Gunnar Hökmark: Slutreplik – Svaret på dåliga skolor kan aldrig vara att lägga ner de bra

Valfrihetens fiender har det inte lätt i sakdebatten. När besvärande fakta presenteras väljer man att slå tillbaka på de tre sätt som alltid visar att man har förlorat en debatt i sak: man misstänkliggör budbäraren, man ironiserar över fakta och man väljer att tala om något annat. I den bemärkelsen är Linnea Lindquists svar på min artikel ett typexempel.

Den rapport om olika skolors resultat som Valfrihetskommissionen presenterade för en dryg månad sedan, och som jag skrev om i Svensk Tidskrift, blir till en ”så kallad rapport”, en ”partsinlaga för utländska aktieägare” och ett uttryck för att jag betraktar den svenska skolan på avstånd. I stället för att diskutera hur olika skolor lyckas väljer hon att förklara skilda resultat med att skolor med dåliga resultat har elever som är predestinerade att misslyckas.

Det är ett så dogmatiskt försök att vända sig bort från en viktig diskussion om hur olika skolor fungerar att det blir till ett försvar för att en stor grupp elever år efter år ska gå i skolor där en stor andel, årskull efter årskull, inte når upp till gymnasiekompetens. Dogmatiken blir – oavsett Lindquists goda intentioner – till en ansvarslös kallsinnighet inför att unga människor inte får den start i livet som de behöver.

Låt oss därför reda ut fakta.

För det första presenterade Valfrihetskommissionen en rapport som bygger på samma metodik som Skolinspektionen använde 2021. Samma metodik, samma typ av mätresultat. Det är alltså inte längre bort från verkligheten än att Skolinspektionen använde sig av denna metodik. Rektor Linnea borde, i sin verklighet, veta att det är rimligt att mäta resultat. Det finns nämligen i vårt land en lång rad olika skolor som lyckas bättre och sämre. Då är det av värde att se vilka som lyckas sämre, för annars kan man inte göra något åt det.

För mig, som genom åren varit runt på en otalig mängd skolor, är det uppenbart vilken roll en rektor spelar. Det är anmärkningsvärt att rektor Lindquist inte ser detta ansvar. 

För det andra, och det är det viktigaste, är våra resultat anmärkningsvärda. Av den fjärdedel av Sveriges grundskolor som lyckas bäst med att eleverna når gymnasiekompetens är mer än hälften – 55 procent – fristående skolor. Det är en oerhört stark siffra eftersom bara 15 procent av Sveriges elever går i friskolor. Om man förklarar detta med skilda elevunderlag har man inget sinne för matematikens proportioner.

Självfallet spelar det roll vilket elevunderlag som skolor har, men tror man att det avgör alla resultat har man gett upp inför skolornas och skolledarnas ansvar. Och som sagt: det är inte så att elevunderlaget kan förklara att mer än hälften av Sveriges bästa skolor är fristående. Det allra enklaste man kan säga – och som man som skolledare borde inse – är att detta är välfungerande skolor där de allra flesta eleverna uppnår gymnasiekompetens. Det borde man som skolledare uppskatta, men Lindquist vill i stället att de läggs ner så att eleverna som valt dessa skolor tvingas söka sig till kommunala skolor, som lyckas sämre med att ge bra resultat. Så långt räcker Lindquists verklighetsförankring.

För det tredje, och det är det mest allvarliga, visade vår rapport att av den fjärdedel av skolorna som lyckas sämst – det vill säga när det gäller att eleverna uppnår gymnasiekompetens – är nästan samtliga kommunala. Och än värre: det finns 38 skolor som under en tioårsperiod år efter år har legat kvar här. Detta kan enligt Lindquist inte förklaras med annat än elevunderlaget – inte med ledningen, inte med pedagogiken, inte med kraven på ordning och inte med hur lärarna fungerar. Så ser Lindquists verklighet ut.

Det vill säga: Lindquist vill lägga ner 55 procent av de skolor som lyckas bäst, men i gengäld vill hon inte sätta fokus på skolor som år efter år misslyckas. Det beror nämligen på elevunderlaget, så då är det som det är. Därför ska bra skolor läggas ner medan dåliga behålls. Detta säger hon är förankrat i hennes verklighetsuppfattning.

För min del har friskolefrågan och frågan om valfrihet i välfärden varit viktiga sedan min första tid som riksdagsledamot. Jag anser att människor ska få välja och att det är bra att det finns mångfald. Det har lett till en verklighet med många olika skolor, där många valt fristående skolor som i sin tur uppenbarligen lyckas bra – oavsett hur mycket Lindquist vrider sig kring elevunderlag, som absolut är en viktig faktor men inte mer avgörande än att vi sett hur dåliga skolor blivit bra med nya ledningar.

En annan och mer ansvarsfull inställning vore att inse att olika skolor självfallet har olika elevunderlag, men att det då är desto viktigare att fokusera förbättringsarbete och krav på de skolor som lyckas sämst – inte att lägga ner dem som lyckas bäst. 

Vi vet genom många exempel att skolor som lyckats dåligt kan lyckas bra med ny ledning och nya regler. Eller att dåliga skolor – och självfallet finns sådana, oavsett hur vi ser på elevunderlagen – ibland måste läggas ner. Men som sagt: Lindquist vill lägga ner dem som lyckas bäst och behålla dem som lyckas sämst. Så ser hennes verklighet ut. Det är lite upp och nervänt. Den inställningen, som tyvärr finns hos fler, är ett problem för den svenska skolan.

Gunnar Hökmark är tidigare Europaparlamentariker och ordförande för Valfrihetskommissionen

Läs mer:

Gunnar Hökmark: Svenska skolan är långt bättre än sitt rykte

Linnea Lindquist: Replik – Verkligheten ryms inte i staplar och slagord