Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
INVENTERING AV KULTUREN I KANADA
Kanada har en yta av 9953 miljoner kvadratkilometer och en befolkning av nära 15 miljoner. Sverige har en yta av 449 miljoner kvadratkilometer och en befolkning av omkring 7 miljoner. Dessa statistiska
siffror ange vilken människobrist, som skulle finnas i detta amerikanska land. Men man måste minnas, att bortåt 80 Ofo av den kanadensiska arealen är ödemark, isvidder, arktiska skogar, arktiskt landskap,
med få möjligheter till permanent mänsklig bebyggelse. Men ändå är
det beboeliga Kanada stort, mycket större än alla europeiska länder,
och de 15 miljonerna bo mycket sparsamt till och med i bebyggelsebältet. Av dem äro ungefär 10 miljoner engelsktalande (även om stora
öar av andra språk: gäliska, ryska, skandinaviska, tyska, osv. äro insprängda i området, d. ä. emigranternas skiftande massa), medan nära
4 miljoner äro fransktalande. Skulle man söka efter en nationalkaraktär efter kanadensiska drag med särprägel, förefaller det, som om en
sådan uppgift skulle te sig hart när olöslig.
Situationen kompliceras om, såsom i fallet Kanada, landet har en
evigt lång landgräns med en annan stat – Förenta Staterna – med
nästan lika stort men kolossalt mycket fruktbarare område (9 369 kvm)
och med en vida större befolkning (omkr. 150 miljoner), vars officiella
språk är engelska. Förenta staternas tidningar, tidskrifter, böcker, filmer och radiosändningar översvämma det norrut liggande folkfattiga
engelsktalande grannlandet. Deras universitet och högskolor stå öppna
för kanadensarna och stöpa de kanadensiska studerande »amerikanskt», – vi sakna ett nationalitetsadjektiv till Förenta Staterna,
men även kanadensarna säga »amerikansk» just om Förenta staterna,
medan de själva äro britter. – Rockefellerstiftelsen och andra USAfonder skänka Kanada miljoner av dollar till vetenskapliga syften och
akademisk undervisning. Amerikanska skolböcker accepteras i Kanada, med den påföljd, att allmänheten vet mycket mer om president
Roosevelt än om sin egen Mackenzie King, känner USA:s krig och inre
utveckling bättre än det brittiska samväldets, osv. Och bredvid stå de
4 miljonerna fransmän med andra rötter, annan historia, andra problem, t. ex. i fråga om religionen, ty de äro alla katoliker, och synnerligen hängivna katoliker.
Inom Kanada har man väl länge känt denna splittring och detta
beroende. Efter det senaste världskriget har man velat sondera fram
bristerna och nå ett program för kulturellt enande. Kunde en genomgående analys leda till ett uppbyggande av enhetlig kultur7 Svaret
har nyligen publicerats av den s. k. Massey-rapporten: Report. Royal
Commission on National Development in the Arts, Letters and
46
Litteratur
Sciences. Ottawa 1951. (I, 517 s., 3.50 dollar; II, 430 s., 3 dollar), vars
ledande man varit the Right Honourable Vincent Massey.
Den kungliga kanadensiska kommissionen har inte lämnat någon
möda ospard. Den har rest omkring i det väldiga landet och på
engelskt sätt korsförhört universitets- och skolmän, författare, kritiker, målare, arkitekter, tidnings- och radiomän, ingenjörer, museiintendenter, konstexperter och arkivarier, m. fl. Det hela är nog den
grundligaste inventering av de kulturella krafterna i samhället och
av deras önskemål, som gjorts i något land. Viktigt är naturligtvis,
att man inte bör förväxla Ottawa, huvudstaden, eller Montreal, Toronto, Quebec och andra storstäder med unionen Kanada. Landsortens
städer, även provinsernas huvudstäder (ty som bekant är Kanada
en federation av provinser, var och en med stor självstyrelse), äro magert utrustade kulturellt sett, i varje fall för allmänheten. skolväsendet är olika i provinserna; all enhetlighet saknas. Naturvetenskapliga
lokalmuseer och konstgallerier, bibliotek och arkiv saknas, eller sakna
anständiga utrymmen. Författare kunna, ehuru de skriva på engelska,
inte draga sig fram på honoraren från de kanadensiska upplagorna.
Bli de trogna sitt land: natur, traditioner, stämningar, ha de det bekymmersamt: en utväg är att emigrera till USA eller skriva i amerikansk stil för en världspublik. Detta är ett ganska egendomligt förhållande, ty man ville antaga, att det engelska språket skulle öppna
stråk och esplanader ut till världen och ekonomiskt oberoende, men
faktiskt hörs från alla håll i det brittiska samväldets dominier samma
klagomål. Det är de inhemska förlagen, som inte kunna våga sig på
stora lokala upplagor. Den även här kända kanadensiska författarinnan Mazo de la Roche betraktas i författarkretsar i Kanada som
endenationaliserad typ: hon skriver för världen och är inte sann mot
Kanadas egenart. Och detta fastän hon behandlar till synes kanadensiska förhållanden! Med målarna är det ett annat förhållande. Naturen, de väldiga vidderna, lockade och locka än penselförarna till dukar, som köpas. Men publiken i Kanada är kulturellt konservativ och
därför gå inte nya inslag så bra. En kanada-fransk målarriktning har
i Paris funnit kubism, Picasso och abstraktionstendenser, men företrädarna för den ha liten marknad hemma. Att döma av ett kommissionens eget uttalande ogillar denna, men mycket älskvärt, de litteraturhistoriska studiernas utveckling vid universiteten. Den klagar nämligen på att litteraturhistorikerna i gammal mening blivit filologer –
efter amerikanskt mönster – och inte längre bringa allmänheten budskap om diktningens storhet och dess inspirerande verkan på folket,
ja, så att de universitetsutbildade lärarna icke längre kunna förmedla
etiska impulser från skalderna och författarna. .Även här skymta ålderdomliga smakdrag. Teatern i Kanada är en storstadsföreteelse, men
kämpar dock med svårigheter, beroende på publikens brist på förfining. Kritikerna få av teaterfolk ordentligt på pälsen: de gå ganska
olärda till uppgiften och behärskas av vanefunderingar.
Detta är allt samvetsgrant redovisade negativa sidor i kanadensiskt
kulturliv. Men kommissionen hänvisar också till skiftande lokala
initiativ, som borde uppmuntras. Den förtiger icke, att landet är en
4- 523441 Svensk Tillskrift 195.’8 47
Litteratur
nybyggarnation, vars äldre och många nutida generationer behärskas
av jakten efter bärgning först och främst. I länder, där historia
och traditioner gå upp i hedenhös och folk och deras ättlingar ha
bott i tusen år, är kulturmyllan frodigare (är den deU), medan i sena
invandrarländer, med brokig immigrantstam, traditionerna och den
förenande historien äro tunna och blodlösa. Kanada var en koloni,
överlämnad åt sig själv av franske kungen, från 1500-talet till 1763,
då den blev brittisk. De franska adelsmännen återvände till Europa,
medan deras franska bönder, jägare, hantverkare och präster stannade kvar. Ett väldigt skotsk-gäliskt landnam skedde alltifrån 1770-
talet. Efter 1812 kommo engelsktalande britter. Och under 1800-talet och
allt framgent väller en ström av större eller mindre invandrarhopar
från alla världens länder. Det tar sin tid att knåda degen samman. Men
kommissionen ser intet hinder, för så vitt centralregeringen och provinsregeringarna frikostigt understöda kulturen och skänka den kanadensiska individen en övertygelse, att satsen »Jag är kanadensare» är
ett privilegium och uttrycker en stolthetskänsla. Rapporten, som har
mottagits med öppen sympati av parlamentet och ledande personer i
Kanada, innehåller mycket värdefulla anvisningar i många riktningar
och kommer, hoppas man, att påskynda en sammansmältning och koncentration av de stridiga intressena (franskt:engelskt) och leda den
andliga utvecklingen mot en höjd kulturell standard av kanadensisk
prägel. Redan ha stora anslag beviljats till forskning och universitet.
Gösta Langenfelt.
48

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner