M a u r i c e, att få en
intervju med den avhoppade ryske generalen (intervjun återgavs
bl. a. i stockholms-Tidningen, 6 oktober 1947).
Intervjun inleddes sålunda:
Maurice: »Räknar man i Sovjetunionen med möjligheten av krigh
Gulisjvili: »Ja, inom en viss tidrymd. Sovjetunionen är inte militärt
färdig ännu. Armen befinner sig under full omorganisation. Man skapar just nu dess nya form, dess nya taktik och strategi. Sovjet studerar
också de nya hemliga vapnens utnyttjande, och den nya röda armen
är därför inte färdig före 1952.»
Av intervjuns fortsättning framgick, att enligt den ryske underrättelseexpertens mening Sovjetregeringen åtminstone vid denna
tid icke föreföll att umgås med konkreta planer på att själv börja
krig. Sovjetregeringen kalkylerade med att världsläget sannolikt
komme att utveckla sig därhän, att den skulle kunna förverkliga
sina politiska aspirationer utan att för den skull behöva tillgripa
vapenmakt. Förutsättningen härför vore emellertid, att en ny ekonomisk världsdepression relativt snart inträdde, något som de
styrande i Moskva icke tvivlade på komme att ske. Skulle likväl
så inte bli fallet, kunde saken emellertid komma i ett helt annat
läge. Då måste man räkna med att, från ungefär 1952 – sedan
fabriksmässig tillverkning av atombomber samt av »raketbomber»
för mycket långa avstånd kommit i gång på allvar- Sovjet skulle
anse sig tillräckligt starkt och rustat för att i varje fall våga
taga risken av en militär kraftmätning med den icke-kommunistiska världen.
Grigori Tokajev, vilken »hoppade av» några månader senare
än »Sjaparidze», var vid ifrågavarande tidpunkt en relativt ung
man – född år 1909 – med, mänskligt att döma, lovande framtidsutsikter på den yrkesbana, som han utbildats för. Egentligen
202
Syftar Sovjet till kri.g?
var han inte militär till professionen – ehuru han innehade
tjänsteställning såsom överstelöjtnant vid ingenjörtrupperna –
utan högskolebildad tekniker och flygplanskonstruktör. Det var
närmast i sådan egenskap han tjänstgjorde vid den sovjetryska
ockupationsstaben i Berlin (Karlshorst), där han även hade som
extrauppgift att söka locka framstående västtyska tekniker och
naturvetenskapare över till östzonen för vidare befordran till Sovjet. Vid åtminstone ett par tillfällen hade han personligen sammanträffat med Stalin, då han såsom flygteknisk expert haft att
verkställa föredragningar inför den samlade politbyrån. Det var
på så sätt han blivit i tillfälle att »from Stalin’s own lips and
those of his closest collaborators» inhämta dessas innersta tankar
och planer i olika in- och utrikespolitiska frågor.
Vad Tokajev i sin för två år sedan utgivna bok – och dessförinnan i artikelserier och intervjuer – haft att förmäla om
politbyråns bedömanden och planer överensstämmer i det väsentliga med Gulisjvilis utsago. Liksom denne hävdar Tokajev, att
Stalin och hans medhjälpare vid den tid, då andra världskriget
slutade, voro bergfast övertygande om att svårartade ekonomiska
kriser inom kort skulle komma att övergå den »kapitalistiska»
världen. Den ekonomiska depressionen skulle ge kommunistpartierna i Västeuropas länder vind i seglen och tillfälle att skära
pipor i vassen. Därigenom troddes flera av dessa länder kunna
»be transformed into virtual Soviet colonies without a shot being
fired». I Kreml räknade man med att redan före 1950 på detta
sätt kunna vinna politisk kontroll över större delen av den västeuropeiska kontinenten. – Inom ett par år hade det emellertid
börjat stå klart, att Västeuropas relativt snabba ekonomiska återhämtning skulle komma dessa optimistiska beräkningar på skam.
Detta hade nödgat politbyrån att börja ompröva sina dittillsvarande militärpolitiska planer. Tokajev hyste för sin del ingen
tvekan on;t hur denna omprövning torde ha utfallit.
För att få det rätta perspektivet på Sovjetregeringens aktuella
planer måste man, anser Tokajev, gå tillbaka i tiden ända till
början av andra världskriget. Politbyrån hade vid denna tidpunkt
alls ingen åstundan att komma med i det pågående kriget, dvs.
man önskade vänta, tills utgången föreföll given. Då, men först
då, sedan sålunda de krigförande makterna ömsesidigt mattat ut
varandra, skulle kommunismens stora stund vara kommen, vägen
ligga jämnad för världsrevolutionens genomförande. Hitlers överraskande angrepp 1941 drog ett brett streck över dessa uträkningar.
203
Arne Stade
Sovjetunionen nödgades nu själv slåss för livet och därmed tills
vidare skrinlägga alla förhoppningar om världsherravälde. Som
följd av denna opåräknade vändning kom också krigets slutfacit
att bli till bitter besvikelse för Stalin och hans män – det var
någonting helt annat de hade haft i tankarna, då non-aggressionspakten med Tyskland slöts i augusti 1939. Men någon modifiering
av de från början uppställda målen kunde icke för den skull
komma i fråga. »If war could not produce their realisation, maybe
peace could!» Den »fred» alltså, som snart skulle få namnet »det
kalla kriget».
Därest likväl icke heller denna nya väg befunnes framkomlig,
då återstode endast politikens sedvanliga ultima ratio: krig med
vapenmakt. Man bedömde 1947 på ledande sovjetryskt håll, att
det komme att dröja åtminstone fem år- »nntil1952, that was»-
innan Sovjet kunde tänka på att sätta igång ett nytt storkrig.
Men avsevärt längre tid trodde man å andra sidan inte heller,
att det skulle behövas. »There is no possible doubt», understryker
Tokajev, »that, as soon as Stalin is satisfied that the U. S. S. R. is
sufficiently strong, he will give the word for a general attack on
West. There will be no warnings.»
Åtskilligt tyder på – t. o. m. om man blott ser till skeendets
utanverk – att året 1948 kom att få en avgörande betydelse för
frågan om fred eller krig. Det var flera – vart och ett för sig
kanske ganska intetsägande – symtom, vilka emellertid, systematiskt utvärderade och sammanställda, tillsammans bidrogo till
att framkalla detta svårdefinierade intryck av att ett oåterkalleligt
avgörande hade träffats och att en ny världskatastrof höll på att
målmedvetet drivas fram.
Redan ett jämförande studium av den sovjetryska militärbudgeten åren 1947/48 och framåt måste ge anledning till eftertanke.
Från krigets slut fram t. o. m. 1948 hade de officiellt redovisade
försvarsutgifterna företett en sakta sjunkande tendens. I 1948 års
budget voro något över 66 miljarder rubel (ej fullt 18 procent av
hela budgeten) anslagna till försvarsändamåL Fr. o. m. 1949 års
budget kunde man emellertid konstatera en stark successiv stegring av militäranslagen. Sistnämnda år belöpte sig militärkostnaderna till drygt 79 miljarder rubel (= 19,2 °/o), året därpå stego
de till nära 83 miljarder(= 20,1 °/o). Efter det att Koreakriget tagit
sin början 1950, tycktes stegringen av de militära utgifterna ske i
accelererat tempo: 1951 96,5 miljarder (21,3 °/o), 1952 nära 114 mil- 204
Syftar Sovjet till krig?
jarder (= 24 °/o av den totala budgetomslutningen, motsvarande
ungefär lika stor procent av hela nettonationalinkomsten).
Vad som måste komma denna våldsamma upprustning att te
sig så illavarslande var inte minst den omständigheten, att Moskva
vid samma tid började i påfallande grad intensifiera sin s. k. fredspropaganda. I all sin enkelhet betecknade denna kampanj ett snilledrag, har ambassadör Kelly anmärkt. Det skulle icke ställa sig så
lätt för motsidans eventuella propagandister att i brådrasket fundera ut och lancera ett lika suggestivt och gångbart slagord. Den
saken förstod på sin tid också Adolf Hitler, vilken inte heller var
någon klåpare, när det rörde sig om enklare demagogiska propagandatrick.
Å ven i andra stycken tycktes Stalin numera benägen att vandra
i Hitlers fotspår. Så t. ex. begynte i början av 1949 klart antisemitiska tongångar att för första gången komma till uttryck i
Sovjetunionen. – I slutet av februari uppmärksammade man,
också för första gången, att dekret från centralkommitten voro
kontrasignerade med det då ännu icke så kända namnet Georgi
Malenkov. Kort dessförinnan hade den Malenkav närstående, men
också militärt högt kvalificerade marskalk Alexander Vassiljevski
avlöst sin, politiskt snarare än militärt, välmeriterade kollega Nikolai Bulganin på krigsministerposten. Som ställföreträdare i
krigsministeriet fick Vassiljevski Berlins betvingare, marskalk
Vassiii Sokolovski (sedan februari 1953 generalstabschef).
Kort sagt: det var ett och annat, som föreföll indicera, att Sovjetregeringen fr. o. m. ingången av 1949, åtminstone försvarspolitiskt sett, hade slagit in på en ny och mera målmedveten kurs,
utåt kännetecknad främst av en forcerad militär upprustning.
Hade då på västmaktshåll något inträffat, som skulle kunna
utgöra rimlig förklaring till en sådan plötslig och radikal rysk
kursomläggning~ Ja, i viss mån kan man nog säga, att så verkligen
var fallet.
Efter sex års oavlåtliga men alltid på nytt felslagna försök att
komma till en varaktig samförståndsuppgörelse med Sovjetunionen hade president Truman i mars 1947 beslutat att ta konsekvenserna av Sovjets intransigenta hållning. Det var nu, som den nya
s. k. »tillbakahållandets» politik (»policy of containment») inleddes
och fick sitt första uttryck i proklamerandet av den s. k. »Trumandoktrinen», vilken närmast avsåg att bringa hjälp åt de av kommunismen främst hotade Grekland och Turkiet. Fortsättning
följde några månader senare, då utrikesminister Marshall i ett
205
(‘
Arne Stade
tal i Harvard skisserade upp grundritningen till det storstilade
projekt för de krigshärjade europeiska ländernas snabba ekonomiska återhämtning, vilket kom att få namnet »Marshall-planen».
Det är omvittnat, att allt detta uppfattades som ett hårt slag i
Kreml, där man nu med ens fick se sina revolutionära luftslott
tona bort i ett töcknigt fjärran. Det råder heller inget tvivel om
att Crankshaw har rätt, då han hävdar, att det var Pariskonferensen angående Marshall-hjälpen på sommaren 1947, som kom
Stalin att bestämma sig för att öppet bryta med Västern.- Det
var på hösten samma år som Kominform kom till. Sjdanov och
Malenkov officierade båda vid dopet, som förrättades i Warszawa.
Bevisar då det nu sagda, att Sovjetregeringen någon gång år
1948 definitivt bestämde sig för att, så snart så utan större risk
kunde ske, överraskande gå till väpnat angrepp mot, i första hand
det icke-kommunistiska Europa, i andra hand Amerikas Förenta
Stater, »kapitalismens» högborg1 Givetvis bevisar det anförda
ingenting i den vägen. Men det finns andra omständigheter, som
kunna bidraga till att komplettera bilden och förstärka indicieföringen.
Ett betydelsefullt bidrag till besvarandet av frågan, vad som
kan ha utspelat sig bakom Kremls kulisser under loppet av år
1948, har den skarpsynte iakttagaren, ambassadör W a l t e r B ed e 11 Smit h lämnat i sin memoarbok My three years in Moscow
(New York 1950; även i sv. övers.). Tydligen främst på grundval
av Bedell Smith’s sakupplysningar har A n t o n K a r l g r e n i
Dagens Nyheter, 21-23 maj 1950, givit en analys av vad han betecknar som Maktstriden i Kreml.
Sedan ganska lång tid tillbaka hade inom politbyrån en seg
dragkamp pågått mellan två rivaliserande fraktioner, den ena
ledd av Andrej Sjdanov, den andra av den yngre, uppåtsträvande
Malenkov. Till Sjdanovs fraktion hörde bl. a. Molotov och Bulganin, till Malenkovs troligen främst Beria, polisministern. Några
djupare principiella divergenser i politisk uppfattning och målsättning torde icke ha förelegat, däremot antagligen en nyansskillnad i fråga om det lämpligaste taktiska tillvägagångssättet.
Därvidlag tyckes Malenkov-riktningen ha förordat ett något mera
varsamt och metodiskt framträngande mot det världsrevolutionära
slutmålet än de av en rättfram bröstgängestaktik mera tilltalade
Sjdanov-männen. I realiteten rörde det sig dock framför allt om
en rent personlig maktkamp Sjdanov-Malenkov.
206
Syftar Sovjet till krig?
Sjdanovs handlingsprogram torde närmast ha gått ut på att
man borde fortsätta att utöva konstant tryck mot Västeuropa och
härunder steg för steg flytta fram de kommunistiska positionerna
så långt västerut som läte sig göra utan att detta ledde till öppet
krig. Programmet hade tidigare godkänts av Stalin och därmed
blivit normgivande för den kommunistiska aktiviteten under de
första efterkrigsåren. Upprättandet av Kominform på hösten 1947
låg fortfarande helt i linje med detta program. Från och med
ingången av 1948 började emellertid bakslagen för Sjdanovs politiska strategi bli allt flera och kännbarare. Kuppen i Tjeckoslovakien i februari kunde visserligen planenligt genomföras, men reaktionen på västerländskt håll vart obehagligt skarp. Detta missljud
följdes så av Titos revolt i Jugoslavien fram på sommaren. Närmast som ett desperat försök att bryta det hotande dödläget drev
Sjdanov nu igenom, att man satte igång med den s. k. Berlinblockaden. Mycket snart började det dock stå klart, att denna
aktion sannolikt skulle resultera i ett fiasko. Då inträffade helt
överraskande något för Malenkov mycket lägligt. I slutet av
augusti avgick Sjdanov plötsligt med döden. »Dödsfallet hör till
bolsjeviktidens många mystiska», anmärker Karlgren torrt.
Ungefär ett halvår senare lyftes »järnridån» en aning. Man
kunde utifrån konstatera, att det tydligen hade lyckats Malenkovgruppen att helt utmanövrera motfraktionen. Sjdanov-anhängarna
voro avlägsnade ur politbyrån eller berövade allt verkligt inflytande. Ett skede i världsrevolutionens historia hade gått i graven
och ett nytt tagit vid. Det föreföll, som hade Sjdanovs död kommit
att bli >>en vändpunkt i den ryska utrikespolitiken efter kriget»
(Karlgren).1
Det synes nu vara tid att åter ta kontakt med de ryska »avhopparna» för att undersöka, i vad mån deras vittnesmål möjligen
kunna bedraga till att närmare belysa den roll, året 1948 kan ha
spelat i Sovjets utrikespolitiska och världsstrategiska handlingsprogram.
1 Frågan om Sjdanovs död kom att på ett oväntat och signifikativt sätt aktualiseras i början av detta år, då – i samband med att en ny våg av antisemitism
och »antisionism» svepte fram över Ryssland – ett antal läkare av judisk börd
plötsligt häktades, anklagade för att ha bragt partiets forne generalsekreterare om
livet. Det signifikativa i denna händelse låg däri, att utrensningsaktionen hade förebådats – om ock i dunkla och svävande ordalag – redan i den verksamhetsberättelse från centralkommitten, som Yid partikongressen i höstas föredrogs av –
Malenkov.
207
l ‘ :”
Arne Stade
Kyril Kalinov, den på det hela taget kanske redigaste och mest
vittnesgille av de litterära avhopparna, vilken flydde från Berlin
så pass sent som på sommaren 1949, har en del att förmäla om
åsiktsbrytningar inom politbyrån på hösten 1947 samt under det
därpå följande året. Kalinovs antydningar ge dock knappast något
väsentligt nytt i sak. Av större intresse är däremot, vad han berättar om en konferens i Moskva vid mitten av december 1948.
Ordförande vid detta tillfälle var Bulganin, då alltjämt krigsminister. Men den designerade nye chefen för krigsministeriet,
Vassiljevski, var tillstädes och likaså Malenkov. Även på annat
sätt var det en märklig konferens. Det beslut, som fattades, gick
nämligen ut på ingenting mindre än att man omgående skulle
skicka en större militärdelegation till Nordkorea med uppdrag att
inom 18 månader, dvs. före l juli 1950, ha organiserat och utbildat
en ny nordkoreansk arme av modernt snitt. Kalinov ingick själv
i denna kommission, varför han får antagas känna till vad han
talar om.- .Jämnt ett år senare var det- såsom sedermera blivit
känt genom dokument, som föllo i de allierades hand i Nordkorea
-som den slutliga planen för angreppet på Sydkorea fastställdes,
i samband med Maos första besök i Moskva såsom statsöverhuvud.
(.Jfr S t e w a r t A l s o p i New York Herald Tribune och stockholms-Tidningen, 20 mars 1951.)
Emellertid fanns det tydligen andra problem, av än mera vittsyftande innebörd, som mot slutet av år 1948 gjorde sig påminta
och pockade på en snar lösning. Enligt vad »Överste Chralov»
skall ha uppgivit, hade redan på förhösten (alltså kort efter
Sjdanovs död) en expertkommitte blivit tillsatt för att utarbeta
ett världsstrategiskt lägesbedömande samt på grundval därav
föreslå riktlinjer för en mera aktiv strategi, ägnad att ersätta
den dittills tillämpade »prolonged shadow boxing of the cold
war». Utredningsresultatet, som byggde på »Lenin’s thesis that
war between capitalism-imperialism and communism is inevitable», förelades politbyrån för godkännande vid ett extraordinarie
sammanträde i Kreml i slutet av januari 1949. Det framhölls i detta
sammanhang, att största skyndsamhet vore av nöden med hänsyn
särskilt till »the demoeratic West’s rapid move toward the North
Atlantic Defence Pact».- Det var Malenkov själv, som vid denna
konferens förde ordet.
Det tycks inte minst vara skildringen från den »mystiska» sammankomsten i Kreml natten till den 28 januari 1949, som förefallit
en del svenska recensenter till den grad fantastisk, att de häri
208
———-~————–1
Syftar Sovjet till krig?
rentav velat se det avgörande kriteriet på amiral Zacharias’ ohämmade fantasifullhet och allmänna ovederhäftighet. Det förhåller
sig likväl så, att den pseudonyme »Överste Chralovs» vittnesmål
stödjes av upplysningar, lämnade i helt annat sammanhang av en
annan f. d. rysk stabsofficer.
I juninumret 1951 av den amerikanska militärtidskriften Combat
Forces meddelade tidskriftens medarbetare, överste C o n r a d H.
L a n z a, att i början av samma år en officer, tjänstgörande vid de
ryska ockupationsstyrkorna i Österrike, hade infunnit sig hos de
västallierade militärmyndigheterna och därvid överlämnat »what
he said was the current war plan». Avhopparen hade presenterat
sig som son till framlidile marskalk Sjaposjnikov, den ryktbare
ryske generalstabschefen under andra världskriget.
Detaljerna i den överlämnade planen, sådana de refereras av
Lanza, må här förbigås. Vad som i detta sammanhang främst
intresserar, är den ryske överstens version av planens tillkomsthistoria. – Redan 1945 skulle det ha utarbetats en strategisk
plan, vilken tog sikte på ett krig med Förenta Staterna. Denna
plan hade emellertid varit uppgjord på lång sikt, »Covering nearly
twenty years», dvs. kriget förutsattes icke komma att utbryta
förrän någon gång efter 1960. Numera var det likväl inte längre
planen av år 1945, som gällde, och det var heller inte den planen,
som Sjaposjnikov junior hade med sig. »Due to changed conditions
the War Plan was revised in 1949. Principal change was to provide
for war with the United States by 1953, if necessary.»
Indiciekedjan sluter sig …
” ”

Undersökningen börjar nu närma sig det innevarande dagsläget.
Vi rikta ånyo sökarljuset mot den 19:e partikongressen hösten
1952 och de tilldragelser, som till tiden närmast föregingo denna,
för att pröva huruvida och i vad mån dessa låta sig fogas in i
den mera allmänna bild av Sovjets militärpolitiska planer och
syften, som i det föregående stått att deducera fram.
Först må något dröjas vid en i juninumret 1952 av den engelska
månadstidskriften Intelligence Digest införd artikel, härrörande
från tidskriftens »observatör» i Moskva. Den hade – enligt vad
redaktionen uppgav- utarbetats med stöd av »ovanliga informationskällor», däribland tydligen relativt prominenta företrädare
för själva sovjethierarkin.- Det må här inskjutas, att Intelligence
209
i”
l
Arne Stade
Digest lär ha vissa förbindelser till den officiella brittiska underrättelsetjänsten och tidigare visat sig synnerligen välinformerad
om aktuella ryska förhållanden. Det var sålunda Intelligence
Digest, som först avslöjade, att Sovjet lyckats framställa en atombomb.
Alltnog. Enligt den brittiska tidskriften skulle på våren 1952
ett antal viktiga konferenser ha ägt rum i Kreml med deltagande
icke blott av politbyråns medlemmar utan också av vissa högre
militära och diplomatiska befattningshavare. Huvudsyftet med
konferenserna skulle ha varit att diskutera igenom det aktuella
militärpolitiska läget i hela dess globala vidd samt utarbeta riktlinjer för den närmast följande tidens politisk-strategiska handlingsprogram. Huvudfrågan lär ha gällt, under vilka yttre förutsättningar Sovjet skulle våga taga risken av ett krig med Förenta staterna. Det rådde enighet om att det under inga omständigheter finge komma till krig med USA, med mindre detta land först
blivit indraget i krig med Kina och därigenom dess aktiva stridskrafter till väsentlig del blivit bundna på den östasiatiska krigsskådeplatsen. Rörande möjligheterna att vid önskad tidpunkt
framkalla en sådan situation voro konferensdeltagarna tydligen
rätt optimistiska. Man var också på det klara med att, sedan Amerika väl lurats in i den gillrade fällan, Sovjetunionen själv icke
länge finge töva att skrida till aktiv handling.
Det var västerut, man då skulle slå till. Och slaget borde falla
inom någon vecka.
I den för tre år sedan utkomna »Behind closed doors» finner
man följande – i ljuset av vissa förlidet år timade tilldragelser
-både intresse- och tankeväckande passus:
»Stalin may await the 1952 presidential campaign because the election of a man like Robert A. Taft would reisolate the United States
without the need of externa! influences. However paradoxical it may
sound, Senator Taft is Stalin’s candidate. But should ‘his man’ lose
the election and should an internationalist like Truman or Eisenhower
win, Stalin is determined to move at what he regards as the eleventh
hour.»
Någon vecka in i juli 1952 var det realiter avgjort, att Robert
Taft, »Stalins kandidat», hade »förlorat», och att »internationalisten» Eisenhower med stor sannolikhet skulle bli Förenta Staternas
nye president. Det var halvannan månad senare, som det meddelades, att den kommunistiska partikongressen skulle komma att inkallas – för första gången sedan 1939. – Mot slutet av augusti in- 210
Syftar Sovjet till krig?
träffade Chou En-lai i Moskva. Just i de dagarna kunde man i
Pravda läsa ett stort uppslaget, häftigt utfall mot den republikanske presidentkandidaten. Det officiella kommunistorganet
skrädde inte orden: Eisenhower jämställdes med Hitler och på-
stods rent ut ha för avsikt att gå till angrepp mot Sovjetunionen
i syfte att erövra större delen av både Europa och Asien.
Sådan var alltså den politiska atmosfär, vari förhandlingarna
med Chou En-lai genomfördes, sådan den bakgrund, mot vilken
19:e kommunistiska partikongressen avtecknar sig.
Fortfarande vet man, på icke-kommunistiskt håll, ingenting med
säkerhet om den historiska innebörden av och de verkliga motiven
för partikongressens inkallande. Möjligen kan man ana sig till
en del. En viss ledning kanske därvid står att hämta hos förre
sovjetryske flyggeneralen A l e x e j M a r k o v, vilken i en artikel – införd i The Saturday Evening Post 20 september 1952
(Stalin’s secret war plans) men, som det förefaller, nedskriven
redan vid tiden för Koreakrigets utbrott – gör ett påpekande
av visst intresse just i detta sammanhang:
»Stalin has no faithin his own Communist Party. He has not called
a U. S. S. R. party congress or conference for eleven (sic!) years,
because, if it met, by tradition he must explain and justify his armament and cold war.»
Den som är fallen för spekulation må spinna vidare på tråden
och spörja, huruvida deltagarna i den 19:e partikongressen verkligen fingo del av en sann och »rättfärdigande» förklaring till den
gigantiska militära upprustning som, parallellt med det »kalla
kriget», pågått i Ryssland åtminstone sedan årsskiftet 1948–49.
Något svar lär dock icke stå att påräkna.
Vad man vet är endast, att i Fjärran östern riskerna för, respektive utsikterna till, »a shooting war» mellan den amerikanska
och den kommunistkinesiska stormakten under de senaste månaderna märkbart tilltagit. Det kan förefalla, som om man på sina
håll i Amerika icke vore alldeles obenägen att låta sig manövreras
in i den kinesiska fällan. Och nog verkar det åtminstone, som om
Pekingregeringen inte skulle vara direkt missbelåten med den
vändning, utvecklingen på sistone synes ha tagit.t

1 Bekant är ytterligare, att självhärskaren i Kreml numera heter GeOTgi Malenkov.
– Föreliggande artikel kom redaktionen till handa före utgången av februari månad.
Förf. har sålunda vid dess utarbetande ingen hänsyn kunnat ta till de genomgri- 211
.-‘\ ?’ ..
Arne Stade
Till sist ett par citat, vilka möjligen kunde vara ägnade att t. o. m.
i det neutrala och fredligt idylliska Sverige utlösa en viss tankeverksamhet.
Vid partikongressens sista plenum den 14 oktober uttalade Stalin
– enligt Nyheter från Sovjetunionen, nr 36/1952 – några med
»ovationsartat bifall» mottagna avskedsord till de utländska delegaterna, varav följande må in extenso återges:
»Vårt parti och vårt land har alltid behövt och kommer att behöva
de utländska broderfolkens förtroende, sympati och stöd. – – – När
kamrat Thorez eller kamrat Togliatti förklarar att deras folk inte kommer att föra krig mot Sovjetunionens folk, så är detta ett stöd åt
Frankrikes och Italiens arbetare och bönder, som kämpar för freden,
men också ett stöd åt Sovjetunionens fredsvänliga strävanden. – – –
Det är klart att vårt parti inte kan stå i skuld till broderpartierna.
Det bör i sin tur stödja dem och deras folk i deras kamp för frigörelse,
i deras kamp för att bevara freden. Som bekant gör det också detta.
—Det finns följaktligen all anledning att räkna med framgångar
och seger för broderpartierna i de länder där kapitalet härskar.» (Varmed må jämföras Ny Dags troskyldiga bekännelse den 19 februari
1953: »Stalins förutsägelser, vilka grundas på mästerligt utförda vetenskapliga analyser, slår alltid in.»)
Som komplement till Stalins synpunkter kan lämpa sig nedanstående utdrag ur en artikel i stockholms-Tidningen, den 29 januari 1952, av en tysk vapentekniker, vilken i närmare fem års tid
varit tvångsanställd i en av det ryska flygvapnets försöksfabriker.
Den tyske ingenjören skriver:
»För den som behärskar ryska och haft tillfälle att åhöra ledande
politikers och partifunktionärers slutna möten – till vilka endast de
som fått inträdeskort äger tillträde – står det fullkomligt klart att
ryska folket systematiskt förbereds på ett nytt krig. – – – Det enkla
ryska folket vill helt naturligt som alla andra ha fred. Det är därför
som den systematiska förberedelsen för krig kan sägas vara den
största ryska rustningsansträngningen. – – –
I dag är det mot invånarna i det kapitalistiska Västerlandet, som
den ryska propagandan systematiskt hetsar. Om eller när kriget kommer, så marscherar också de ryska divisionerna in i Frankrike eller
Sverige eller Jugoslavien med exakt samma föreställningar och
samma ockupationsmetoder, som de demonstrerade i Tyskland.»
Videant consules ne quid detrimenti capiat res
publica …
pande personalförändringar i Sovjets högsta ledning, vilka tilldrogo sig i början av
mars innevarande år. – Red.
212

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism