Print Friendly, PDF & Email

Kristna principer i Västtysklands socialpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRlSTNA PRINCIPER l VÄSTTYSKLANDS
SOCIALPOLITIK
Av docent FRANZ KLOBER, Munster
DEN TYSKA socialförsäkring, som
grundades på 1880-talet och fortfarande gäller, åsyftade att ge den
då ännu relativt lilla och klart avgränsade arbetarklassen en viss
grad av social trygghet. strax innan
det nya århundradet började, omfattade den lagliga arbetslöshetsoch ålderdomsförsäkringen bara en
femtedel och den lagliga sjukförsäkringen omkring en sjundedel av
Tysklands befolkning. Sedan .dess
har allting förändrats. Det som för
sjuttio är sedan bara var samhällets hjälp till en fattig minoritet
kommer nu större delen av befolkningen till godo. Omkring 80 % av
landets hela befolkning, däribland
också ett stort antal egna företagare, faller nu under socialförsäkringen. Denna utveckling har betingats av olika orsaker.
l. Befolkningens sammansättning
har ändrats i det att antalet unga
människor minskar, medan antalet
gamla stadigt ökar. Ar 1900 var
7 % och är 1925 9 % av befolkningen över 60 är; nu, är 1956, är
siffran 15 %. Antalet bidragsgivare
till de sociala fonderna minskar
märkbart medan samtidigt de som
tillgodogör sig de sociala förmå-
nerna blir allt flera. Därför är bestämmelserna i Bismareks socialpolitik inte längre överensstämmande med den nya befolkningsstrukturen.
2. Sedan det sociala trygghetssystemet grundlades har antalet anställda stadigt ökats till följd av att
de små och medelstora industrierna
minskats i antal medan storföretagen fått ökad betydelse.
3. I nutidens samhälle kan de
anställda inte längre anses vara de
enda som lever i ett tryckt ekonomiskt läge; utan många självständiga företagare är också i behov av
ekonomisk hjälp, trots att de äger
vissa tillgängar.
4. Inom den viktigaste gruppen
bidragsgivare i åldern 20-60 är kan
mänga på grund av avtagande arbetsförmåga inte ens sörja tillräckligt för sitt eget uppehälle.
5. Millioner människor har blivit
fullständigt utblottade genom stora
historiska katastrofer som världs- 200
krig, valutadevalvering och andra
ekonomiska bakslag. Nya stora sociala trygghetsinstitutioner måste
därför grundas för att tillgodose de
krav, som framställas av dem, som
träffats av dessa händelser, dvs.
flyktingar och andra, som lidit fysiska, personliga eller materiella
förluster genom kriget.
Enbart av dessa fakta framgår
att det nuvarande tyska systemet
för social trygghet råkat in i en svår
kris. I den tyska lagstiftningen för
åstadkommande av tillräcklig social trygghet råder stor och vida
spridd förvirring och oordning. Socialförsäkringsprinciper sammanblandas på det mest förvirrande sätt
med statens understöd. Sedan den
sociala lagstiftningens tillkomst på
1880-talet och till nu har omkring
12 000 lagar och förordningar utfärdats. Detta stora antal regleringar måste nödvändigtvis medföra kollisioner mellan förmåner
och pensioner och få till följd olika
behandling av likartade behovsfalL
Därigenom framträder onödiga svå-
righeter inom socialförsäkringens
organisation.
Emellertid gäller problemet i
fråga om social trygghet inte bara
administrationen, en förenkling av
organiserandet av fördelningen av
de sociala förmånerna eller lagstiftningsfrågor; det uppstår dessutom
genom bildandet av en ny samhällsordning, som skall bestämma
socialpolitikens hela omfattning.
Denna samhällsordning blir beroende av, hur man ser på människans personlighet, eftersom människans personliga värde skall vara
normen för uppbyggandet av den
sociala tryggheten.
För att kunna få klarhet i detta
problem måste vi söka en princip
och finna de bindande krafter i det
mänskliga samhället, som skall utgöra normen för, hur den sociala
tryggheten skall uppbyggas. Härmed avses de två fundamentala
principerna för varje samhällsordning, solidaritetsprincipen och subsidiaritetsprincipen.
S o l i d a r i t e t s p r i n c i p e n.
solidaritetsprincipen innefattar
det gamla axiomet i västerns civilisation, att människan är en oberoende individ, men samtidigt också
»z6on politik6n», »animal sociale»,
dvs. inriktad på gemenskap. Härav
följer att solidaritetsprincipen hävdar på samma gång det fulla värdet
av människans personlighet och
hennes i grunden sociala natur. solidaritet betyder därför ett ömsesidigt förhållande och ömsesidig
hjälp och ansvarighet mellan den
enskilde och samhället. På grund
av människans sociala natur är individens och samhällets välfärd
ömsesidigt beroende av och nära
förbundna med varandra. Människans egen andliga och moraliska
förmåga räcker inte ensam till för
att utveckla hennes personlighet.
Inte heller kan familjen helt på
egen hand tillfredsställa alla sina
behov. Många andra gemenskaper
erfordras, administrativa såväl som
produktiva. staten, som är den
mest omfattande samhällsorganisationen, behövs därför för att övervaka och leda dessa mindre grupper. Den binder ihop dem och är
välfärdens högste väktare.
Det är staten som skall ordna betingelserna för individens och de
mindre gruppernas gynnsamma utveckling inom densamma. När det
gäller social trygghet, kräver solidaritetsprincipen följaktligen, att
samhället skall hjälpa individen
och de mindre gemenskaperna, särskilt familjen. Samhället skall dessutom sörja för att den enskilde får
de nödvändiga förutsättningarna
för att utvecklas till en hel personlighet.
Subsidiaritetsp r i n c i p e n.
Den andra fundamentala principen i det organiserade samhället är
subsidiaritetsprincipen. Den bestämmer förhållandet mellan den
enskilde och samhället och hävdar,
att varje social verksamhet från
samhällets sida måste komma i
andra hand. Detta betyder, att vad
den enskilde kan åstadkomma genom eget initiativ och egen duglighet inte får övertagas av samhället.
Likaså får inte större grupper,
framför allt inte staten, överta de
mindre gemenskapernas ansvar och
verksamhet. Denna princip grundas
i första hand på att människan äger
14- 573443 Svensk Tidskrift H. 3 1957
201
personlig frihet och värdighet och
inte skall berövas sitt ansvar av
samhället och i andra hand på de
mindre samhällsgemenskapernas
(kommuner, familjer och yrkessammanslutningar) natur. Dessa
har sina egna rättigheter och skyldigheter, som inte skulle kunna utövas på vederbörligt sätt av en alltomfattande stat. Begränsning av
statsverksamheten är därför den
första innebörden av subsidiaritetsprincipen.
Den enskildes privatliv skall
skyddas från statens totalitära
krav. Individen måste ha kvar rätten att göra allt han kan åstadkomma själv och staten får inte
ikläda sig ett ansvar som medborgaren själv skulle kunna fullgöra.
Samhället är skyldigt att hjälpa om
och när den enskildes egna resurser
är uttömda och han inte längre kan
fylla sina behov, men inte ens då
får samhällets hjälp undertrycka
den enskildes personliga initiativ.
Det måste tvärtom vara fråga om
en hjälp, som möjliggör för den enskilde att fortsätta att på egen hand
bygga upp och vidare utveckla nya
resurser.
Samma principer gäller för förhållandet mellan mindre och större
gemenskaper. Alltså får inte något
ansvar tas bort från sådana mindre
grupper som familjer, om de visar
sig starka nog att sörja för sitt eget
uppehälle, ty den mindre gemenskapen är mera intimt förbunden
med människans personlighet som
sådan och hennes verksamhet i livet
i @lik 2 ®'””?”‘
202
än den större. I samma utsträckning som de mindre grupperna
åsidosättas och beslutfatlandet överföres till högre myndigheter för att
slutligen övergå i statens okontrollerbara och överreglerade byråkrati,
i samma mån uppstår ett hot mot
den personliga friheten.
Subsidiaritetsprincipen fordrar
därför, att varje samhällsgrupp blir
medveten om sin självständighet
och sitt ansvar. Detta betyder hjälp
till självhjälp i stället för ett helt
förstatligat socialt trygghetssystem.
De slutsatser man kan dra av
denna huvudprincip när det gäller
planerandet av ett socialt trygghetssystem kan sammanfattas i fem
punkter.
l. Den enskilde är i första hand
själv ansvarig för sitt och sin familjs uppehälle. Människan är av
naturen utrustad med många möjligheter att skaffa medel till sitt
uppehälle och att åstadkomma nå-
got. Ett oberoende handlande och
tjänande under självansvar är helt
i överensstämmelse med människans frihet och värdighet och det
är nödvändigt för hennes utveckling till en egen personlighet. Tendensen att till varje pris överflytta
ansvaret till offentliga myndigheter
är ingalunda i överensstämmelse
med den kristna uppfattningen om
människan.
2. I det moderna samhället med
dess specialisering av produktionen
åstadkommes individuellt ansvar
bäst genom god yrkesutbildning
och sund uppfostran. För millioner
statstjänstemän, anställda och arbetare har i stigande omfattning
lönen ersatt förmögenheten som
grundval och säkerhet för familjens och deras egen existens. Socialutbildning ersätter i stor utsträckning de materiella resurser, på vilka
familjens existens byggdes före industriålderns inträde.
3. Den kristna samhällsläran erkänner rätten till privat äganderätt, eftersom den vill att människan skall ha individuellt ansvar
och frihet. Följaktligen kräver den
att den privata äganderätten skall
utsträckas så långt som möjligt.
Den kräver att vägen till det materiella goda här i världen skall stå
öppen för envar. Personliga egenskaper – initiativförmåga, ansvarskänsla, arbetsvillighet – kan
aldrig utvecklas, om inte var och
en äger något, hur litet det än må
vara. Det är därför nödvändigt att
möjliggöra för dem som inte är
oberoende att förvärva egendom. Ju
fastare grunden för den privata
äganderätten är, desto större blir
människans frihet och oberoende
av staten och desto större hennes
möjligheter att taga egna initiativ
och eget ansvar.
4. Den grupp, som närmast skall
ge den enskilde social trygghet, kan
inte vara den alltomfattande staten. Det måste vara en mindre
grupp som t. ex. familjen eller kommunen. Ju mindre gruppen är,
desto lättare upptäcker man individens fattigdom och desto lättare
är det att visa personligt ansvar
och ge social trygghet åt dem som
behöver den. Det är sant, att familjen i industriens tidsålder har förlorat många av sina tidigare funktioner. Familjen kan därför inte
längre ta på sig hela bördan att ge
sina medlemmar en fullständig social trygghet. Det oaktat kan familjen även nu åstadkomma en hel del
i fråga om sitt materiella uppehälle
och sin trygghet. Skulle det visa sig,
att familjen inte längre kan klara
sig själv, bör den gemenskap man
därnäst har att lita till, vara kommunen. Även företagen, där vår tids
människor arbetar, bör delta i ombesörjande! av den sociala tryggheten.
5. statens rätt och skyldighet att
ingripa i frågor om social trygghet
börjar inte förrän den enskildes och
de små gemenskapernas samtliga
resurser inte längre räcker till för
att åstadkomma trygghet utan statens hjälp. De flesta yrkesarbetande
är anställda på arbetsavtal och har
inga finansiella resurser att falla
tillbaka på vid sjukdom, arbetslöshet eller olycksfall eller på ålderdomen. Deras existens hotas ständigt av tillfälliga arbetsavbrott på
grund av sjukdom, olycksfall eller
arbetslöshet. Detta är särskilt
märkbart vid fall av stadigvarande
arbetsoförmåga (på grund av ålderdom, olycksfall eller sjukdom)
och likaså när det gäller änkor och
föräldralösa, som förlorat sina försörjare genom dödsfall. I dessa fall
måste självhjälpen biträdas eller
ersättas med statlig hjälp. staten
203
har att söka efter medel, som är
ägnade att fylla de mest trängande
behoven.
För att närmare kunna undersöka dessa fall av nödlägen skall vi
skilja mellan tre perioder i människans liv: a) barn- och ungdomstiden, b) arbetsåldern och c) ålderdomen.
a) Barn- och ungdomstiden.
Föräldrar tager vanligtvis väl
hand om sina barn. Dessa får alltså
i högre grad än de gamla något som
liknar en »garanterad existens».
Socialpolitiken intresserar sig bara
för barn och ungdomar, när något
brister i familjen eller om yrkesutbildningen eller anpassningen till
samhället försvåras på grund av
särskilt dåliga levnadsomständigheter, och slutligen om stora familjer
inte kan hålla uppe sin levnadsstandard och därigenom riskerar att
inte längre kunna tillhöra samma
socialklass som tidigare. En avvägning av familjebidragen, som särskilt gynnar stora familjer, är därför ett socialt rättvisekrav.
b) Arbetsåldern.
Den tid då människan når sin
högsta effektivitet hotas av typiska
händelser som kan väntas inträffa
som t. ex. sjukdom, arbetsoförmåga, arbetslöshet. I sådana fall är
det statens plikt att i första hand
ge hjälp till självhjälp. Hitintills
har socialpolitiken alltför mycket
intresserat sig för att dela ut pen- ”‘
204
sioner. En pension är nödvändig i
de fall, där det är inga eller i varje
fall inte omedelbara utsikter till att
vederbörande skall kunna återinträda i arbetslivet. Först och främst
är det emellertid nödvändigt att
med alla medel försöka åstadkomma något slags rehabilitering
för sjuka och invalider, antingen
genom omskolning för ett nytt arbete eller genom medicinsk behandling, för att möjliggöra för dem att
på nytt kunna förtjäna sitt levebröd. Att ta emot pensioner gör inte
människan lika lycklig som användandet av hennes egen skicklighet
och förmåga, vilket ger henne självförtroende och gör henne till en
oberoende personlighet. Det mötte
därför stort bifall, när den internationella konferensen för social verksamhet i Toronto 1954 tog upp frå-
gan om hjälp till självhjälp som huvudpunkt i sina diskussioner.
Om någon blir sjuk i åldern 20-
60 år, bör alla medel användas för
att försöka återinföra vederbörande
i samhällslivet. Det finns redan nu
några lovande ansatser i den riktningen i lagstiftningen om olycksfallsförsäkring och krigsförluster.
Dessa behöver ytterligare utbyggas
och fullföljas, så att den legala
sjukförsäkringen kan dra nytta av
dem. Principen är att först sedan
alla möjligheter till rehabilitering
undersökts kan ett permanent stöd
i form av en invalidpension medges.
Ordet »rehabilitering» kan dock
knappast i sig självt anses vara ett
lämpligt uttryck för detta inom personlighetsetiken djupt rotade problem att tillförsäkra var och en det
yrke som motsvarar hans förmåga.
Vi måste för övrigt skilja mellan
de fall, då det är fråga om en vanlig
sjukdom och de, då hälsan skadas
i samband med yrkesutövning och
i vilka specialbehandling erfordras.
På denna punkt råder allmän enighet i Tyskland om att man inte
skall ersätta det gamla systemet
med obligatorisk försäkring för begränsade grupper med ett statligt
sjukförsäkringssystem. Det oaktat
är syftet att låta den legala sjukförsäkringen slippa besväret med små
och icke allvarliga fall. Mindre utgifter för hälsan bör behandlas som
utgifter för hygien. Detta skulle
hindra många människor från att
besvära läkarna med helt obetydliga saker bara för att få fria läkemedel. Samtidigt skulle läkarna för
de statligt försäkrade få mera tid
för allvarliga fall. slutligen försö-
ker man vid orobildandet av den
legala sjukförsäkringen att åstadkomma en viss likhet med den
privata försäkringsorganisationen.
Systemet med att välja en passande
skala, som användes inom den senare, skall också införas i den legala försäkringen. Detta måste
medföra en ökad ansvarskänsla hos
den försäkrade inom det legala försäkringssystemet Det skulle på det
sättet i viss utsträckning komma
att överlämnas åt den enskilde att
bestämma storleken av det bidrag
han vill ge för att skydda sig mot
sjukdom, och den behandling och
> .. ..-
hjälp han får under sjukdomen blir
i enlighet med hans eget val. Givetvis måste dock även vid de minsta
bidragen till den legala sjukförsäkringen rätten till en viss medicinsk
grundhjälp vara säkrad.
c) Ålderdomen.
Att tillförsäkra de gamla social
trygghet är det svåraste problemet
den tyska sociala reformpolitiken
har att lösa. Den nuvarande ålderdomsförsäkringen kan man inte
längre hålla fast vid utan man
måste söka sig fram på nya vägar.
Den privata livförsäkringen var fö-
rebilden för uppbyggandet av den
hittills gällande ålderdomsförsäkringen i Tyskland. Arbetaren måste
regelbundet bidra med en viss procent av sin lön. Det kalkylerade behovet för uppbyggandet av fonder
bestämde bidragets storlek. Bidragen användes till bildandet av ett
kapital, som den försäkrade fick ut,
när han nådde pensionsåldern eller
blev invalidiserad. Att ytterligare
bidrag erfordrades av arbetsgivaren
och staten berodde på att om man
verkligen av arbetarna skulle ha
tagit ut hela de bidrag, som enligt
försäkringsbolagens kalkyler behövdes för bildandet av de försäkringsmatematiskt nödvändiga fonderna, skulle deras återstående lö-
ner ha kommit att ligga under
existensminimum. Därför togs bidragen aldrig i sin helhet ut av
lönerna.
En fast, mer eller mindre stabil
ekonomi kunde kanske ha råd med
205
den ålderdomsförsäkring, som hittills gällt, men prisernas instabilitet
och det ständiga framväxandel och
utvecklandet av en dynamisk ekonomi gör detta omöjligt. Enligt det
nuvarande sociala trygghetssystemet i Tyskland står pensionen i
proportion till de bidrag arbetaren
betalar under sin anställningstid.
Det penningbelopp som på detta
sätt sparas nu kan visserligen anses
vara tillräckligt med hänsyn till
den nuvarande levnadsstandarden,
men efter 30-40 år, då existensnivån och levnadsstandarden mycket
väl kan vara två gånger så hög som
nu, är det säkerligen otillräckligt.
Följaktligen kommer en pension,
grundad på 30-40 år gamla bidrag,
förmodligen inte att räcka till, när
vederbörande övergår från att vara
yrkesarbetande till att bli pensionär. Han blir därför, sedan pensionsåldern inträtt, tvungen att radikalt skära ned sina utgifter och
försaka åtskilligt. I varje fall måste
han på grund av den låga pensionen ge upp den levnadsstandard
han dittills varit van vid. Han kan
ingalunda på sin ålderdom njuta
förmånerna av de ekonomiska
framsteg och den ökning av den
industriella produktionen, som han
på sin tid bidragit att lägga grunderna till. Eftersom hans lön aldrig
varit full ersättning för hans arbete,
är det uppenbarligen hans rätt att
på gamla dagar ta del i det ekonomiska framåtskridande och det
växande sociala välstånd som han
själv varit med om att bygga upp.
206
Ännu. en avgörande faktor som
rättfärdigar kravet på en reform av
ålderdomsförsäkringen, är att pensionerna är bestämda utan hänsyn
till penningvärdesförändringar, vare
sig dessa inträffar under vederbö-
randes anställningstid eller sedan
han dragit sig tillbaka som pensionär. Pensionen är därför inte tillräckligt skyddad gentemot mer eller mindre omfattande minskning
av köpkraften. Detta innebär ett
ganska allvarligt element av otrygghet för pensionären, som troligen
ytterligare sänker hans levnadsstandard i jämförelse med de ännu
yrkesarbetandes.
I den nuvarande sociallagstiftningen i Tyskland finns inga bestämmelser avseende pensionärernas två nyssnämnda krav, att dela
det ökande sociala välståndet och
att få pensionernas värde stabiliserat. Dessa krav kan man ännu bara
fästa avseende vid i den mån det
finns särskilda tilläggsbestämmelser om dem. Från denna utgångspunkt uppstod som ett resultat av
diskussionerna om sociala reformproblem i •Tyskland tanken på en
pension, som alltid skulle stå i relation till gällande löner, en s. k.
»p e n s i o n i f ö r h å 11 a n d e
t i Il p r o d u k t i o n e n», vilken
väntas bli stadgad i lag i en eller
annan form efter reformen av ålderdomsförsäkringen. Detta nya
pensionsschema, som automatiskt
står på samma nivå som lönerna,
skulle också alltid motsvara gällande penningvärde.
Pensionen kommer att stå i proportion till de bidrag den anställde
betalar. Följaktligen kommer ålderspensionen att tas ut av de bidrag som den yngre generationen
arbetare betalar. Den arbetande generationens bidrag måste avpassas
efter de pensioner som utgår, och
högre pensioner måste följaktligen
betyda högre bidrag.
En sådan »pension i förhållande
till produktionen» skulle medföra
många betydande konsekvenser för
hela organiserandet av ålderdomsförsäkringen. Så t. ex. skulle bidragen inte längre användas för att
bygga upp fonder för framtida pensioner utan för att betala pensioner
till de åldringar, som lever nu.
Detta betyder att förfaringssättet
att bygga upp ett kapital som fond
för framtida pensioner skulle ersättas med ett utbytessystem, dvs. utbetalning av pensioner i förhållande till de bidrag som samtidigt
betalas in. Det har redan blivit meningslöst att försöka bygga upp
fonder för framtida pension enligt
det gamla systemet. Det är faktum
att ändamålet därmed aldrig uppnåtts i systemets hela historia. Två
gånger bröt fonderna fullständigt
samman på grund av krig och valutadevalvering, likväl utan att på-
verka pensionerna. Det är likaså ett
faktum, att dessa fonder i verkligheten aldrig använts och att pensionerna följaktligen till nära 100 procent måst tas ut av de nuvarande
bidragen och med statssubsidier.
Och särskilt i händelse av en ekonomisk krissituation, då fonderna
skulle behövas omedelbart, skulle
de inte vara tillgängliga, därför att
kapitalet var investerat. Detta visar,
hur overklig fondiden var redan i
gången tid och att det inte var nå-
gon som helst garanti för ålderspensionerna. Ännu ett socialt reformproblem är frågan om finansiellt understöd av staten. I princip
är ovannämnda utbytessystem att
föredra, eftersom det innebär, att
tillgångarna huvudsakligen skaffas
genom de nu utgående bidragen.
Uppenbarligen går det dock inte
helt utan statens finansiella stöd,
särskilt i ekonomiska kristider.
slutligen är det i fråga om ålderspensionen i Tyskland ett problem,
hur man skall bestämma den grupp,
som skall komma i åtnjutande av
den. Att hitta en lämplig norm är
mycket svårt, ty i dag är kategorien
anställda inte längre identisk med
den kategori, som är i behov av
hjälp. Många självständiga handelsidkare som t. ex. småhantverkare
och småföretagare befinner sig i
alla händelser i samma ställning
som välbetalda och specialutbildade
arbetare. Likväl måste gruppen där
begränsas till dem, vilkas inkomst
är otillräcklig för att de skall kunna
hålla sig med det allra nödvändigaste. Att utsträcka socialförsäkringen till hela befolkningen, alltså
även till dem som mycket väl själva
skulle kunna sörja för sin framtid,
skulle vara synnerligen olämpligt.
Det skulle vara detsamma som att
införa ett fullständigt förstatligat
207
trygghetssystem, varigenom viljan
till eget ansvar skulle förkvävas.
Det nu för tiden ofta upprepade
kravet på ett helt förstatligat försäkringssystem är ett tecken på
människans inre osäkerhet och
rädsla för livet som en följd av förlusten av religiösa grunder och
ideal. Det kravet bereder också vä-
gen för utvecklingen till en totalitär
stat. I ett herdabrev från det tyska
biskopsmötet i Fulda 1953 ges en
allvarlig varning för den fara som
följer med statens allmakt. Det heter där: »Ett befriande av individen
från förpliktelsen att försörja sig
själv och ta eget ansvar skulle välkomnas av många människors lättja
och fruktan för ansvar. Men det
skulle lägga en ännu större börda
på staten, eftersom det på samma
gång skulle öka folkets beroende av
denna. Välfärdsstaten demoraliserar människan i grunden och för
henne in i kollektivism. Och fullständig social trygghet kommer
mycket snart att ha blivit en mycket stor fara.»
Illusionen om en totalitärstat,
som bemäktigar sig allting, som
om den vore en social stat är fortfarande vanlig bland folk. Men i
detta fall är det fråga om motsatsen: en totalitär stat är med sin
allsmäktiga byråkrati en omänsklig konstruktion. Det berövar människan hennes vilja att försörja sig
själv, hennes inre styrka att kunna
göra offer, hennes frihet att själv
tänka och hennes samvete. Längtan
208
efter total trygghet kommer att resultera i den yttersta otrygghet,
eftersom den totalitära staten är
ett mycket farligt företag, fullt av
största tänkbara risker. Vårt system
för social trygghet, som grundades
under 1800-talet, har visat sig vara
Anm. Denna artikel författades 1956. I
stor utsträckning har de förslag och synpunkter, som framföres i den, förverkligats genom de omfattande reformer i socialförsäkringssystemet, vilka beslöts av
förbundsdagen den 21 januari 1957. Bl. a.
otillräckligt för vår tid, och sociala
reformer är en angelägen uppgift
som måste genomföras nu. Men sociala reformer kan endast nå resultat, om de lägger huvudvikten inte
på staten utan på den enskildes
eget ansvar, frihet och värdighet.
genomfördes då en obligatorisk tjänstepensionering för alla löntagare med upptill 15 000 DM i årsinkomst. Pensionen är
värde- och standardbeständig samt baserad på fördelningsprincipen. Red.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism