Janerik Larsson: Valresultatet kan avgöras långt innan valdagen

För att förstå det intensiva politiska maktspel som pågår i en del amerikanska delstater just nu måste man börja med begreppet gerrymandering. Det handlar om att rita om kartan för valkretsarna.

Principen är enkel: i USA väljer varje delstat själv hur den drar gränserna för dessa. Den som kontrollerar delstatens lagstiftande församling kontrollerar gränserna — och den som kontrollerar gränserna kan i ganska stor utsträckning avgöra vem som vinner valen långt innan en enda röst har avlagts.

Namnet kommer från Massachusetts guvernör Elbridge Gerry, som 1812 lät rita om en valdistriktsgräns på ett sätt som påminde om en salamander. En tidning döpte odjuret till ”Gerry-mander”, och begreppet fastnade.

Metoden är på ytan laglig. Varje valdistrikt ska i teorin representera ungefär lika många invånare. Men hur man ritar gränserna — om man ”packar” motståndarsidans väljare i ett fåtal distrikt för att slösa bort deras röster, eller ”sprider” dem i många distrikt så de aldrig når majoriteten — det kan avgöra om ett parti vinner tio eller tjugo platser i   kongressen, trots att valresultatet kan vara i stort sett är jämnt.

Ofta fastställs resultaten av dessa strider i domstolarna.

Striden om hur valen ska gå till har också andra fronter.

Sedan länge har amerikanska delstater också strävat med — och ibland mot — reglerna för väljarregistrering: krav på id-handlingar vid vallokalerna, begränsningar av brevröstning och av förtidsröstning. Kritiker mot sådana åtgärder som syftar till att minska valdeltagandet kallar det väljarförtryck (voter suppression); förespråkarna talar om valens integritet. Striden är reell, och den förs i domstolarna lika mycket som i lagstiftande församlingar.

I huvudsak är det demokraterna som söker maximera valdeltagandet och republikanerna som vill minska det. Detta är en smula underligt idag då republikanerna under Trump blivit ett populistparti medan demokraterna i allt högre utsträckning får sina väljare från de mer välutbildade medborgarna. Men så är det.

Det är i det sammanhanget Marc Elias kliver in. Han är ingalunda den ende som kämpar för demokraterna men han är en av USA:s mest profilerade valrättsjurister, grundare av nätverket Democracy Docket, och någon som det republikanska etablissemanget länge betraktat med misstroende. Han har drivit ärenden om valdistrikt, rösträttslagstiftning och brevröstning i ett otal delstatliga domstolar. I kölvattnet av 2020 års val — när Donald Trump och hans allierade förlorade 64 av 65 domstolsprövningar om valresultaten — var Elias en av de advokater som stod på andra sidan.

Det har gjort honom till en måltavla för president Trump som på Truth Social kallat honom ett otal saker: ”disgusting individual”, ”terrible lawyer”, ”election stealing lawyer”.

Elias menar att Trumps attacker handlar om dennes rädsla för rättvisa val.

Valförlusten 2020 tog Trump mycket hårt och han har sedan han återkom till makten 2024 med alla till buds stående medel attackerat de som bestred hans påståenden om valfusk i valet 2020.

Trump vill göra Elis till ett varnande exempel, för att advokater och medborgare ska tveka inför att utmana hans makten i domstolarna som fastställer valdistrikten.

Det är ett mönster som känns igen från andra demokratiska problem i dagens USA. Rättsstatens formella institutioner lever kvar, men kostnaden för att använda dem höjs. Domstolarna prövar fortfarande, men färre advokater vågar ta fallen. Valdistrikten ritas fortfarande om, men granskningen uteblir ofta.

Nu pågår ett antal domstolsstrider om valdistrikt i en del delstater, trots att dessa egentligen bara ska prövas efter folkräkningarna. Utfallet i dessa strider kan få stor betydelse på valdagen i november.

Nästa gång USA:s alla valkretsar kan ritas om blir efter folkräkningen 2030. Vilka som då kontrollerar delstatsparlamenteten — och vilka advokater som har modet att ifrågasätta kartorna över valdistrikten efteråt — kommer att forma amerikansk politik långt in på 2040-talet.

Det handlar om valresultat som kan avgöras långt före valdagen.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)