Gunnar Hökmark: Svenska skolan är långt bättre än sitt rykte

Det är ett underligt fenomen i svensk skolpolitisk debatt att ingen vill tala om att den svenska skolan faktiskt har blivit allt bättre. Dessutom vill väldigt få tala om de skolor som fungerar dåligt, men många vill lägga ner de skolor som fungerar bra.

De flesta skolpolitiker bekämpar hellre valfrihet och privata alternativ än att ta itu med den svenska skolans verkliga problem. De låter faktiskt dåliga skolor leverera dåliga resultat år efter år, årskull efter årskull, utan att något görs – samtidigt som de vill bli av med en stor del av de skolor som lyckas allra bäst. Det är ansvarslöst, inte minst mot de elever som årskull efter årskull får gå i skolor som inte lyckas med sitt uppdrag.

Så här är det:

För det första fungerar den svenska skolan långt mycket bättre än sitt rykte. Sedan alliansregeringens reformer presterar svenska elever bättre än de flesta. När det gäller matematik och naturvetenskap i grundskolan finns Sverige bland toppländerna, och när det gäller läsförståelse ligger vi över snittet bland OECD-länder. De internationella studierna TIMSS och PISA visar detta, sett i relation till nationella prov.

Problemet är den grupp elever som kommer från nyinvandrade miljöer och som kanske själva inte har någon egentlig skolbakgrund som kan ge dem stöd. De lyckas sämre, och det har sina förklaringar. Men i stället för att tala om detta problem och åtgärda det riktas skoldebatten in på att lägga ner friskolor som har bättre resultat än de flesta kommunala skolor.

För det andra är det så att friskolorna ligger i täten bland de välfungerande skolorna.

I en rapport från Valfrihetskommissionen – som jag är ordförande för – som presenterades för några veckor sedan redovisar vi – med samma statistik och metodik som Skolverket tidigare använt- att när det gäller den fjärdedel av skolor som presterar bäst i termer av att elever får godkänt i alla ämnen är 55 procent fristående skolor. Det beror i sin tur på att mer än hälften av de fristående skolorna tillhör denna fjärdedel. De är, trots sitt mindre antal, överrepresenterade bland de bästa skolorna.

En konsekvens av detta är att andelen elever som inte får godkänt i alla ämnen i grundskolan är nästan dubbelt så hög i kommunala skolor som i fristående.

När det gäller den fjärdedel av skolorna som presterar sämst är de kommunala skolorna däremot kraftigt överrepresenterade, samtidigt som mycket få fristående skolor hamnar där. Det är emellertid värre än så. Det finns 38 skolor som under hela mätperioden på tio år har tillhört den sämsta fjärdedelen. De är alla kommunala, och de har under en hel tioårsperiod lämnat efter sig elever som får svårt att komma in i det svenska samhället. De är segregationsfabriker. Dessa fakta väcker betydande reaktioner hos dem som gjort det till sin skolpolitiska uppgift att bekämpa friskolor.

I ännu en krönika i Expressen om det svenska friskolesystemet valde debattören och rektorn Linnea Lindquist att återigen ventilera sin frustration över att det finns framgångsrika friskolor. Hon kritiserade vår rapport för att vi skulle ha plockat ut fristående skolor som de bästa. Så var det inte. Vi använde, som sagt, samma statistik och metodik som Skolverket. Hennes frustration över vår redovisning handlar i själva verket om en frustration inför en verklighet som blottlägger bristerna i hennes syn på den svenska skolan.

För min del är jag varken frustrerad över framgångsrika friskolor eller framgångsrika kommunala skolor. Bådadera finns, och de finns i stora mängder runt om i landet, vilket är mycket glädjande.

Däremot är jag ytterst frustrerad över skolor som inte lyckas med sitt uppdrag att ge barn och ungdomar en nöjaktig utbildning. Det gäller i synnerhet de skolor som år efter år tillåts misslyckas med detta uppdrag.

Det borde även professionella skoldebattörer som Lindquist vara. Problemet med skolor som år efter år misslyckas med sitt viktigaste uppdrag blir nämligen inte bättre av att den skolpolitiska debatten blundar för det eller att man anklagar personer med en annan uppfattning för att vara köpta. (Friskolemotståndarnas vanligaste flykt från den sakliga debatten, som de förlorar, är att misstänkliggöra budbäraren och förtala meningsmotståndaren.)

Lindquist var på Expressens ledarsida därför mäkta upprörd och irriterad över vår rapport, eftersom den visar att det finns 38 skolor i landet som år efter år lyckas sämst med att ge sina elever en bra start i livet, det vill säga gymnasiekompetens. Detta borde vara den stora skolpolitiska utmaningen i Sverige, inte att lägga ner de skolor som lyckas bättre eller bäst. Som rektor vet hon säkerligen att detta i hög grad är en ledarskapsfråga och borde därför inte vara irriterad över att det sägs.

Det som upprör henne allra mest är att det visar sig att alla dessa 38 skolor är kommunala. Det är varken jag, Valfrihetskommissionen eller några ”lobbyister”, som Lindquist antyder, som har sagt att dessa skolor är kommunala, utan det är en ren återgivning av Skolverkets offentliga statistik.

I vår rapport uppehåller vi oss också vid den motsatta ändan av skalan – det vill säga skolorna som år efter år tillhört den översta fjärdedelen när det gäller niornas prestationer. Denna lista består av 87 skolor, en blandning av fristående och kommunala skolor. De fristående skolorna är däremot kraftigt överrepresenterade på denna lista, i synnerhet med tanke på att endast 16 procent av landets grundskoleelever går i en fristående skola.

I rapporten hävdar vi vare sig att kommunala skolor är dåliga eller att fristående skolor är fantastiska bara genom att de är fristående. Vår rapport värderar inte någon huvudman framför den andra.

Det finns olika sätt att mäta hur Sveriges skolor lyckas med sitt uppdrag. Vi har mätt på ett sätt som råkar vara detsamma som Skolinspektionen använde i sin rapport på samma tema 2021. Lindquist försöker förklara resultaten med att friskolor har fått Sveriges ”bra” elever medan de kommunala har fått de ”dåliga”. Det är för mig en oacceptabel inställning hos en ansvarig skolledare. Med minsta sinne för proportioner ser man att detta inte är ett problem som handlar om eleverna. De barn det gäller är varken dåliga eller bra. De börjar med olika förutsättningar och måste få möta en skola som möter dem på det sättet. De har rätt att få gå i skolor som präglas av studiero, motivation, respekt och tolerans – och skolledare som inte kompromissar om kunskap och kvalitet, lika lite som om ordning.

För mig är det viktiga att vi identifierar de skolor som bevisligen misslyckas i sitt uppdrag, elevkull efter elevkull, och gör någonting åt dem. Jag anser att vi ska förändra dem – antingen genom ny ledning, ny huvudman eller genom att de läggs ner så att eleverna får gå i andra skolor som lyckas bättre.

Jag menar dessutom att en debatt som syftar till att lägga ner hälften av de bästa skolorna i Sverige – något S, V, MP och L tyvärr vill – är ansvarslös. Det är ett sätt att försämra den svenska skolan samtidigt som man underkänner elevers och föräldrars rätt att välja.

De förbättringar som vi har uppnått under de senaste 15 åren ska vi fortsätta att utveckla. Vi ska se till att dåliga skolor blir bra och att bra skolor blir ännu bättre. Det kan vi göra genom konkurrens, mångfald, olika skolor som passar olika elever olika bra, valfrihet och en drivkraft för förändring och förbättring – inte genom att blunda för de dåliga och avveckla hälften av de bästa för att de är fristående.

Sedan vore det kanske en god idé om en rektor som Linnea Lindquist klargör att skolledare har ett ansvar som gör det oacceptabelt att skylla dåliga skolresultat på eleverna.

Gunnar Hökmark är ordförande för Valfrihetskommissionen och tidigare Europaparlamentariker