Linnea Lindquist: Replik – Verkligheten ryms inte i staplar och slagord

Det märks att Gunnar Hökmark betraktar svensk skola på avstånd. Till skillnad från Gunnar så arbetar jag varje dag i ett särskilt utsatt område. Min vardag är en skola där verkligheten inte ryms i staplar och slagord. Jag möter eleverna, familjerna, lärarna som varje dag bär upp verksamheten trots väldigt stora utmaningar. Det är med den bakgrunden jag kritiserar Gunnar Hökmarks så kallade rapport eftersom den missar det mest avgörande: elevunderlaget. Betyg säger inget om en skolas kvalitet, därför blir rapporten enbart en partsinlaga för utländska aktieägare som äger stora delar av den svenska friskolemarknaden.

Rapporten bygger på statistik och på en tidigare rapport från Skolinspektionen som inte tar hänsyn till vilka elever skolorna faktiskt tar emot. Det gör slutsatserna oanvändbara som grund för en seriös diskussion om skolors olika utmaningar. Att jämföra skolor utan att väga in skillnader i socioekonomiska villkor, språkbakgrund, antal år i Sverige och vårdnadshavarnas utbildningsnivå är direkt oseriöst.

Jag behöver ingen rapport för att förstå att skolor i utsatta områden arbetar i betydligt starkare motvind än andra. Jag ser elever som byter bostad flera gånger under ett läsår, som delar rum med flera syskon, som tolkar åt sina föräldrar men som trots det kommer till lektionen med ambitioner och drömmar. När man bortser från det och reducerar skolors resultat till ett enkelt rankningssystem gör man både elever och personal en otjänst.

Det är dessutom ett häpnadsväckande påstående att jag skulle lägga någon som helst skuld på eleverna för att de lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Ansvaret för elevers resultat ligger alltid hos oss. Barn väljer inte sina uppväxtvillkor, sin bostadssegregation eller sina livsomständigheter. Skolans uppdrag är att kompensera för skillnader i förutsättningar.

Det stämmer att Sverige har de största resultatskillnaderna mellan elevgrupper i OECD. Men just därför behöver vi tala om rätt saker. Lösningen är inte att peka ut skolor som dåliga. Vi behöver även stärka det pedagogiska ledarskapet i klassrummen, arbeta mer systematiskt med språk och kunskapsutvecklande arbetssätt och säkerställa att skickliga lärare söker sig till de skolor där behoven är störst. Vi behöver tidigare stödinsatser, tätare uppföljning och höga förväntningar på riktigt.

Vi behöver också förbättra trygghet och studiero. I många skolor är detta helt avgörande. Elever som lär sig på sitt andraspråk gör ett dubbelarbete och därför är det så viktigt att de får förutsättningar att tänka en tanke färdigt utan att bli avbrutna hela tiden. Men framför allt behöver vi börja tro på våra elever. Barn i utsatta områden behöver vuxna som ser deras potential, ställer krav, ger stöd och vägrar acceptera att bakgrund ska avgöra deras framtid.

Det är exakt detta jag arbetar för varje dag. Och det är också det jag beskriver på 240 sidor i min nya bok: hur vi behöver förändra vårt arbete i särskilt utsatta områden för att fler elever ska lyckas.

Jag väljer verkligheten framför rubrikerna. Vi måste förstå att skolsystemet påverkar våra förutsättningar på golvet. Det är därför vi måste göra upp med skolmarknadens avarter. Det innebär att vi behöver avskaffa den fria etableringsrätten, göra skolvalet gemensamt, fasa ut aktiebolagen och differentiera skolpengen.

Rapporten från “Valfrihetens vänner” visar bara en sak: att de inte förstår att elevunderlaget påverkar skolornas förutsättningar.

Linnea Lindquist är skolledare och fristående kolumnist på Expressens ledarsida

Läs mer:

Gunnar Hökmark: Svenska skolan är långt bättre än sitt rykte

Gunnar Hökmark: Slutreplik – Svaret på dåliga skolor kan aldrig vara att lägga ner de bra